Ett skivtips till.

Som jag redan fastslagit i ett tidigare inlägg, så stannar vissa skivor hos en. Nu tänkte jag berätta om en skiva som har legat mig väldigt varmt om hjärtat i drygt 20 år. Det är "Vem ska jag tro på?" av Thomas diLeva. Skivan kom ut 1987, och jag tror att jag fick den i julklapp samma år (om mitt minne inte tar fel fick jag den av min syster Lotta). Ända sedan jag hade sett några tidiga videoklipp av diLeva på något musikprogram på 80-talet var jag fast. Han fascinerade mig med sina konstiga kläder, sitt sätt att sjunga och sina texter. För det är ju texterna som gör honom till en så (i mina ögon) stor artist.

Den här skivan är en riktig poppärla, med den stora hiten "Vem ska jag tro på?" som mest kända låt. Men om man lyssnar igenom finns fantastiska låtar som "Tycker om" eller "Imorgon". diLeva är inte rädd för att bli bombastisk eller låta pretentiös. Han behandlar stora ämnen som meningen med livet och kärlek i sina låttexter, och han gör det på ett sätt som känns genuint. Det är inte tomma poptexter, utan ett seriöst försök att förklara varifrån han kommer och hur han ser på dessa frågor som det inte finns några enkla svar på. Dessutom har han en stor portion humor och självdistans, vad det verkar. På ett sätt intar han rollen av narr: han är den som säger sanningar på ett till synes sätt dumt sätt, och han tar på sig att bli skrattad åt. Just på den här skivan började diLevas mer pretentiösa och andliga sida att visa sig. Tidigare hade han varit lite mer mainstream popartist, men i och med "Vem ska jag tro på?" började han sprida sitt kärleksevangelium. Måhända är han naiv och uttrycker sig lite förenklat, men visst är det skönt med en person som diLeva? En person som säger att han älskar alla och uppmanar oss att det är ok att faktiskt vara snälla och visa lite medmänsklighet. Jag gillar tanken på att vi har en själens krigare som kämpar för oss.