Flytten går!

Nu drar jag vidare i cyberrymden. Om ni klickar på följande länk, så kommer ni till mitt nya hem:
Istället för samtal

Se till att bokmärka den länken, så att ni inte glömmer att läsa mina briljanta (?) inlägg i bloggosfären. Vi hörs!

En stund senare

...hemma på gården. Eller nåt. Jo, nu har jag blivit pappa och min fru har blivit mamma. För nästan två veckor sedan fick vi en liten Frida. Tiden sen dess har gått blixtsnabbt, men det känns som två månader. Tidsuppfattningen har fått sig en rejäl törn av sömnbrist och alla nya upplevelser. Vi tragglar oss fram genom tillvaron just nu: trötta och hålögda möter vi världen, min fru och jag. Att vara förälder är en ny och stor känsla att jag har svårt att tro att så många verkligen har gått igenom samma sak som vi har... vi måste vara speciella, eller? Antagligen inte, men det känns så.

De första dagarna efter förlossningen tillbringade vi på patienthotellets BB-avdelning vid Lunds lasarett. Det var en ytterst surrealistisk och ganska mardrömslik tillvaro. Till att börja med var vi trötta och omtumlade efter det vi hade varit med om, dessutom hade vi ett litet rum utan tillstymmelse till ventilation. Och det var varmt. Som om detta inte var nog befolkades hela avdelningen av nyfödda och deras föräldrar, vilket gav känslan av att vara omgiven av barnaskrik och zombieliknande unga människor, som hasade sig fram genom korridorerna. Allt detta sammantaget gjorde att det kändes som om man befann sig i en feberdröm i tre dygn.

Den febriga och surrealistiska känslan släppte ganska snart efter att vi kommit hem. Tillbaka i vår egen verklighet, i vår egen lägenhet med våra egna prylar och framför allt vår egen säng började vi så smått finna fotfäste igen. Inte för att vi är framme än, på långa vägar, men långsamt känns det som att det här kommer nog att gå vägen. Vi kanske kan vara ganska bra föräldrar och trivas bra med det, när allt kommer omkring.

Väntans tider

Idag var det tänkt att jag och Sarah skulle bli föräldrar, men än så länge har inget hänt. Inget vatten som har gått och inga värkar som har satt igång. Mer väntan alltså. Det börjar bli lite frustrerande, och ibland undrar jag om det verkligen kommer att bli en bäbis. För ett par veckor sedan var det nästan skarpt läge, trodde vi, men det gick över... sen dess inget. Så för att fördriva tiden har jag Sarah och jag varit ute och ätit ett par kvällar, och jag var faktiskt iväg igår och spelade Magic (man kan ju inte sluta vara barnslig bara för att man ska bli pappa, eller?). Lördagen avslutades på ett litet trevlig hak i närheten av där vi bor: På Besök heter det. Mysigt ställe, med en mycket avslappnad stämning och god öl. Och goda hamburgare, visade det sig.

För att inte tjata ihjäl Sarah måste jag hitta på något även idag och kommande dagar. Idag ska vi baka surdegsbröd och kanelbullar, grilla en kyckling och en herrans massa husliga göromål. Vi är ett tydligt exempel på hur man ägnar sig åt 'nesting' när barnet börjar närma sig. Förberedelserna är långa och omständliga, känns det som. Jag tror att när barnet väl kommer, så bryr det sig ganska lite om vilken färg barnvagnen har eller vilken modell av skötbord man har köpt. Hysterin kring att förbereda sig är nog bara ett sätt för oss blivande föräldrar att lugna nerverna så gott det går inför den stundande Dagen.

Och vem vet: vår Dag kanske är idag eller imorgon? Håll tummarna för oss.

Köttvariant

Förra helgen var jag på Filosofidagarna i Lund, vilket är en slags kringresande filosoficirkus som slår upp sina tält i nån universitetsstad varannat år. Jag plågades av en svår förkylning och lätt tristess under hela helgen. När söndagens lunch skulle inmundigas var jag sugen på lunnaknake. För er som inte vet vad det är, och inte orkar klicka på länken - det är en korv. En korv med anor. Trots att det är en korv med anor väckte det viss uppmärksamhet att jag faktiskt ville äta korv. För det är inte fint nog, eller nåt. Jag vet inte varför, men många rynkar lite på näsan och antar en aningen fisförnäm attityd gentemot korv.

Om jag får säga mitt så är korv den ädlaste av köttprodukter. Det ska inte vara en korv med alltför stort köttinnehåll, för en hel del av korvupplevelsen ligger i att den inte är helt kött. Den måste fyllas ut med lite potatis, spannmål eller liknande, för att få rätt konsistens. Och köttet, ja. Frågan är vad det är för kött i en korv. När man var yngre äcklades man lite av tanken på att korven innehöll hjärta, lungor, eller tunga av gris och ko. Men egentligen är det väl det mest respektfulla och ansvarstagande man kan göra: att använda hela djuret. En del teve-kockar jag har följt brukar använda begreppet 'mystery-meat', och jag tycker att det passar bra. Och vad är väl godare än just mystiskt kött instoppat i en tarm? För det mystiska köttet verkar vara av en smakrikare sort än de ganska bleka och trista kotletter eller filéer som man stöter på i köttdiskarna annars.

Insikten om att det är godare och att det faktiskt är lite schysstare mot grisen/kon/fåret/geten att använda sig av allt, har gjort att jag inte längre räds inälvsmat lika mycket, så om ni någon gång äter köttfärssås hemma hos mig kan ni räkna med att det innehåller något mystery-meat. Nästa gång jag åker till Italien kanske jag till och med vågar mig på att äta trippa. För er som inte orkar klicka - det är någon eller några av ko-magarna som töms, rensas och kokas till oigenkännlighet. Gärna serverat i ett bröd. I Florens säljs denna delikatess som gatumat: istället för en kokt med bröd kan man ta sig en trippa-macka till lunch. Sugen?

Lite vardagsgnäll

Förkylning. Vad är det för jävla skit? Ska man vara det när midsommar står för dörren och massor av saker måste göras? Inte, om du frågra mig. Men det skiter uppenbarligen min kropp i. Snor och slem, galore. Hostar och snörvlar mig fram genom vardagen gör jag för tillfället. Inte nog med det, vi har en ganska lång lista på saker vi skulle vilja ha gjort i hemmet, innan tillökningen. Och som goda slöfockar är vi ute i sista stund. Istället för att fira midsommar hade jag tänkt åka till IKEA imorgon, och köpa de sista sakerna så att vi kunde inreda vårt näste under helgen. Men, tji fick vi! IKEA har stängt på midsommarafton och midsommardagen. Jag som i min enfald trodde att IKEA aldrig hade stängt - de är ju för fan öppna på långfredagen! Jaja, då kanske vi måste ta det lugnt i helgen då

Jo, en rolig sak också: läste Fredrik Strages krönika om den något udda genren nazi-zombie-splatter-film. En norsk film vid namn "Död Snö" har myntat detta begrepp (för jag tror inte att det har funnits så många inom genren innan). Visst verkar det hysteriskt skojigt att göra zombiefilm, där de odöda dessutom är iklädda SS-uniformer? Allt blir lite bättre om skurkarna är nazister. Filmen är nog inte något för mig, som egentligen inte gillar skräck- eller splatterfilm. Fast i teorin måste det här vara en av de bästa idéer som någonsin kläckts i Norge (nåja...) För att inte tala om den underbara postern. Precis som så många gånger förr är affischen nog bättre än filmen, bara kolla in tag-linen: "Eins, zwei, die!" 'Nuff said.

Kontraster i kupén

Jag åker mycket tåg. Eller jag tror att jag åker mycket tåg i alla fall: nästan varje vecka åker jag fram och tillbaka mellan Malmö och Linköping, mellan hem och jobb. Oftast försöker jag att få lite jobb gjort under de nästan 3 timmarnas restid, men ibland går det bara inte. En sådan resa hade jag förra veckan, då någon manick som styr vagnslutningen hade kajkat i hela tåget jag åkte i. Jag försökte läsa lite, men slog det genast ur hågen då jag kände att krängningarna bäddade för kräkningar. Istället satt jag och tittade ut på sommar-Sverige. Det är minst sagt en resa genom kontraster som man företar sig när man åker tåg.

Ena stunden far man fram genom vad som verkar vara urskog där man kan ana vilddjuren (läs: älgar och rådjur) bakom trädstammarna. Andra stunder är det pastorala idyller med blomsterängar och betande kor, röda stugor och små sneda gärdsgårdar. I ett ljusgrönt juni finns det nog inget annat land som är vackrare, nationalromantikern i mig vaknar och jag sitter som förtrollad av all skönhet.

Men utan förvarning brötar tåget in i nån tätort eller mindre samhälle, och då har man givetvis lagt rälsen i de mindre attraktiva delarna av samhället, för att inte störa de som bor där. Detta får dock till följd att man raskt förflyttar sig från pastorala ängar till rostiga skrotupplag, betong och vad som ser ut att vara övergivna industrilokaler. Kontrasterna är markanta. I de djupa skogarna i Småland märks det här tydligt, och utanför Nässjö finns en av mina favoritexempel på den fulsnygghet som dessa industrilandskap visar upp: tre rostiga cisterner av rejält tilltagen storlek. De är flera våningar höga, och säkert tio meter i diameter. Och fråga mig inte vad de rymmer, men kontrasten de utgör gentemot det vackra landskap man nyss plöjt fram igenom är markant. Likaså det stora upplaget med fraktcontainrar, som också finns i Småland (nu minns jag inte om det är Nässjö eller Alvesta som ståtar med det). Där står containrar som har fraktats över hela världen, bokstavligt talat: det är bland annat japanska, kinesiska, italienska och sydamerikanska containrar. De står i tydlig kontrast till de enorma timmerupplagen som bildades efter Gudruns och Pers framfart i trakterna. Den stora nya världen möter den gamla svenska landsbygden på något vis. Jag tycker att det finns något poetiskt i dessa möten och dessa kontraster. Naturen möter städernas industrier, och det lokala möter det internationella.

En liten tanke från andraklass, bara.

EU-parlament

Idag har jag röstat, min fru också. Jag tyckte att det kändes lite högtidligt och ganska trevligt att rösta. Det brukar göra det. Dagen till ära tog jag på mig finskorna och en kavaj och travade iväg till vallokalen. Att påstå att det var trängsel skulle vara en överdrift, och det oroar mig lite. Med oro har jag också sett hur högerextrema och främlingsfientliga partier har vunnit framsteg i Europa på senaste tiden, och inte minst i EU-parlamentsvalen i England och Holland som redan har avklarats. I England är det de gamla nazisterna som tagit på sig kostymen och låtit håret växa ut, numera kallar de sig British National Party (BNP) - visst ja, det gjorde de ju förr också. Inget har hänt i deras politik egentligen, de är fortfarande bigotta och lever på andra människors okunskap och rädsla för "de andra". I Holland är det en samling islamofober som har fått en massa röster, där heter de Frihetspartiet (eller vad det nu blir på holländska, förkortningen är i alla fall PPV). Under ledning av Geert Wilders sprider de sin dynga, och piskar upp hat mot i första hand muslimer, men även mot andra 'avvikande grupper'.
Just detta, att vara så rädd för främlingar och att låta den rädslan komma ut i form av ett hat, verkar vara så grundläggande hos människan att inte ens när vi har val till ett internationellt parlament kan vi låta bli att ty oss till nationalister. Är det bara jag som tycker att det verkar vara ett felslut? Hela tanken med ett EU är väl att uppmuntra till samarbete med andra människor, i andra länder, med andra kulturer? Hur kan man då tro att folk som inte gillar andra kulturer/religioner/hudfärger ska kunna bidra till ett samarbete och göra saker och ting bättre? Visst, man kanske vill att ens eget land ska lämna unionen, men det är inget som beslutas om i EU-parlamentet. Ett sådant beslut skulle endast kunna tas (om det kan tas) av ett nationellt parlament.

Tyvärr är det ju inte bara i det här valet som högertokar vinner framsteg. I Ungern marscherar återigen brunskjortor, men här är det inte muslimer i första hand som får ta smällen, utan romer. I Sydsvenskan läste jag en artikel om hur det högerextrema Jobbik skrämmer folk och sprider lögner om romer. I Bosnien har man till och med lagar som nekar judar, romer, minoriteter och personer från blandäktenskap att inneha politiska toppositioner. Modernt Europa? Jo, tjena. Sen ska vi väl inte tala om de nationalistiska flamländarna i Belgien, eller fascisterna i Italien, eller Front National i Frankrike, eller för den delen Danskt Folkeparti. Listan verkar inte ta slut.

Om det finns något man kan göra åt det här, så är det faktiskt att gå och rösta. Ge inte främlingsfientliga krafter en plattform att basunera ut sitt hat ifrån.

Matos och bönder

Idag vandrade jag och min fru på stadens gator i jakt på Bondens Marknad. Vi hade hört så mycket gott om att kunna handla lokalt producerade och ekologiskt odlade varor på Drottningtorget här i Malmö. Till vår besvikelse hittade vi endast några få stånd ihopträngda i en liten cirkel, de liksom kurade, trots att vädret var bra. Utbudet var det lite skralt med också - alla var väldigt generösa att bjuda på vad de hade till försäljning. Men varorna var väl inte vad jag hade förväntat mig. Det fanns mest honung och diverse hårt rökta korvar. Jag hittade ett (1) stånd som sålde tomater (skitdyrt) och ett (1) stånd som sålde potatis. De andra krängde mest vakumförpackat kött av olika djur: struts, lamm, gris, nöt och tupp hittade jag. Jag som i min enfald hade hoppats på ett stort utbud av grönsaker, berg av potatis, gurkor, tomater, örter, lök, rädisor, rödbetor och sparris. Kanske lite rabarber och jordgubbar också? Det är ju ändå säsong för det.. Nädå. Dyrt kött och smaksatta honungar fick det bli. Just det, ett stånd med spettekaka fanns det också.

Surt traskade vi vidare till de mer centrala delarna av stan, för att handla lite bäbiskläder. Till vår förvåning var stora delar av centrala innerstan blockerade av marknadsstånd och serveringsdito. Det var helstekta kotlettrader serverade med stekt lök och äpplemos, franska crêpes, belgiska våfflor, thüringer-bratwurst med surkål och franska korvar med okänt innehåll. Här var godsaker.

Kanske inte de godsaker vi letat efter på bondens marknad, men mycket trevligare och mycket intressantare. Delvis var det så uppskattat för att vi inte hade några förväntningar, men mest för att korv och surkål alltid är gott!

Flash!

Jag skulle bara vilja berätta att vi nu är gifta här på Vitemöllegatan i Malmö. En längre rapport om äktenskapets innebörd och vedermödor kommer senare. :-)

Nu får ni nöja er med en liten bild.

Tv-serier

En vän skriver på sin blogg idag om en ny tv-serie som heter Generation Kill, som handlar om amerikanska marinsoldater i Irak. Nu har jag inte sett den serien, men hört mycket gott om den. Det ska visst vara samma manusförfattare som ligger bakom hyllade The Wire (som jag heller inte sett). Under de senaste åren har tv-serier till viss del ersatt filmer i mitt liv. Jag följer en del serier och jag ser gärna om en del gamla trotjänare (för närvarande håller jag och sambon på att beta av hela Seinfeld-serien). Jag läste i tidningen i morse om att SVT ska börja sända In Treatment, som för mig var en av de stora positiva överraskningarna under förra året.

Serien utspelar sig nästan helt och hållet i terapimiljö, och behandlar relationerna mellan terapeuten Paul Weston (Gabriel Byrne) och hans patienter. I original sändes serien med ett avsnitt om dagen måndag till och med fredag, med olika patienter varje dag. Varje vecka avslutas med att Weston själv går i terapi. I USA är man inne på andra säsongen, men här i Sverige visas den första säsongen (som är mycket bättre, om ni frågar mig).

Det är lite svårt att sätta fingret på vad som gör serien så fascinerande. Kanske är det det förbjudna att titta in på nån annans terapisession, som är något så privat och personligt, kanske det är insikten i att även terapeuter är 'vanliga' människor som faktiskt drabbas av sina patienters öden. Efter ett tag inser man att serien kretsar kring dr Westons privatliv, och man lär känna honom genom de terapisessioner han har. Hans patienter blir till delar av hans liv, och får agera som katalysatorer för hans privata känslor och tankar. Det hela är baserat på en israelisk serie Be Tipul, och den första säsongen är i stort sett bara en översättning av originalet. Men trots detta (eller kanske tack vare detta) är seriens manus helt fantastiskt, tätt och gripande. Varje vecka och varje avsnitt är jättebra, och jag förvånades gång på gång över hur bra skådespelarna var och hur intressant det kan vara att titta på ett samtal.

Om ni har möjlighet tycker jag att ni ska låta er dras in i den stilla dramatiken kring Paul Weston, Laura, Alex, Sophie, Jake och Amy, för det är verkligen värt en halvtimme om dagen.

Den gröna mattans schack.

Det finns några sporter som jag följer. Det handlar inte om fotboll, hockey eller basket. Nej, det jag bänkar mig framför teven eller datorn för att titta på är antingen snooker, cykling eller trav. Just snooker är en väldigt anglo-saxisk sport och väldigt få utanför de Brittiska öarna följer sporten. Den har vunnit visst intresse i Kina under de senaste åren, tack vare framgångar för den unge Ding Junhui. Det kanske inte är så konstigt att snooker inte är en så stor internationell sport. Matcherna domineras inte direkt av fart och fläkt, och man måste ha tålamod och en del regelkännedom för att överhuvud taget förstå vad det är som pågår. Och det finns gott om regler, och gott om finesser i spelet, som gör att det är väldigt fascinerande.

Anledningen till att jag skriver om det här är att VM pågår just nu, i The Crucible Theater i Sheffield. Varje år spelas den här turneringen, som är snookerns blå band. Matcherna tar flera dagar och spelarna måste ha nerver av stål för att orka ta sig igenom en sån här prövning. Och varje år visas det på Eurosport, med Kim Hartman som ständig kommentator. Tyvärr har jag inte Eurosport längre, så jag måste nöja mig med att följa turneringen på nätet, dvs utan Kims hummanden och utbrott av "fin stöt" var femte minut. Inte lika spännande som med ljudspår, men inte mindre njutbart. För bra snooker är en njutning att titta på. Spelarna har en sån koncentration, värdighet och precision i (nästan) allt de tar sig för runt bordet, vissa av dem mer än andra.

Det finns en sak runt spelet som stör mig: det faktum att alla framgångsrika spelare ska tilldelas så förblånat fåniga smeknamn, det är Jimmy "The Whirlwind" White, Ronnie "The Rocket" O'Sullivan, John "The Wizard of Wishaw" Higgins, Shaun "The Magician" Murphy... osv, osv. Det förtar lite av spelets värdighet. Dess ursprung är brittiska officerare i Indien, som hittade på nya varianter av biljard, för att fördriva tiden i förskingring. Sedan dessa dagar har spelet präglats av en gentlemannaattityd, där man värderar fair play högt och man tar nederlag och vinst med samma värdighet. Jag tycker att dessa smeknamn strider lite mot den traditionen, och jag vet i ärlighetens namn inte om spelarna gillar dem, för de ser lite generade ut när de presenteras som "The Pistol" eller "The Welsh Potting Machine".

Nästan alla spelare av rang kommer från de brittiska öarna, och det är stor rivalitet mellan de olika delarna av det brittiska samfundet. Som tidigare nämnts så finns det uppstickare som Ding Junhui från Kina eller Marco Fu från Hong Kong. Mig veterligen har sporten aldrig slagit i USA eller på fastlandet i Europa, och jag aldrig sett en spelare från dessa länder. Lite synd är det, men också en del av charmen. Jag vill inte att spelet ska förändras, det ska vara som det alltid har varit. Det gör det sällan också, som tur är. Så om ni vill ta en paus från solsken, valborgseldar eller 1:a-majsångare i Lundagård, då tycker jag att ni ska slå på teven och titta på semifinalerna i VM, som spelas just i dessa dagar. De fyra spelare som är kvar heter: John Higgins, Shaun Murphy, Neil Robertson och Mark Allen. Jag vet att det kommer att bli spännande, jag vet att det kommer att ta lång tid och jag vet att jag kommer att titta!

Mycket nu

Jag vet att jag inte har varit så aktiv på bloggen. Har väl ingen bra ursäkt egentligen, inspirationen har trutit helt enkelt. Men nu tänkte jag bara kort berätta att jag blev i helgen utsatt för en svensexa, arrangerad av mina vänner och släktingar. Såhär i backspegeln kan jag lätt säga att det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Det var en fröjd att få umgås med människor som har betytt så mycket och betyder så mycket för mig, och inse att jag betyder en hel del för dem också.

Till skillnad från vad svensexor har för rykte var den här dagen mycket civiliserad och städad. Allt från champagnefrukosten, via dans i Trädgårdsföreningen och avslutande middag (som undertecknad fick äran att laga!) var det trevligt och ordnat. Vem eller vilka som var hjärnorna bakom den här dagen är jag inte riktigt säker på, men jag kan meddela att jag hade jäkla kul! Det fanns gott om referenser till min kärlek för spel av olika slag, och ett lagom flöde av alkohol av god kvalitet. För er som inte var där kan jag meddela att den här sången spelade en viktig roll under dagen YouTube - Kings Of Convenience - I'D Rather Dance With You

Nån dag kanske det kommer filmbevis på ett internet nära dig, vi får se.

Film.

Jag är inte alltid så hyperaktuell när det gäller film. Det fanns en period i mitt liv jag såg massa ny film hela tiden. Men av någon anledning har jag slutat med det - trots att jag verkligen gillar film. Så, till slut fick jag tummen ur och såg Into the Wild av Sean Penn häromdagen. Det var en upplevelse! Filmen handlar om en ung man , Chris (eller Alexander Supertramp, som han kallar sig själv) som ger sig ut på luffen efter avslutad collegeexamen. Han försvinner, berättar inte för någon vart han ska eller ens att han ska ge sig av. Driven av nån slags hämndbegär gentemot sina föräldrar och en romantisk och förvriden (?) bild av vad det innebär att vara fri och leva nära naturen driver han runt. Målet är vad han kallar "a great Alaskan adventure".

Filmens berättande växlar mellan detta äventyr i Alaska, och hans kringflackande i USA. Det är en mycket sorglig och vacker film om en person som inte verkar känna sig hemma någonstans och som på grund av detta tror att naturen kan göra honom lycklig. Han söker efter ett slags Walden-sätt att leva i samklang med omgivningen, och fly undan det moderna samhället som gjort honom så illa. Jag vill inte avslöja filmens slut, för om ni inte har sett den tycker jag verkligen att ni ska göra det. Den grep tag i mig och jag har en massa tankar som virvlar runt efter att ha sett den. Precis som bra konst ska drabba en. Jag kom bland annat att tänka på Grizzly Man, som jag såg för ett par år sedan som också är en film om en man som dras mot vildmarken i ett försök att fly undan samhällets krav och problem. Det finns något lockande i flykten undan samhället, och något skrämmande. För både Alexander i Into the Wild och Timothy i Grizzly Man mår dåligt och deras vurm för vildmarken är inte någon positiv kraft i deras liv, snarare en flykt undan ansvar och normala mänskliga relationer.

I Into the Wild finns det motstridiga känslor, då man får se hur Alexanders egoistiska flykt faktiskt skadar människor som bryr sig om honom, varvat med vidunderliga bilder av vildmarken och glädjen han upplever i att klara sig själv och att vara sin egen lyckas smed. Det går att förstå den längtan efter att leva i samklang med naturen som driver honom. Frågan är om det är värt det pris han, hans familj och hans vänner tvingas betala.

Några radiofunderingar.

Radion står mig ju nära, och jag lyssnar på P1 så mycket jag bara orkar. Men det finns vissa program som får mig att vilja stänga av. Ett av dem är Stil. Min attityd gentemot det här programmet har gått i vågor, kan man säga. När programmet var nytt var jag en aning skeptisk och tänkte att vad skulle jag ha för glädje av ett program om kläder? Inte min kopp te i vanliga fall. Men till min stora förvåning fann jag att det var intressant och att man faktiskt behandlade samhällsfenomen, och visade hur de speglades i modet, t.ex. Oväntat och bra. Men, under den senaste tiden har jag börjat irritera mig mer och mer på formen - allt presenteras som om det vore en sensation. Lyssna på Susanne Ljung när hon presenterar en halvt okänd modeskapare eller stilikon. Hon får det att låta som att alla är superspeciella och helt centrala för hur modet har utvecklats under det senaste seklet... Sensationslystnad gör det inte mer intressant. Det här programmet skulle kunna vara en mycket intressant skildrare av samtidshistoria, men förvandlas till nån slags intellektualiserad modeblogg. Nä, det finns bättre sätt att spendera en timme på fredag förmiddag än att lyssna på det här.

Ett program som jag måste höja till skyarna är dock Bokcirkeln. Ett helt otippat program, tycker jag. Men det blir så bra radio att diskutera litteratur, verkar det som. En grupp människor som pratar om en bok jag inte har läst, men ändå kan jag inte slita mig. Det är nästan lika spännande som att läsa boken. För tillfället är det Anna Hallberg, Agneta Klingspor och Leif GW Persson, som diskuterar Cora Sandels Albertetrilogi. Mycket insiktsfulla läsare, som visar hur olika personer kan läsa samma bok på helt olika vis. Som tur är för alla er som inte hört programmet än, finns alla bokcirklar ute på SRs hemsida. Det är bara att njuta.

Kommers (II)

Som jag skrivit om tidigare, så är det mycket som måste göras och köpas inför att man blir förälder. Men det verkar inte som att det slutar med det - nu har det uppfunnits en hel jämrans upplevelseindustri för barn. Lyssnade på Tendens idag på p1, och de har haft en serie om de perfekta föräldrarna. I stort kan man säga att serien har handlat om hur dagens unga föräldrar känner mer och mer press att vara perfekta i sin föräldraroll. Information om vad man bör göra och inte göra finns tillgänglig överallt. Experter uttalar sig i varenda medieform som finns och vi har polisiära nannysar på teve som förespråkar tough love. Som förälder är man utsatt och risken att man känner sig otillräcklig är överhängande, tror jag.

Så, dagens Tendens handlade om barnkalas och den industri som vuxit upp kring detta. Föräldrar som, i sin iver att vara sina barn till lags och att inte framstå som dåliga föräldrar i sin omgivnings ögon, spenderar stora summor pengar på kalas arrangerade av proffs. Vissa köper tjänster med catering och underhållning i hemmet, andra åker till olika former av lekställen där barnen serveras både tårta och nån form av nöjesfält. "Det är ju så bra för föräldrarna, för de slipper ju att vara med - de kan sitta i cafét och ha egen tid." så uttryckte sig en föreståndare för nån lekhall i Växjö. Ursäkta mig?

Jag vet att jag inte ska säga för mycket, för jag har ju inga egna barn osv. Men jag tänker ändå säga nåt. För vad faaan?! Är det bra att föräldrarna 'slipper' engagera sig i sina barns kalas? Vore det inte ett bra tillfälle att göra något tillsammans med sitt barn och dess kamrater, för vi har ju så ont om tid nuförtiden? Barnkalas måste ju vara ypperliga situationer att faktiskt ta sig tid till varandra, och inte bara hoppa i nåt nedrans hopptorn eller sjunga karaeoke med en inhyrd barn-entertainer. Jag blir lite äcklad av sån här kommers. För visst är det någon som har hittat ytterligare en skuldkänsloknapp hos unga föräldrar, som om man trycker på den så kommer det ut pengar i andra änden... För min egen del tror jag på fullaste allvar att det räcker gott med kanelbullar och saft, kanske en fiskdamm.

Svar på frågan

Angående mitt förra inlägg, om en svensk The Office: mina farhågor besannades. Det som visades på Kobra igår var i stort sett menlöst. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som saknades, men jag tror att det var just att det var en karbonkopia som gjorde det trist. Varför göra samma sak, fast på svenska? Det finns ett bra engelskt original. Skämten i 'avsnittet' var faktiskt tagna direkt ur originalserien, de var inte ens omgjorda nämnvärt till svenska förhållanden. Det enda som var bra var att man bytt ut vinjetten mot nån muzac-variant av Ulf Lundells Öppna landskap. Det var skojigt.

Stor humor

Min favoritkomiker, alla kategorier heter Ricky Gervais. Han är en av upphovsmännen bakom The Office och Extras (den andre upphovsmannen är Stephen Merchant), som med sina obehagliga personporträtt och olidligt pinsamma situationer gjort att jag vridit mig i tevesoffan både av skratt och obekvämlighet. Storheten i The Office är just det, att man inte vet om man ska skratta eller stänga av teven. Det ligger nästan för nära verkligheten, för visst finns det såna här kontor, med såna här personer i verkligheten? Formen för programmet gör det också läskigt, för det är gjort som en mockumentär där personerna i sann reality-teve-anda vänder sig in i kameran och bekänner sina känslor. Och det är inte några ädla och stora känslor, utan oftast får vi se mänskligheten från sin allra mänskligaste sida - småaktig, ogin och elak.

The Office har det gjorts lokala varianter av i en rad olika länder: bl.a. USA, Frankrike och Israel har fått sina egna versioner av David Brent. Och nu hör jag till min (skräckblandade) glädje att vi ska få en svensk mini-variant som ska visas i Kobra. Gott mos, tänkte jag först. Men efter en liten stunds eftertanke blir jag lite orolig - ska man verkligen peta i detta? Det kan inte bli lika bra som originalet och jag tror inte att vi har någon skådespelare som kan fylla Ricky Gervais stol, när det gäller att visa upp falska och lismande leenden. Men vi får väl se, för jag kommer ju inte att missa det.

Ytligheten och vulgariteten till trots är Ricky Gervais troligtvis en av de mest intelligenta komiker jag har stött på. Hans intelligens och intolerans mot dumhet verkar vara det som driver honom i hans kreativitet - ofta dolt bakom svordomar och könsord, dock. I hans stand up-shower bedriver han ständigt en kamp för sunt förnuft och rationellt tänkande, det är gott om både samhälls- och religionskritik i t.ex. Animals och Politics (två av hans shower).

Men det som har roat mig mest av Gervais produktion under de senaste åren är hans podcasts. Under namnet The Ricky Gervais Show har Ricky och Stephen fört samtal med en viss Karl Pilkington ("A man with a head like a fucking orange!" presenteras han som). Dessa samtal är helt absurda och verkar vara i stort sett manuslösa, och har blivit en enorm succé. Enligt Itunes-store är dessa världens mest köpta podcasts, vilket inte säger lite. Att försöka beskriva vad som är roligt i de här radioprogrammen är svårt, men det handlar i stort sett om att Ricky och Stephen försöker förstå hur Karl resonerar, eller inte resonerar om små och stora ting. Denne Karl Pilkington är inte som alla andra, han har en väldigt egen liten värld, och han verkar inte förstå humorn i det han själv säger. Emellanåt försöker Ricky och Stephen skjuta in lite sans och vett i samtalet, men det försvinner snart under en matta av skratt och nonsens. Nu när jag läser det här inser jag att det inte låter så fantastiskt, men det är det. Står man bara ut med Rickys ständiga skräniga skratt så är det här en guldgruva. Det gjordes fem säsonger av The Ricky Gervais Show, som har följts upp av temaprogram som har så modesta namn som "Ricky Gervais guide to the arts" eller "... guide to philosophy". Inte för att etiketterna stämmer väl med vad programmen innehåller, men underhållande är de. Faktiskt så har herr Pilkington blivit något av en kändis tack vare dessa podcasts, och han kan numer titulera sig både författare och skådespelare (även om han själv inte skulle vilja det). Tyvärr har jag inte läst hans böcker, men titeln på en av dem bådar gott, en bok som heter "Happyslapped by a jellyfish" kan inte vara tråkig.

Å fan?

Vid ett par tillfällen den senaste tiden har jag funnit mig själv tänka just det: Å fan?! I lördags t.ex. fann jag mig själv skaka hand med Ola Salo, och han säger artigt: "Hej, jag heter Ola" - min första tanke är nåt i stil med "Å fan?", men jag finner mig och säger lika artigt: "Martin". Det är då själva tusan att man ska vara så lättimponerad att man blir star struck av att träffa Jesus-Ola. Men finns det något sätt att vara naturlig i den situationen? Det mest naturliga vore kanske att erkänna att jag känner igen honom och att det är bra med det, istället för att låtsas att man är världsvan och träffar kändisar varje dag. Jag vet inte.

Det andra tillfället som jag fick anledning att inte bli överraskad var när Kaliber på P1 hade lyckats lista ut att Sverigedemokraterna (SD) faktiskt är rasister! Vilket scoop va? Ingen kan väl ha blivit överraskad av att man lyckats med dold bandspelare, spela in rasistiska uttalanden vid SDs partimöten? Visst, så påstår Jimmy Åkesson att SD inte längre är ett rasistiskt parti och att man helt och hållet står bakom de mänskliga rättigheterna. Men kom igen! Efter att ha läst Maciej Zarembas intervju med Åkesson, så inser man att han har en mycket konstig syn på vad 'svenskhet' är och vem som får kalla sig svensk, t.ex. Om han är den putsade fasaden kan man undra vad för slags kryp man hittar om man vänder på några stenar. Kaliber har ju gjort just det, och funnit det alla väntade sig - partiföreståndare som ger uttryck för fördomsfulla inskränkta åsikter och rent ut rasism.

Men tyvärr tror jag inte att det är bara inom SD man skulle finna de där åsikterna. Minns bara Uppdrag gransknings valstuge-reportage från valet 2002 (var det väl?), då man med dold kamera lyckades fånga en del intressanta uttalanden från moderata politiker. En ingringare till Ring P1 häromdagen berättade om att han under 20 år inom organiserad politik (Folkpartiet) hade fått höra väldigt mycket dumheter och inskränkta uttalanden, och han var övertygad om att det förekommer i alla partier. Jag tror att han har rätt, tyvärr: om man skulle gömma en bandare på bland några socialdemokrater, t.ex. skulle man nog finna en del obehagliga åsikter där också. Det är nog den politiska arenan som lockar till sig rättshaverister och tomtar med vrickad människosyn. Jag tror nog att personer med dessa åsikter alltsomoftast hindras från att inta några maktpositioner inom de politiska partierna - men i fallet SD kan det vara annorlunda. Dels för att det är ett litet parti med ganska få erfarna politiker, som kan fylla de platser de får i kommunfullmäktige eller var de nu har blivit invalda, och dels för att det faktiskt finns en mycket högre tröskel för idioti (rasism) i partiet än vad det gör i M, Fp eller S.

Klagovisa över denna torra och kalla vår.

Lars Wivallius sa det så bra. Förkylningen ger sig inte riktigt och snön har börjat falla utan förvarning. Jag anar svartkonster igen. Allt jävlas. När huvudet känns som att det är fullt med snor och synapserna rör sig i slow motion är det svårt att jobba. Men man kan ju inte sjukskriva sig för en liten förkylning, ju! Nä, istället har jag idag suttit framför datorn och funderat på vad i helvete det betyder som jag skrev igår, och hur det nu var tänkt att jag skulle fortsätta på den här begreppsanalysen jag hade påbörjat. Mina anteckningar från igår är inte helt glasklara, och jag vet att jag hade någon form av vision av briljanta (?) formuleringar strax innan jag somnade igår... Ni vet hur det är, allt är glasklart och lyses upp av en snilleblixt precis innan man tar John Blund i handen, sen vaknar man med grus i ögon och hjärna och undrar var briljansen tog vägen. Det har varit min tillvaro idag - att försöka återskapa den sena gårdagskvällens geni. Har väl fungerat sådär kan man säga.

Mycket av dagen har istället gått åt till att lyssna på en av Esbjörn Svensson Trios skivor, Viaticum, som trots att den kom för fyra år sedan har gått mig förbi. Skivan var bra, men krävde några lyssningar innan den gav efter. Visst motstånd är bra. Ni får ingen recension av mig, för det känns lite dumt att komma med nu. Ni kan få en rekommendation dock, och en uppmaning att inte glömma denna svenska jazzpianist som tyvärr gick bort alltför tidigt.

Läste på Sydsvenskans hemsida att Bob Hund har släppt en ny skiva, efter åtta års tystnad (med undantag för Bergman Rock, som verkade ha floppat). Recensionen låter bra och jag ser mycket, mycket fram emot att få lyssna på Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk. Bra titel, som vanligt. Första singeln Tinnitus i hjärtat finns på Spotify, upptäckte jag precis. Hoppas att resten kommer snart, jag behöver något som muntrar upp.

Saker i görningen

Det har varit ett par dagar av förkylning och planerande här i hemmet. Jag och Sarah har suttit och försökt skriva listor över allt som ska göras: bröllop, ordna med barnkammare, måla om i hallen, bygga nya garderober, köpa ny soffa etc etc. Listan verkar kunna göras oändligt lång. Dessutom hade vi trevligt besök över helgen, då tyvärr Malmö inte visade sig från sin bästa sida - det var grått, blåsigt och lite regn. När jag tänker efter är det nog Malmös vanliga klimat i mars, men vi hade hoppats på solskensdränkta promenader i Pildammsparken.

Men det är inte bara stora saker i görningen. Jag har lite planer på några kulinariska saker den närmaste tiden också: jag tänker så tomater, sallad och basilika till min balkongträdgård och jag planerar att göra våfflor på onsdag - surdegsvåfflor! För visst måste det fungera? Istället för bakpulver blandar man i surdegsgegga, och låter smeten stå några timmar, innan det är dags att grädda. Jag är nästan helt övertygad om att det kommer att bli succé, och om det inte blir det har jag några paket våffelsmetspulver i skåpet som reserv.

Förutom trevligt besök i helgen hade jag/vi ett litet debakel i köket. Det skulle lagas kyckling med 40 vitlöksklyftor i ugn. Receptet går till så att man lägger kycklingen i en gryta i ugnen, tillsammans med vitlök, örter och lite vitt vin. 200 grader i ca 1½ timme, sen ska det vara klart. Mitt problem var att efter över tre (3) timmar var kycklingen fortfarande nästintill rå invid benen... finns det någon som kan svara på vad som gått fel? Mina känslor under lördagskvällen gick från förvåning, till irritation, till ilska, till uppgivenhet - allt kryddat av hunger. Som tur var smakade det gott till slut. Men jag kan inte släppa tanken på den här kycklingen, och jag kan inte förstå vad det var som hände. Hur kan den inte bli kokt efter så lång tid? Var det månne svartkonst inblandad?

Beaten to the punch (II)

Efter att ha läst Maciej Zarembas briljanta artikelserie på DN.se om integration, etnicitet och problemet kring att vara svensk, även om man inte är född i detta land, har jag tänkt mycket på detta. Många saker kan sägas om dessa problem, men en sak som alltid har retat mig är problemet med de s.k. andra generationens invandrare.

Idag lyckades ett och samma program på P1 vara före mig med att ta upp två vitt skiljda ämnen jag velat skriva om här - Nya Vågen hade en diskussion kring vad de kallade för 'mellanförskapet' i dagens program. Mellanförskap kan kort sammanfattas som att man blir betraktad som invandrare i Sverige, men att man blir betraktad som svensk i det land som man kommer ifrån, eller därifrån ens föräldrar kommer ifrån.

Men åter till min vinkel på det hela - andra generationens invandrare. Vad ska vi kräva av någon för att de ska få kalla sig svenska? Räcker det inte med att man är född i Sverige och är svensk medborgare? Varför ska man identifieras (och genom det uteslutas) som andra generationens invandrare? Vad är det egentligen? Barn som har fötts i Sverige har inte invandrat i landet, oavsett var detta barns föräldrar är födda. Vad är det för behov vi har av att dela upp människor i vi och dem? För visst är det det vi gör, när vi väljer att kategorisera svenska ungdomar som andra generationens invandrare, för att deras föräldrar är födda i ett annat land?

Anledningen till detta sätt att kategorisera människor fick jag en liten aning om idag, när jag lyssnade på programmet om mellanförskapet. Där var Tobias Hübinette, forskare på Mångkulturellt Centrum, med, och han talade om hur den moderna bilden av svenskhet utvecklades under slutet av 1800-talet, under samma tid som rasbiologin vann uppskattning runt om i Europa. Så mycket av det som vi betraktar som att vara svensk kommer från denna tid, en tid av rastänkande. Jag tror att det i detta ligger en nyckel till att förstå varför vi har så svårt att tänka att ett barn till syrianer eller etiopier faktiskt är svenskar. Det är fråga om hur en svensk 'ska se ut', tyvärr. Hur man ska bli av med en sådan syn på svenskhet och vad det innebär att vara 'etnisk svensk' har jag ingen aning om, tyvärr. Jag kan bara konstatera att det känns ruttet att leva i ett land där man gör den här typen av uppdelningar, och inte bara på en individuell nivå utan på en statlig och officiell nivå. I statistik och politiska sammanhang hör man ofta detta språkbruk. Ett litet steg mot att erodera sönder gränsen mellan oss och dem vore kanske om man slutade använda uttryck som 'andra generationens invandrare' från officiellt håll.

Beaten to the punch (I)

Idag tänkte jag skriva ett inlägg om hur gott det är med mjölkchoklad, och 'sanningen' om att den mörka chokladen skulle vara så mycket godare inte är någon sanning. Men tyvärr hann någon annan före - i dagens Nya Vågen talade Måns Hirschfelt om just detta - myten om den mörka chokladen.

Min egen idé slog mig efter middagen igår kväll, då jag åt några rutor av Marabous Frukt och Mandel, vilket var mycket länge sen. Jag har nämligen länge levt under illusionen att den ljusa chokladen inte är fin nog eller god - vilket visade sig vara helt åt helvete fel. Mjuk, len och söt var den allt jag ville ha efter maten. Hade jag fått en bit bitter och snofsig Valrhona eller nåt sånt hade jag inte njutit till närmelsevis lika mycket. Nä, från och med nu ska jag följa min tunga och mitt smaksinne och köpa god (dvs ljus) choklad.

Gentrifieringen, var blev den av?

Det händer i de flesta större städer att fattigare områden av en eller annan anledning blir 'the place to be', det område där alla vill bo, där 'allt' händer. Detta brukar vara ett resultat av att vissa grupper flyttar in, det brukar tillskrivas konstnärliga grupper, bohemer, homosexuella och så kallade hipsters att ett område genomgår denna förändring. Men även ekonomiska faktorer och urban upprustning anges som orsaker. Denna typ av förändring brukar omnämnas som gentrifiering. Och även om politiker försöker styra det hela, verkar det vara en utveckling som i mångt och mycket lever sitt eget liv.

I Stockholm var det väl Södermalm som genomgick den förändringen, i Göteborg var det Haga och Majorna och här i Malmö har vi Möllevången. Från början var Möllan ett gammalt arbetarkvarter där bland annat Kvarteret Korpen utspelar sig. Det har aldrig varit frågan om att välbärgade eller högutbildade har bebott området, förrän de senaste tio-femton åren.

Själv bor jag inte långt därifrån, och kan iaktta hur området ser ut på nära håll. Fortfarande domineras området av hög arbetslöshet, många med invandrarbakgrund och vad som ser ut att vara ganska utbredd fattigdom. När ekonomin strävade uppåt hela tiden, och bostadspriserna steg och steg var Möllan en mycket het bostadsmarknad. Lägenheter kostade massor, även om standarden inte var på topp. Man såg väldigt många unga, med till synes bra inkomst som gick runt bland vattenpipeaffärerna och halalslakterierna. Men det var inte bara de unga välutbildade som drogs dit, det var också de med en mer konstnärlig och artistisk inriktning på sin tillvaro som attraherades. Det var bohemer och märkeskläder omvartannat. Det var gentrifiering enligt läroboken.

Fast något verkar ha hänt. Under den senaste tiden tycker jag mig se mer av misären på Möllan, snarare än resultatet av gentrifieringen. Alltsom oftast möter man någon som ber om en tia till mat eller dryck, eller som bara sitter med tiggarskålen framför sig utanför en affär. Av någon anledning verkar det som om gentrifieringen stannat av i Malmös mest spännande område. Visst finns det fortfarande unga akademiker som stryker runt i kvarteren, men de dominerar fortfarande inte stadsbilden. Det verkar som att den uppåtgående utveckling som Möllan var mitt i var mycket bräcklig, och den senaste ekonomiska krisen verkar ha satt rejäla käppar i hjulet på gentrifieringen här. För när bostadsmarknaden svalnar, och det inte blir en 'säker investering' att köpa en dyr lägenhet i ett fattigt invandrartätt bostadsområde, kanske färre välavlönade akademiker satsar sina slantar där. Och, när jag tänker närmare på det hela, vet jag inte om det är eftersträvansvärt att få ett nytt Majorna eller för den delen Greenwich Village.

Problemet med etnisk tillhörighet

Om ni har tid, tycker jag att ni ska läsa Maciej Zarembas artikelserie i DN. Han skriver mycket bra och mycket läsvärt om vad det innebär att vara svensk, och om den infekterade debatten om integration. Jag bara önskar att jag kunde skriva som han gör!

Här finns den senaste delen i serien.

Tystnaden efter stormen

Så länge The Pirate Bay-rättegången pågick kunde man varje dag läsa nya inlägg i debatten om fildelningens vara eller icke vara. Argumenten handlade om allt från pengar till moral. Frågan om det är rätt att skivbolagen förlorar pengar är väl egentligen sekundär, om man anser att den illegala fildelningen är stöld? De som förespråkar fri information på internet brukar hävda att man inte stjäl, man kopierar när man fildelar. Och i sak har de ju rätt, men det är ju inte filen man påstås stjäla, utan den eventuella ersättning som upphovsmannen skulle ha haft för en såld kopia. Typ.

Själv kan jag tycka att det hela tog larviga proportioner och att man tog till lite väl mycket brösttoner för en diskussion som handlar om något så torrt som upphovsrätten. Dessutom fick jag hela tiden känslan av att skiv- och filmbranschen egentligen bara var sura för de inte kom den här tekniken först, då hade de ju haft en fantastiskt distributionssätt för sina produkter. I stort sett gratis att skicka film och musik över hela världen, inga fysiska kopior, fodral eller nåt annat att betala för. Bara håva in cash. Nu hann tekniskt begåvade kids före, och i och med det missade industrin tåget och började klaga istället.

Jag vet inte om det är moraliskt rätt eller fel att ladda ner musik och film från nätet. Det är liksom lite irrelevant, för det går inte att stoppa nu. Frågan är bara hur de som gör musik och film faktiskt ska få sin ersättning? För det ska de väl? Skivindustrin och de stora filmbolagen tror jag är döende dinosaurier, men jag hoppas att musiker och filmmakare inte är det. Vi får se.

En intressant vinkel på problemet och dess historia såg jag idag på Sydsvenskans hemsida. Fick mig att minnas att det har funnits många olika sätt att gå runt upphovsrätten tidigare. Den digitala fildelningen har bara gjort det möjligt i större skala.

Pasta

Mer mattjat blir det nu. Jag brukar berömma mig själv med att testa nya saker, och att inte vara rädd för att göra saker, trots att de verkar lite knepiga. Men en sak har jag hållit mig borta ifrån: att göra egen pasta. Så igår bestämde Sarah att vi skulle göra egen ravioli. Sagt och gjort, efter att ha konsulterat ett par kokböcker om hur man gör, satte hon igång att blanda degen. Med lite knådinsats från undertecknad blev det en riktigt smidig deg av 4,5 dl durumvetemjöl och tre ägg. Det hela tog kanske 10 minuter. Efter att degen hade vilat i ett par timmar i kylskåp kavlade Sarah ut den, och började göra raviolisar. Själva byggandet av ravioli-'kuddarna' tog sin runda tid, men om vi hade gjort en enklare pasta (tagliatelle eller pappardelle) hade det hela varit i stort sett klart i och med kavlandet. Resultatet? Apgott.

Det här tänker vi göra igen, kan jag meddela. Det var mycket enklare än jag trott och faktiskt hästlängder bättre än färdigköpt färsk pasta* (som i min smak brukar vara degig). Att jämföra med torkad pasta blir svårt, då den oftast inte innehåller ägg, och har former som man inte kan åstadkomma hemma med bara en kavel och en kniv (inte jag i alla fall).

* Pasta är inte pasta, om det var någon som trodde det. Det är väldigt stor skillnad på en bra och på en dålig pasta, men det är ett annat blogginlägg, tror jag.

På vems uppdrag, och till vilken nytta?

Under de senaste dagarna har jag bevistat en konferens som handlade om Medicinens filosofi och medicinsk etik, med deltagare från de nordiska och baltiska länderna (Lettland undantaget). Det var en positiv överraskning för mig, hur varierad forskningen är inom detta fält, och hur många olika aspekter av medicin och hälsa, som man kan studera inom filosofi. Den medicinska etiken var det spår som hade allra flest representanter på konferensen, men det förekom en hel del diskussioner om andra saker också, såsom funderingar över hur man ska förhålla sig till RCT (randomized clinical trials), begreppsanalys kring frihetsbegreppet inom psykiatrin osv. En stor del av konferensen var vigd åt att de olika ländernas representanter skulle presentera vilken forskning som bedrevs i de olika länderna. Under denna presentation uppstod det en diskussion som jag tyckte var mycket intressant, och som sträcker sig långt utanför den lilla arena som det utspelade sig på, nämligen frågan om man ska bedriva nytto- eller applikationsinriktad forskning eller om det ska vara forskning för forskningens egen skull.

Det verkade som att det var den senare linjen som var dominerande på konferensen, vilket jag ställer mycket frågande inför. En filosofi som handlar om medicin eller medicinsk etik fyller en väldigt liten funktion och är väldigt svår att rättfärdiga konstnader för, om man inte kan använda den på något vis. Argumenten för att inte göra applikationsinriktad forskning var att man inte ville 'prostituera' sig, och sälja sina tjänster till företagsvärlden (i det här fallet medicinsk verksamhet). Man var rädd att man som etiker skulle fungera som ett alibi för den medicinska forskningen och verksamheten, att man skulle bara efterfrågas för att man skulle kunna formulera ansökningar på ett sätt så att det inte stred mot gällande etiska riktlinjer och liknande. Men säg att forskningen skulle bedrivas för sin egen skull, vad skulle det få för konsekvenser? En av riskerna med det vore att man bedrev forskning kring ämnen som kanske inte var aktuella för de som faktiskt arbetar inom medicinsk forskning eller sjukvården. Ett annat problem vore att om man inte bedrev forskning som faktiskt efterfrågas av sjukvårdspersonal, och om denna forskning inte bedrevs i anslutning till den medicinska verksamheten, att man fjärmar sig från verkligheten på ett sätt som knappast kan vara eftersträvansvärt. Jag tror att det skulle få konsekvenser i hur mycket utbyte läkare, sjuksköterskor eller medicinska forskare faktiskt skulle ha av den medicinska filosofin. För om man inte skriver för dem, vem skriver man då för? Tanken med en medicinsk filosofi måste väl ändå vara att man ska underlätta och förbättra arbetet inom sjukvården på ett eller annat sätt?

Det här är inte ett nytt fenomen, att filosofer vänder sig emot att gå andras ärenden, så att säga. Man är rädd för att filosofin ska naturaliseras, verkar det som. Men den attityden tycker jag verkar väldigt gammalmodig, och jag tror allvarligt talat att det inte kan vara en fruktbar inriktning att låsa in sig i ett elfenbenstorn. Min egen forskning är, som ni kanske anar, inriktad på att faktiskt vara behjälplig. Jag arbetar i gränsområdena mellan filosofi, medicin och informatik. Detta gör jag på uppdrag av medicinare och informatiker, som faktiskt är intresserade av vad filosofin kan bidra med, för att underlätta och förbättra deras arbete. På vilket sätt skulle det göra filosofin mindre intressant eller mindre filosofisk, för att man erbjuder sina tjänster där de behövs? På intet vis skulle jag vilja påstå. Men inom humaniora i allmänhet, och kanske inom filosofi i synnerhet, finns en attityd av att vi faktiskt bör sitta i ett elfenbenstorn och att vi minsann inte sysslar med den empiriska världen, utan bara befattar oss med de stora svåra frågorna. Och visst, det gör vi på ett sätt. Vi sysslar med de stora frågorna om vad som är moraliskt rätt och fel eller vad som är sant och falskt. Men som jag ser det motverkar inte det faktum att jag faktiskt bidrar till något användbart samtidigt som jag studerar de stora filosofiska frågorna. Dessa frågors allmängiltighet gör ju att de är användbara på alla områden, och att det finns användning för dessa diskussioner på alla områden, medicinen (och informatiken) inkluderad.

En del av motviljan och rädslan bland filosofer tror jag grundar sig i att man är rädd för att bli uppslukad av naturvetenskaperna eller medicinen, om man tvingas att spela på deras planhalva. Men bara för att man är dem behjälpliga finns det ingen anledning att man ska tvingas att bedriva sin forskning på deras villkor, eller att man ska mätas efter samma måttstock som dem. För däri ligger mycket av problemet, tror jag. Man kan inte som filosof mäta sig med den forskning som bedrivs av naturvetare eller medicinare, eftersom man inte har så mycket empirisk forskning och väldigt lite av den filosofiska forskningen kan mätas. Detta gör att man som humanist ofta hamnar lite på skam när pengar ska delas ut till forskning på universiteten. Dagens måttstockar för hur mycket man publicerat sig, och hur prestigefyllda tidskrifter ens artiklar har blivit antagna till är måttstockar som är utformade för en annan typ av verksamhet än humaniora. Det finns en annan tidsaspekt på filosofi än på till exempel mikrobakteriologi. Där bakteriologen kan visa på resultat och vederlägga sin forskning och faktiskt korroborera (om än inte bevisa) sina påståenden med empiriska fakta - och på så vis faktiskt driva forskningen framåt, står sig filosofen slätt. Jag kan inte belägga mina påståenden med fakta; jag kan på sin höjd framföra argument för mina slutsatser. Jag kan heller inte visa på en framåtriktad utveckling i filosofin på samma vis som inom medicinen; inom medicin är nyare rön bättre än gamla rön, men inom filosofin är Platon fortfarande aktuell.

Om dessa skillnader skulle lyftas fram tydligare i hur man bedömer forskningen, och markeras tydligare när man samarbetar över disciplinsgränserna, tror jag att man skulle kunna eliminera mycket av det som upplevs som ett hot av filosoferna. För även om skillnaderna finns där så tror jag inte att de behöver vara några hinder för samarbete. Det viktiga blir att inte glömma bort att man har olika arbetsmetoder och olika perspektiv, men att man ändå samlas kring samma ämne. Om man kunde avdramatiserad den skillnaden och den upplevda hotbilden, tror jag att filosoferna mycket gärna skulle ställa upp på att vara integrerade delar av annan forskning. För visst måste det vara bättre att faktiskt arbeta över gränserna och vara varandra behjälpliga, för alla parter. Jag tror att motsättningen mellan humaniora å ena sidan och naturvetenskaper/medicin å andra sidan är en konstruerad motsättning som inte behöver vara där, och en motsättning som ingen tjänar något på. Med en naturaliserad filosofi skulle naturvetare och medicinare kunna få nya perspektiv på sin egen verksamhet, och filosofer skulle mycket lättare kunna rättfärdiga sin verksamhet, och kanske till och med få mer anslag till att utföra forskning som bidrar med något till samhället. Det skulle jag gilla.

På tal om perfektion i enkelhet.

Pasta alla Puttanesca, eller "pasta på horans vis" på svenska är en av mina absoluta favoriträtter. Det är en mycket enkel pastarätt, men oh så tillfredsställande när den är gjord med omsorg. Namnet är lite fantasieggande, och jag har hört många olika varianter på varifrån namnet kommer. Det som alla historier har gemensamt är att rättens ursprung är bland de prostituerade i Neapel, men varför just de skulle skapat en rätt som denna vet jag inte. Det har föreslagits att det är en ganska billig rätt, och de stackars bordellarbetarna i Neapel var inte så stadda i kassa. Andra har föreslagit att den innehåller ganska mycket som ger dålig andedräkt, och att de prostituerade inte var så glada i kunder som ville kyssas... men jag bryr mig inte egentligen, det är smaken på anrättningen jag bryr mig om.

Ingredienserna är tomater, vitlök, sardeller, kapris, chili och oliver. Det enda man gör är att finhacka alltihop och, som min vän Samuel säger, koka skiten ur det. Att låta denna tomatsås stå och puttra i ett par timmar gör den definitivt inte sämre - jag skulle säga att det är en förutsättning för att få en anständig puttanesca! Själv vill jag gärna lägga till några ingredienser - lite vanlig gul lök och någon ört (oregano eller persilja). Om man vill använder man färska tomater, men vintertid är det faktiskt bättre med burktomater, hela eller krossade - och gärna lika stor del passerade tomater. Men i huvudsak handlar det mest om att ha tålamod och inte snåla på olivoljan, parmesanen och svartpepparen när man serverar det hela. En spänstig spaghetti som man vänder i ner såsen blir en så fantastisk rätt tillsammans med ett glas rött. De dagar jag känner mig lite äventyrlig serverar jag det hela med grillad aubergine och ett vitt bröd (att suga upp den överblivna såsen med) - men egentligen behövs inga tillbehör, det är en fullgod rätt i och med sig självt.

(Oh, just det. Bilden ovan är lånad från den här bloggen, tack!)

In search of... vinterkräksjuka?

Ibland har jag ju skrivit om tevekockar. Idag är en sån dag. Personen jag ska skriva om heter Heston Blumenthal, och jag skriver om honom på förekommen anledning. Det visade sig att över 40 personer insjuknade i magsjuka efter att ha ätit på Hestons restaurang The Fat Duck. Restaurangen är en av de få i världen som har fått tre stjärnor i Guide Michelin, och kämpar med El Bulli om att vara världens bästa restaurang enligt kritikerna. Senast det hölls en omröstning blev det en andraplats. Inte illa.

Dessutom har herr Blumenthal en teveserie i England. Serien heter In Search of Perfection vari han lagar till synes vanlig engelsk mat, men på sitt eget vis. Han lägger ner tid och energi på att komma på hur man lagar den perfekta spaghetti bolognese (eller "spag bol" som engelsmännen säger), fish and chips eller för den delen den perfekta hamburgaren. Inget är för omständligt eller tidsödande för Heston, när han ger sig ut på jakt efter sina perfekta recept. Bara att komma på hur man ska göra det perfekta hamburgerbrödet tog honom tre månader. Men Heston är inte en vanlig kock. Han driver som nämnt tidigare en mycket exklusiv restaurang, och i anslutning till denna har han även ett laboratorium där han och hans kumpaner leker fram mat. För det är det bästa sättet att beskriva vad de gör - leker. Det är på dödligt allvar och mycket exakt allting, men det finns en experimentlusta och en nyfikenhet som jag inte sett hos någon annan kock.

Man skulle kunna säga att han ägnar sig åt den så kallade molekylära gastronomin, och mycket av maten som serveras på The Fat Duck skulle man inte kunna hitta någon annanstans. Eller vad sägs om lax inkokt i lakritsgelé, eller bacon&egg-glass? Att se Heston experimentera och forska kring mat är riktigt inspirerande, och man (eller åtminstone jag) blir sugen på att börja göra saker lite mer noggrant i köket. Låta saker ta sin tid (kanske inte ugnssteka kött i 24 timmar, men närapå) och inte vara rädd för att göra något från grunden. För mig är det riktigt bra teveunderhållning, och jag tycker att han spelar i en helt egen liga bland tevekockarna, när det gäller att laga avancerad mat - men ändå mat jag skulle vilja prova på att laga och att äta.

Vintern dör

Under veckan som gått har jag flera gånger nynnat på Jakob Hellmans låt Vintern dör. Att se snön smälta bort, känna den första vårsolens trevande försök att värma upp och att till och med höra fåglarna sjunga är varje år lika njutbart. Till och med på våra sydliga breddgrader har vi haft lite snö i år, snö och kallt. I tisdags stod jag vid mitt fönster och sjöng:

Tänk dej, stå i pyjamasen och se
kalla, kalla kristaller smält, smält ner.
För solen lyser utanför
och skuggor målar mönster
och vintern dör.

Jag sjöng inte så högt, för jag ville inte störa våren som pågick utanför, eller för den delen Sarah. Men de orden spred glädje i min kropp och fick min mun att spricka upp i ett fånigt leende. Jag började planera vad jag skulle så i min lilla balkongträdgård och vilka sorters tomatplantor jag ska odla i år. Hela våren och sommaren ligger liksom framför en, när allt är som i startgroparna. Allt väntar på att få ta fart och börja växa och stå i.

Igår, när det var nykrattat i rabatterna upptäckte vi årets första snödroppar, små klungor av späda stänglar med vita hängen. Vackert som i en saga. Bilden intill är faktiskt tagen med min mobil, och föreställer sagda snödroppar.

Hoppas att ni har vår, och att ni kan njuta av sol och fågelsång. Annars kan ni ju alltid lyssna på Hellmans hyllning till våren. Då känns det som att våren är nära.

Vafan?!

Den här dagen har präglats av en sak, och en sak allena: Vickan och Daniel ska gifta sig. Jag skiter i det. Jag bryr mig inte mer om dem än om någon annan jag inte känner. De kunde ha varit Jenny och Stig från Hässleholm, as far as I am concerned.. Det är verkligen en icke-nyhet. Och ändå så skriver jag om det. Fan!

Men det som tog priset idag var inte alla fjantiga kommentarer på teve och i radio, utan det här. Läs det och begrunda. Om det är på allvar, vilket jag inte är säker på - så är det sorgligt. Jag orkar inte ens kommentera det. Som ni vet fick vi den enda kommentaren vi behöver om kungahuset av Tage Danielsson.

Kommers

I dagarna har jag och min sambo varit på jakt efter den perfekta barnvagnen. Det borde ju inte vara så svårt att hitta en barnvagn som man känner sig nöjd med, trodde jag i min enfald. Pyttsan! Det är en jungel av modeller med olika funktioner, finesser och brister. Till att börja med så har jag väldigt lite erfarenhet av att köra en barnvagn, vilket gör att jag har inte ens en aning om vad man behöver ta reda på om den modell man tänkt att skaffa sig. Utöver det finns det ca en kvadriljon olika modeller att välja mellan. Nedan är en liten bild av olika modeller, från en tillverkare!

Jävlar anåda! Problemet för mig i det här läget är att jag tappar fullständigt sugen. Utbudet och kommersen kring det hela får mig att äcklas lite. Inte lite, förresten. Jag äcklas. Tillverkarna slår mynt av vår osäkerhet i en situation då vi har väldigt svårt att värja oss. Det är klart att man vill ha den allra bästa modellen, med alla finesser och tekniska landvinningar som står till buds inom barnvagnstillverkningen anno 2009. Men allvarligt, är det inte i mycket rädslan för att bli sedd som en dålig förälder som gör att man ens funderar på att lägga närmare 10'000 på en barnvagn? För det finns ett 'grupptryck' bland blivande föräldrar, man sneglar på de andra unga paren med runda magar när de går i butikerna... och man sneglar på de nyblivna föräldrarnas val av barnvagnar och tänker att man kan ju inte vara sämre själv. Men, jag är rätt säker på att mina blivande kvaliteter som pappa inte hänger på om jag spenderar fem eller tio tusen kronor på barnvagnen till mitt barn. Åtminstone försöker jag trösta mig med det, när jag inser att vi inte har råd med en Bugaboo Chameleon. För även om man har råd med själva vagnen (ca 10'000), så tillkommer skötväska, myggnät, regnskydd, dvd-spelare och hjulskydd osv. Inget tillbehör går för under 500kr/st, så summa summarum blir man av med en månadslön i runda slängar. Prisvärt? Kanske, men jag tvivlar.

Bildbevis.

Det blev rätt bra. Kommer att smaka gott med lite smör och ost på, till en kopp kaffe under eftermiddagen. Det känns alltid så bra att knacka på den frasiga skorpan och insupa doften av nybakat bröd. En känsla av stolthet och hunger sprider sig i kroppen...

Ett skivtips till.

Som jag redan fastslagit i ett tidigare inlägg, så stannar vissa skivor hos en. Nu tänkte jag berätta om en skiva som har legat mig väldigt varmt om hjärtat i drygt 20 år. Det är "Vem ska jag tro på?" av Thomas diLeva. Skivan kom ut 1987, och jag tror att jag fick den i julklapp samma år (om mitt minne inte tar fel fick jag den av min syster Lotta). Ända sedan jag hade sett några tidiga videoklipp av diLeva på något musikprogram på 80-talet var jag fast. Han fascinerade mig med sina konstiga kläder, sitt sätt att sjunga och sina texter. För det är ju texterna som gör honom till en så (i mina ögon) stor artist.

Den här skivan är en riktig poppärla, med den stora hiten "Vem ska jag tro på?" som mest kända låt. Men om man lyssnar igenom finns fantastiska låtar som "Tycker om" eller "Imorgon". diLeva är inte rädd för att bli bombastisk eller låta pretentiös. Han behandlar stora ämnen som meningen med livet och kärlek i sina låttexter, och han gör det på ett sätt som känns genuint. Det är inte tomma poptexter, utan ett seriöst försök att förklara varifrån han kommer och hur han ser på dessa frågor som det inte finns några enkla svar på. Dessutom har han en stor portion humor och självdistans, vad det verkar. På ett sätt intar han rollen av narr: han är den som säger sanningar på ett till synes sätt dumt sätt, och han tar på sig att bli skrattad åt. Just på den här skivan började diLevas mer pretentiösa och andliga sida att visa sig. Tidigare hade han varit lite mer mainstream popartist, men i och med "Vem ska jag tro på?" började han sprida sitt kärleksevangelium. Måhända är han naiv och uttrycker sig lite förenklat, men visst är det skönt med en person som diLeva? En person som säger att han älskar alla och uppmanar oss att det är ok att faktiskt vara snälla och visa lite medmänsklighet. Jag gillar tanken på att vi har en själens krigare som kämpar för oss.

En brödrapport.

För kännedom: jag har den här veckan bakat tre omgångar av surdegsbröd här hemma i vårt nya kök. Det är en spännande upplevelse att ha sin egen surdeg som står och bubblar i en burk i köket. Det känns bra. De tre omgångarna har varit av olika karaktär och med olika resultat, kan vi kalla det. Först gjorde jag en deg som snarare kan beskrivas som en kaksmet - det var en kletig tillställning som jag inte lyckades baka ut på något vis. Istället hällde jag alltihop mitt på bakplåten och höll mina tummar att den inte skulle jäsa över kanten. Resultatet blev ett stort bröd. Det var ganska gott, om än lite svårhanterligt. Fick skäras i fyra bitar, som var och en motsvarade en rejäl limpstorlek. Problemet blir ju med ett sådant stort bröd är ju att man får mindre skorpa, och det är ju skorpan som ger brödet stadga och en hel del smak.

Under mitt andra äventyr försökte jag rätta till kletigheten och hade i mer rågmjöl i degen, det resulterade i tre fina limpor (se bilden). Mycket stolt är jag över hur de såg ut, doftade och smakade. Men det fanns ju rum för förbättring, det gör det ju alltid. I huvudsak tyckte jag att dessa kanske blev lite för kompakta, och att det finns en tendens att smula lite för mycket - jag tror att det beror på rågmjölet. Så idag har jag satt ännu en deg, denna gång utan så mycket råg, men med tillsatta hasselnötter och fikon. Än så länge ser det ut som att det kommer att bli bra. Två ganska rejält tilltagna limpor står just i detta nu och jäser på en plåt i köket...

Resultat kommer inom kort.

Kallt.

Nu har vintern slagit klorna i oss igen. Det är en isblå kall morgon i Malmö, och jag försöker förstå varför det inte blir varmare när vi ändå går mot ljusare tider. Istället blir det kallare och vitare ute. Det här vädret behövde vi ju i december eller möjligtvis i januari... nu vill åtminstone jag ha en känsla av vår och lite hopp om värme igen. För ett par veckor sen tyckte jag att det fanns en doft av vår och varmare tider i luften, men det var kanske bara delirium.

Som kontrast till den dystra vinterns återtåg kan jag meddela att vår tomatplanta bär frukt. Den har blommat och burit små små körsbärstomater ända sedan i maj förra året. Nu börjar den se trött ut, men envist och stoiskt står den där och visar sina frukter för kylan utanför. Som ett litet försynt långfinger mot vintern och med ett stilla trots kämpar den på. Vår tomatplanta, en motståndsrörelse i det lilla.

2 skivitps

Vissa skivor stannar hos en. Oavsett hur mycket man växer upp, eller hur mycket nytt man utsätts för så finns det vissa skivor och musiker man alltid återvänder till. Åtminstone är det så för mig. Två sådana skivor är "Deserter's Songs" av Mercury Rev och "The Same As A Flower" av Nagisa Ni Te. Anledningen till att jag skriver om dessa är att de är ganska okända, men riktiga pärlor.

Den förstnämnda är från nångång på 90-talet och är en slags blandning mellan folkmusik, experimentell musik och psykedelia. Mot slutet av grungeeran kom denna väldigt finstämda och ömma skivan som nog missades av de allra flesta. Även om den återfanns på vissa popkritikers favoritlistor så fick den inte den uppmärksamhet den förtjänade. Mercury Rev är (var?) nåt slags musikkollektiv, med varierande medlemmar (enligt Wikipedia har de haft nitton olika medlemmar...)och väldigt varierande musik på sina skivor. Det mesta annat de gjort tycker jag faktiskt inte om, men "Deserter's Songs" är kanske en av de bästa skivor som kom under 90-talet. Låtar som "Holes" och "Goddess on a highway" är så vackra, melodiska med underfundiga texter. En liten rolighet är att man på vissa av låtarna dessutom spelar såg, ett klart underanvänt instrument i dagens popindustri, eller vad säger ni?

Om en del har hört talas om "Deserter's Songs", så är nog "The Same As A Flower" helt okänd för de allra flesta. Jag upptäckte den för ca 5 år sedan, när den var precis nysläppt, tack vare teveprogrammet "This is my music" - där Andres Lokko presenterade japansk pop i ett avsnitt. Nagisa Ni Te betyder visst "på stranden" om jag har fått det rätt översatt, och är ett lågmält popband som spelar skir musik. Jag fattar inte ett skvatt av texterna, men det är så vackert att jag inte bryr mig riktigt. Ömheten i musiken och rösterna gör att jag smälter. Problemet kan vara att hitta dessa två skivor. En liten sökning på Spotify leder till noll och intet. Ingen av de två skivorna finns där - lite av en skandal skulle jag vilja säga. Dock vill jag uppmana er å det varmaste att försöka hitta dem, sök med ljus och lykta, de är värda varje minuts sökning, jag lovar.

Olle Ljungström.

Skamsen inser jag att jag nästan hade glömt bort Olle Ljungström. Tills häromdagen då jag snubblade över hyllningsskivan "Andra sjunger Olle Ljungström - en hyllning". Skivan är jättebra! Nuff said. När man hör hur Sara Isaksson eller Thomas diLeva tolkar Olles låtar inser man att hans låtar, och framför allt hans texter, är riktiga pärlor. Någonstans läste jag att han (Olle) är en mytisk person en legend inom svensk pop och rock. Riktigt så har väl inte jag fattat att det står till. Jag trodde att han gjorde några schyssta popplattor på 1980- och 90-talen, förs i Reeperbahn, sen som soloartist. Ett tag var han med i min ungdoms favoritprogram på ZTV: Knesset. I samtal med Kristian Luuk och Karin Magnusson bland andra var Olle ganska anonym. Men visst har han varit saknad, och nu när jag läser om att det har gjorts en dokumentär om honom också, kanske jag ska börja omvärdera honom. Jag menar, inte ens Jakob Hellman verkar vara såhär saknad...

Fast åter till hans musik. Bland guldkornen på hyllningsskivan kan man höra Uno Svenningsson sjunga Kaffe och en cigarett, eller Bo Sundström sjunga Tivoli. Låtarna är så starka att jag glömmer bort att det är artister som jag brukar bli riktigt irriterad på i vanliga fall. Hyllningsskivan gjorde att jag började botanisera bland Olles gamla skivor, och de som faller mig mest i smaken är Tack och Världens räddaste man. Ska ni börja lyssna på honom någonstans råder jag er till de två skivorna. Hans texter är väldigt känsliga och lite roliga, men jag tror att det roliga som han håller upp är en fasad. Jag tror att han var och är en väldigt känslig person. Vemod och ett intryck av att den som sjunger inte riktigt har funnit sin roll i tillvaron lyser igenom låtarna. För hur rolig han än försöker vara lyckas inte ironin skyla att han hade det jobbigt. Ironin var nog tänkt att fungera som en sköld mot hans egna demoner. Det har ju framkommit senare att han under hela sin karriär har brottats med en alkoholism, och jag vet inte vem som har vunnit den brottningsmatchen.

Han drog också en repa till Afghanistan för att göra dokumentärfilm med Pål Hollender, om jag inte är felunderrättad. Det var något om att göra dogma-dokumentärer (dogumentär) i samma anda som von Trier (och efter regler av samme von Trier) och hans vänner gjorde sina dogmafilmer på 90-talet. Enligt rykten blev Olle skadad i Afghanistan. Jag har dessutom hört att allt skulle vara något slags practical joke av von Trier, fast Hollender och Ljungström tagit det på allvar. Men filmen blev av, och den heter United States of Afghanistan, och visades på SVT. Riktigt obehaglig och bra.

Men det var ett sidospår, skulle jag vilja säga. Ska vi minnas Olle Ljungström för något ska det vara hans musik och hans texter. Och allra mest vill jag hoppas på att han kommer tillbaka. Bra popmusik görs det för lite av i det här landet. Olle är behövd.