...hemma på gården. Eller nåt. Jo, nu har jag blivit pappa och min fru har blivit mamma. För nästan två veckor sedan fick vi en liten Frida. Tiden sen dess har gått blixtsnabbt, men det känns som två månader. Tidsuppfattningen har fått sig en rejäl törn av sömnbrist och alla nya upplevelser. Vi tragglar oss fram genom tillvaron just nu: trötta och hålögda möter vi världen, min fru och jag. Att vara förälder är en ny och stor känsla att jag har svårt att tro att så många verkligen har gått igenom samma sak som vi har... vi måste vara speciella, eller? Antagligen inte, men det känns så.
De första dagarna efter förlossningen tillbringade vi på patienthotellets BB-avdelning vid Lunds lasarett. Det var en ytterst surrealistisk och ganska mardrömslik tillvaro. Till att börja med var vi trötta och omtumlade efter det vi hade varit med om, dessutom hade vi ett litet rum utan tillstymmelse till ventilation. Och det var varmt. Som om detta inte var nog befolkades hela avdelningen av nyfödda och deras föräldrar, vilket gav känslan av att vara omgiven av barnaskrik och zombieliknande unga människor, som hasade sig fram genom korridorerna. Allt detta sammantaget gjorde att det kändes som om man befann sig i en feberdröm i tre dygn.
Den febriga och surrealistiska känslan släppte ganska snart efter att vi kommit hem. Tillbaka i vår egen verklighet, i vår egen lägenhet med våra egna prylar och framför allt vår egen säng började vi så smått finna fotfäste igen. Inte för att vi är framme än, på långa vägar, men långsamt känns det som att det här kommer nog att gå vägen. Vi kanske kan vara ganska bra föräldrar och trivas bra med det, när allt kommer omkring.
