lördag 28 februari 2009

Vintern dör

Under veckan som gått har jag flera gånger nynnat på Jakob Hellmans låt Vintern dör. Att se snön smälta bort, känna den första vårsolens trevande försök att värma upp och att till och med höra fåglarna sjunga är varje år lika njutbart. Till och med på våra sydliga breddgrader har vi haft lite snö i år, snö och kallt. I tisdags stod jag vid mitt fönster och sjöng:

Tänk dej, stå i pyjamasen och se
kalla, kalla kristaller smält, smält ner.

För solen lyser utanför
och skuggor målar mönster
och vintern dör.


Jag sjöng inte så högt, för jag ville inte störa våren som pågick utanför, eller för den delen Sarah. Men de orden spred glädje i min kropp och fick min mun att spricka upp i ett fånigt leende. Jag började planera vad jag skulle så i min lilla balkongträdgård och vilka sorters tomatplantor jag ska odla i år. Hela våren och sommaren ligger liksom framför en, när allt är som i startgroparna. Allt väntar på att få ta fart och börja växa och stå i.

Igår, när det var nykrattat i rabatterna upptäckte vi årets första snödroppar, små klungor av späda stänglar med vita hängen. Vackert som i en saga. Bilden intill är faktiskt tagen med min mobil, och föreställer sagda snödroppar.

Hoppas att ni har vår, och att ni kan njuta av sol och fågelsång. Annars kan ni ju alltid lyssna på Hellmans hyllning till våren. Då känns det som att våren är nära.

tisdag 24 februari 2009

Vafan?!

Den här dagen har präglats av en sak, och en sak allena: Vickan och Daniel ska gifta sig. Jag skiter i det. Jag bryr mig inte mer om dem än om någon annan jag inte känner. De kunde ha varit Jenny och Stig från Hässleholm, as far as I am concerned.. Det är verkligen en icke-nyhet. Och ändå så skriver jag om det. Fan!

Men det som tog priset idag var inte alla fjantiga kommentarer på teve och i radio, utan det här. Läs det och begrunda. Om det är på allvar, vilket jag inte är säker på - så är det sorgligt. Jag orkar inte ens kommentera det. Som ni vet fick vi den enda kommentaren vi behöver om kungahuset av Tage Danielsson.

Kommers

I dagarna har jag och min sambo varit på jakt efter den perfekta barnvagnen. Det borde ju inte vara så svårt att hitta en barnvagn som man känner sig nöjd med, trodde jag i min enfald. Pyttsan! Det är en jungel av modeller med olika funktioner, finesser och brister. Till att börja med så har jag väldigt lite erfarenhet av att köra en barnvagn, vilket gör att jag har inte ens en aning om vad man behöver ta reda på om den modell man tänkt att skaffa sig. Utöver det finns det ca en kvadriljon olika modeller att välja mellan. Nedan är en liten bild av olika modeller, från en tillverkare!

Jävlar anåda! Problemet för mig i det här läget är att jag tappar fullständigt sugen. Utbudet och kommersen kring det hela får mig att äcklas lite. Inte lite, förresten. Jag äcklas. Tillverkarna slår mynt av vår osäkerhet i en situation då vi har väldigt svårt att värja oss. Det är klart att man vill ha den allra bästa modellen, med alla finesser och tekniska landvinningar som står till buds inom barnvagnstillverkningen anno 2009. Men allvarligt, är det inte i mycket rädslan för att bli sedd som en dålig förälder som gör att man ens funderar på att lägga närmare 10'000 på en barnvagn? För det finns ett 'grupptryck' bland blivande föräldrar, man sneglar på de andra unga paren med runda magar när de går i butikerna... och man sneglar på de nyblivna föräldrarnas val av barnvagnar och tänker att man kan ju inte vara sämre själv. Men, jag är rätt säker på att mina blivande kvaliteter som pappa inte hänger på om jag spenderar fem eller tio tusen kronor på barnvagnen till mitt barn. Åtminstone försöker jag trösta mig med det, när jag inser att vi inte har råd med en Bugaboo Chameleon. För även om man har råd med själva vagnen (ca 10'000), så tillkommer skötväska, myggnät, regnskydd, dvd-spelare och hjulskydd osv. Inget tillbehör går för under 500kr/st, så summa summarum blir man av med en månadslön i runda slängar. Prisvärt? Kanske, men jag tvivlar.

fredag 20 februari 2009

Bildbevis.


Det blev rätt bra. Kommer att smaka gott med lite smör och ost på, till en kopp kaffe under eftermiddagen. Det känns alltid så bra att knacka på den frasiga skorpan och insupa doften av nybakat bröd. En känsla av stolthet och hunger sprider sig i kroppen...

Ett skivtips till.

Som jag redan fastslagit i ett tidigare inlägg, så stannar vissa skivor hos en. Nu tänkte jag berätta om en skiva som har legat mig väldigt varmt om hjärtat i drygt 20 år. Det är "Vem ska jag tro på?" av Thomas diLeva. Skivan kom ut 1987, och jag tror att jag fick den i julklapp samma år (om mitt minne inte tar fel fick jag den av min syster Lotta). Ända sedan jag hade sett några tidiga videoklipp av diLeva på något musikprogram på 80-talet var jag fast. Han fascinerade mig med sina konstiga kläder, sitt sätt att sjunga och sina texter. För det är ju texterna som gör honom till en så (i mina ögon) stor artist.

Den här skivan är en riktig poppärla, med den stora hiten "Vem ska jag tro på?" som mest kända låt. Men om man lyssnar igenom finns fantastiska låtar som "Tycker om" eller "Imorgon". diLeva är inte rädd för att bli bombastisk eller låta pretentiös. Han behandlar stora ämnen som meningen med livet och kärlek i sina låttexter, och han gör det på ett sätt som känns genuint. Det är inte tomma poptexter, utan ett seriöst försök att förklara varifrån han kommer och hur han ser på dessa frågor som det inte finns några enkla svar på. Dessutom har han en stor portion humor och självdistans, vad det verkar. På ett sätt intar han rollen av narr: han är den som säger sanningar på ett till synes sätt dumt sätt, och han tar på sig att bli skrattad åt. Just på den här skivan började diLevas mer pretentiösa och andliga sida att visa sig. Tidigare hade han varit lite mer mainstream popartist, men i och med "Vem ska jag tro på?" började han sprida sitt kärleksevangelium. Måhända är han naiv och uttrycker sig lite förenklat, men visst är det skönt med en person som diLeva? En person som säger att han älskar alla och uppmanar oss att det är ok att faktiskt vara snälla och visa lite medmänsklighet. Jag gillar tanken på att vi har en själens krigare som kämpar för oss.

En brödrapport.

För kännedom: jag har den här veckan bakat tre omgångar av surdegsbröd här hemma i vårt nya kök. Det är en spännande upplevelse att ha sin egen surdeg som står och bubblar i en burk i köket. Det känns bra. De tre omgångarna har varit av olika karaktär och med olika resultat, kan vi kalla det. Först gjorde jag en deg som snarare kan beskrivas som en kaksmet - det var en kletig tillställning som jag inte lyckades baka ut på något vis. Istället hällde jag alltihop mitt på bakplåten och höll mina tummar att den inte skulle jäsa över kanten. Resultatet blev ett stort bröd. Det var ganska gott, om än lite svårhanterligt. Fick skäras i fyra bitar, som var och en motsvarade en rejäl limpstorlek. Problemet blir ju med ett sådant stort bröd är ju att man får mindre skorpa, och det är ju skorpan som ger brödet stadga och en hel del smak.

Under mitt andra äventyr försökte jag rätta till kletigheten och hade i mer rågmjöl i degen, det resulterade i tre fina limpor (se bilden). Mycket stolt är jag över hur de såg ut, doftade och smakade. Men det fanns ju rum för förbättring, det gör det ju alltid. I huvudsak tyckte jag att dessa kanske blev lite för kompakta, och att det finns en tendens att smula lite för mycket - jag tror att det beror på rågmjölet. Så idag har jag satt ännu en deg, denna gång utan så mycket råg, men med tillsatta hasselnötter och fikon. Än så länge ser det ut som att det kommer att bli bra. Två ganska rejält tilltagna limpor står just i detta nu och jäser på en plåt i köket...

Resultat kommer inom kort.

tisdag 17 februari 2009

Kallt.

Nu har vintern slagit klorna i oss igen. Det är en isblå kall morgon i Malmö, och jag försöker förstå varför det inte blir varmare när vi ändå går mot ljusare tider. Istället blir det kallare och vitare ute. Det här vädret behövde vi ju i december eller möjligtvis i januari... nu vill åtminstone jag ha en känsla av vår och lite hopp om värme igen. För ett par veckor sen tyckte jag att det fanns en doft av vår och varmare tider i luften, men det var kanske bara delirium.

Som kontrast till den dystra vinterns återtåg kan jag meddela att vår tomatplanta bär frukt. Den har blommat och burit små små körsbärstomater ända sedan i maj förra året. Nu börjar den se trött ut, men envist och stoiskt står den där och visar sina frukter för kylan utanför. Som ett litet försynt långfinger mot vintern och med ett stilla trots kämpar den på. Vår tomatplanta, en motståndsrörelse i det lilla.

fredag 13 februari 2009

2 skivitps

Vissa skivor stannar hos en. Oavsett hur mycket man växer upp, eller hur mycket nytt man utsätts för så finns det vissa skivor och musiker man alltid återvänder till. Åtminstone är det så för mig. Två sådana skivor är "Deserter's Songs" av Mercury Rev och "The Same As A Flower" av Nagisa Ni Te. Anledningen till att jag skriver om dessa är att de är ganska okända, men riktiga pärlor.

Den förstnämnda är från nångång på 90-talet och är en slags blandning mellan folkmusik, experimentell musik och psykedelia. Mot slutet av grungeeran kom denna väldigt finstämda och ömma skivan som nog missades av de allra flesta. Även om den återfanns på vissa popkritikers favoritlistor så fick den inte den uppmärksamhet den förtjänade. Mercury Rev är (var?) nåt slags musikkollektiv, med varierande medlemmar (enligt Wikipedia har de haft nitton olika medlemmar...)och väldigt varierande musik på sina skivor. Det mesta annat de gjort tycker jag faktiskt inte om, men "Deserter's Songs" är kanske en av de bästa skivor som kom under 90-talet. Låtar som "Holes" och "Goddess on a highway" är så vackra, melodiska med underfundiga texter. En liten rolighet är att man på vissa av låtarna dessutom spelar såg, ett klart underanvänt instrument i dagens popindustri, eller vad säger ni?

Om en del har hört talas om "Deserter's Songs", så är nog "The Same As A Flower" helt okänd för de allra flesta. Jag upptäckte den för ca 5 år sedan, när den var precis nysläppt, tack vare teveprogrammet "This is my music" - där Andres Lokko presenterade japansk pop i ett avsnitt. Nagisa Ni Te betyder visst "på stranden" om jag har fått det rätt översatt, och är ett lågmält popband som spelar skir musik. Jag fattar inte ett skvatt av texterna, men det är så vackert att jag inte bryr mig riktigt. Ömheten i musiken och rösterna gör att jag smälter. Problemet kan vara att hitta dessa två skivor. En liten sökning på Spotify leder till noll och intet. Ingen av de två skivorna finns där - lite av en skandal skulle jag vilja säga. Dock vill jag uppmana er å det varmaste att försöka hitta dem, sök med ljus och lykta, de är värda varje minuts sökning, jag lovar.

onsdag 11 februari 2009

Olle Ljungström.

Skamsen inser jag att jag nästan hade glömt bort Olle Ljungström. Tills häromdagen då jag snubblade över hyllningsskivan "Andra sjunger Olle Ljungström - en hyllning". Skivan är jättebra! Nuff said. När man hör hur Sara Isaksson eller Thomas diLeva tolkar Olles låtar inser man att hans låtar, och framför allt hans texter, är riktiga pärlor. Någonstans läste jag att han (Olle) är en mytisk person en legend inom svensk pop och rock. Riktigt så har väl inte jag fattat att det står till. Jag trodde att han gjorde några schyssta popplattor på 1980- och 90-talen, förs i Reeperbahn, sen som soloartist. Ett tag var han med i min ungdoms favoritprogram på ZTV: Knesset. I samtal med Kristian Luuk och Karin Magnusson bland andra var Olle ganska anonym. Men visst har han varit saknad, och nu när jag läser om att det har gjorts en dokumentär om honom också, kanske jag ska börja omvärdera honom. Jag menar, inte ens Jakob Hellman verkar vara såhär saknad...

Fast åter till hans musik. Bland guldkornen på hyllningsskivan kan man höra Uno Svenningsson sjunga Kaffe och en cigarett, eller Bo Sundström sjunga Tivoli. Låtarna är så starka att jag glömmer bort att det är artister som jag brukar bli riktigt irriterad på i vanliga fall. Hyllningsskivan gjorde att jag började botanisera bland Olles gamla skivor, och de som faller mig mest i smaken är Tack och Världens räddaste man. Ska ni börja lyssna på honom någonstans råder jag er till de två skivorna. Hans texter är väldigt känsliga och lite roliga, men jag tror att det roliga som han håller upp är en fasad. Jag tror att han var och är en väldigt känslig person. Vemod och ett intryck av att den som sjunger inte riktigt har funnit sin roll i tillvaron lyser igenom låtarna. För hur rolig han än försöker vara lyckas inte ironin skyla att han hade det jobbigt. Ironin var nog tänkt att fungera som en sköld mot hans egna demoner. Det har ju framkommit senare att han under hela sin karriär har brottats med en alkoholism, och jag vet inte vem som har vunnit den brottningsmatchen.

Han drog också en repa till Afghanistan för att göra dokumentärfilm med Pål Hollender, om jag inte är felunderrättad. Det var något om att göra dogma-dokumentärer (dogumentär) i samma anda som von Trier (och efter regler av samme von Trier) och hans vänner gjorde sina dogmafilmer på 90-talet. Enligt rykten blev Olle skadad i Afghanistan. Jag har dessutom hört att allt skulle vara något slags practical joke av von Trier, fast Hollender och Ljungström tagit det på allvar. Men filmen blev av, och den heter United States of Afghanistan, och visades på SVT. Riktigt obehaglig och bra.

Men det var ett sidospår, skulle jag vilja säga. Ska vi minnas Olle Ljungström för något ska det vara hans musik och hans texter. Och allra mest vill jag hoppas på att han kommer tillbaka. Bra popmusik görs det för lite av i det här landet. Olle är behövd.

tisdag 10 februari 2009

En barnlek

Jag tänker en del på att bli pappa just nu. Det kommer sig nog ganska naturligt, eftersom jag är på väg att bli det inom, säg fem-sex månader. Det jag funderat mest över är hur jag kommer att förändras, hur mitt liv kommer att förändras. Jag har hobbies, som jag tror och hoppas att jag kommer att behålla i en eller annan form hela livet. En av de som följt med mig längst och kanske påverkat mig mest är det faktum att jag spelar spel. Alla former, men gärna ganska nördiga taktikspel med inslag av fantasy. Jag har spelat figurspel, brädspel, rollspel och framför allt kortspel genom åren. Det har blivit en del av min identitet att spela spel och jag har besökt spelkonvent och umgåtts med de andra nördarna.

När jag tänker att jag ska bli en förälder har jag svårt att se detta gå hand i hand med min hobby. Hur kan man vara vuxen och samtidigt på fullaste allvar spendera timmar vridandes kort eller flyttandes små markörer på en karta? Fast å andra sidan tror jag att vår generation är en generation som leker. Det är inte lika självklart att växa upp och bli vuxen på det vis som det var för vår föräldrageneration. Jag ser omkring mig pappor i min egen generation som faktiskt ägnar sig åt sina lek-lika hobbies, trots att de passerat trettio och har blivit stadgade familjefäder.

Männen i vår föräldrageneration har hobbies, men de är antingen av sportkaraktär eller på gränsen till nyttiga (snickeri eller dylikt). Spel och dobbel är väl också en hobby som de kan ägna sig åt. Men hur många av oss födda på sjuttiotalet har föräldrar som skulle sätta sig och bli alldeles eld och lågor över att rulla tärning och flytta tennfigurer? Eller som i mitt fall, spela kort med små bilder av alver, drakar och annat knytt på? Vad beror denna skillnad på? Handlar det bara om att det finns ett annat utbud nu, eller handlar det om att det fanns andra krav och förväntningar på våra föräldrar än det gör på oss? Eller beror det på att de hade andra förväntningar på sig själva och sin föräldraroll, än vad vi har? Om ni frågar mig, så tror jag att allt är Marlon Brandos fel.

onsdag 4 februari 2009

Lugn, bara lugn.

Ville bara slå ett slag för den skönaste stolinnehavaren i Svenska Akademin: Kristina Lugn. Det var ett bra avsnitt av litteraturprogrammet Babel på teve ikväll. Det var väldigt roligt. Mycket tack vare Kristina Lugn. Hon måste vara en av de bästa och värsta personer att intervjua, samtidigt. Hon verkar vara en sund och mycket humoristisk person. Hennes kommentarer om att vilja göra musikal och om hur det kändes att bli förälder var stor teve.

Och om ni missade hennes radioprogram, Allvarligt talat med Kristina Lugn, där hon svarade på frågor från radiolyssnarna, så gick ni miste om kanske det bästa som har sänts i Sveriges Radio. Men misströsta inte - de fyra programmen finns som podcast på SRs hemsida. Det är allvarliga frågor och svåra frågor som behandlas, men de behandlas med ömhet, värme och humor. Tyvärr är jag inte så välbevandrad i hennes poesi, som jag skulle vilja vara, men det jag har hört har jag tyckt väldigt mycket om. Men egentligen spelar det ingen roll om hon skriver bra eller dåligt, jag gillar Kristina Lugn ändå.

tisdag 3 februari 2009

Personligt ansvar?

Som vanligt lyssnade jag på radio idag. Lantz i P1 är förvånansvärt bra. Jag erkänner att jag var en av alla de som tyckte att Annika Lantz inte hade att göra i P1, när det kom fram att hon skulle ha ett program i Sveriges bästa radiokanal. Men det har gått över. Hon har visat sig vara riktigt bra, både som underhållare och som intervjuare. Och det är dit jag vill komma, till en intervju. Idag handlade en del av hennes program om personligt ansvar, och som en del av detta inslag intervjuade hon en doktorand i praktisk filosofi från Göteborg. Tyvärr minns jag inte hans namn, vilket jag ber om ursäkt för.

Under intervjun diskuterades olika syn på personligt ansvar, när Annika Lantz påstod att "Det här med personligt ansvar verkar vara något subjektivt?", varpå filosofen utbrast, med något som liknade äckel i rösten "Subjektivt?" Senare i diskussionen framgick det att filosofen menade att trots att det kanske finns många svar på frågan om vad personligt ansvar är för något, betyder inte det att det finns många korrekta svar på frågan. Denna inställning var nog orsaken till hans reaktion på påståendet om personligt ansvar som något subjektivt.

Denna reaktion påminner mig om en situation när jag läste filosofi. En av studenterna utbrast (troligtvis för att bortförklara varför han haft fel i något resonemang) att "allt är relativt", varpå läraren spände ögonen i honom och sa: "Nej, verkligen inte!"

Tonfallet var inte olikt det jag hörde på radion idag. Bara så att ni vet: filosofer är sällan relativister.

måndag 2 februari 2009

Statlig egendom

Hörde på nyheterna att det har blivit klart med ett sammangående mellan den svenska och den danska posten. Jag vet inte jag. Det är så mycket som vår nuvarande regering inte vill ha kvar, verkar det som. Man ska sälja ut en massa statliga företag, för att "sånt ska inte staten ägna sig åt". Men exakt vad är det de vill att staten inte ska ägna sig åt? Ge medborgarna i Sverige möjligheten att skicka brev och ta emot brev? Betala räkningar, även om man bor på landet? Tror de att ett privat alternativ kommer att prioritera de som bor på landsbygden och inte kan ta sig till en tätort för att betala sina räkningar?

Men posten är inte det enda som ska privatiseras, nädå. Apoteksbolaget, SBAB och Telia är väl några andra exempel. Jag vet att jag är konservativ och kanske har en romantisk bild av vad det svenska folkhemmet har varit och bör vara, men jag tycker att staten ska driva en del företag. Det är väl ganska självklart att man har ett icke vinstdrivande företag som kan se till att service finns åt alla medborgare (eller så gott som alla åtminstone)? Oavsett om servicen är att se till att det finns telefonlinjer till alla eller att det finns ett alternativ på lånemarknaden för de som inte de vinstdrivande bankerna vill ge lån. Dessutom tror jag inteatt det blir säkrare eller billigare att låta en privat aktör hantera våra apotek. Att föra in vinsttankar i sådant som alla bör ha tillgång till, tror jag obönhörligen leder till att någon inte längre kommer att få tillgång till det. Vissa människor kommer att vara ointressanta som kunder för att de inte bor på rätt ställen eller inte är tillräckligt kapitalstarka eller något liknande. I min samhällsvision är det det som är poängen med att ha statliga företag - de ser till att alla får den service de behöver. Och det ska få kosta.

Liknande tankar tycker jag att man kan applicera på privatisering av sjukvård också. Jag vill inte att någon ska se på vården av mig eller mina nära ur ett vinstperspektiv. Hur tror någon att vården blir bättre då? Ett exempel på verksamhet som jag kan anse att staten inte bör ägna sig åt är kanske försäljning av alkohol. Det monopolet känns väldigt förmyndande och inte som att det fyller samma samhällsstöttande funktion som t.ex. Apoteket gör.

Och en avslutande tanke om dagens postsammanslagning: Sverige fick 1.4 miljarder kronor som nån slags kompensation när de två posterna gick samman. Inte för att vara dumdryg, men täcker det ens lönekostnaderna för Postens VD under ett år?

söndag 1 februari 2009

Hugh Fearnley-Whittingstall, med en längtan till landet.

Ännu en tevekock. Här i hushållet har vi den senaste tiden sett på ett teveprogram om ett ställe som heter River Cottage. Både program och restaurang där drivs av den något skogmulleliknande Hugh Fearnley-Whittingstall. Det hela är en gästgivaregård med nån slags grönavågen-anläggning, med en stor köksträdgård och frigående djur. Alltihop genomsyras av en uppskattning för vad jorden ger, verkar det som. Istället för att importera en massa smaklösa grönsaker på vintern, får man ta tillvara det som landet (i det här fallet England) faktiskt kan ge. Hugh F-W har varit i hetluften i England då han försökt uppmärksamma hur industriproducerad kyckling behandlas under sitt korta liv, och han har försökt få de som föder upp och säljer dessa kycklingar att stå för sin verksamhet och visa upp den i teve. Det har inte varit så populärt, men ganska framgångsrikt då försäljningen av frigående kyckling faktiskt har ökat markant pga hans kampanj.

Matlagningen som Hugh står för är väldigt robust och enkel. Han är inte så petig med recept eller så. Det är en genuin glädje inför bra råvaror och känslan av att upptäcka nya smaker som verkar driva honom i hans matlagning. Mycket handlar om respekt för det man kan få från naturen. Han tar tillvara mer av djur än de flesta andra, och han är beredd att experimentera med råvaror på ett sätt som jag inte har sett hos många andra tevekockar. Jag tittar inte på hans program så mycket för matlagningen som för den känsla hans attityd ingjuter i mig. Man blir inspirerad att odla sin egen potatis i ett gammalt bildäck på balkongen, och att gå till slaktaren och be att få köpa fårnacke.

Men den viktigaste känslan jag får när jag ser denne man, i dessa program är att jag vill också leva det livet. Jag skulle vilja ha ett litet hus på landet, med en köksträdgård, ett par höns och kanske en get. Låta livet faktiskt styras av naturen lite mer, väder och årstider skulle få sätta agendan för vad som skulle göras dag från dag. Det vill jag. Nu vet jag givetvis att det är en romantiserad bild av jordbruk jag har, och att det inte är så jäkla kul att vara beroende av väder och vind när det är sent i november och det blåser och regnar. Men allvarligt, visst verkar det vara ett bättre liv än att sitta framför en datorskärm och
stressas av prestationskrav?