tisdag 31 mars 2009

Å fan?

Vid ett par tillfällen den senaste tiden har jag funnit mig själv tänka just det: Å fan?! I lördags t.ex. fann jag mig själv skaka hand med Ola Salo, och han säger artigt: "Hej, jag heter Ola" - min första tanke är nåt i stil med "Å fan?", men jag finner mig och säger lika artigt: "Martin". Det är då själva tusan att man ska vara så lättimponerad att man blir star struck av att träffa Jesus-Ola. Men finns det något sätt att vara naturlig i den situationen? Det mest naturliga vore kanske att erkänna att jag känner igen honom och att det är bra med det, istället för att låtsas att man är världsvan och träffar kändisar varje dag. Jag vet inte.

Det andra tillfället som jag fick anledning att inte bli överraskad var när Kaliber på P1 hade lyckats lista ut att Sverigedemokraterna (SD) faktiskt är rasister! Vilket scoop va? Ingen kan väl ha blivit överraskad av att man lyckats med dold bandspelare, spela in rasistiska uttalanden vid SDs partimöten? Visst, så påstår Jimmy Åkesson att SD inte längre är ett rasistiskt parti och att man helt och hållet står bakom de mänskliga rättigheterna. Men kom igen! Efter att ha läst Maciej Zarembas intervju med Åkesson, så inser man att han har en mycket konstig syn på vad 'svenskhet' är och vem som får kalla sig svensk, t.ex. Om han är den putsade fasaden kan man undra vad för slags kryp man hittar om man vänder på några stenar. Kaliber har ju gjort just det, och funnit det alla väntade sig - partiföreståndare som ger uttryck för fördomsfulla inskränkta åsikter och rent ut rasism.

Men tyvärr tror jag inte att det är bara inom SD man skulle finna de där åsikterna. Minns bara Uppdrag gransknings valstuge-reportage från valet 2002 (var det väl?), då man med dold kamera lyckades fånga en del intressanta uttalanden från moderata politiker. En ingringare till Ring P1 häromdagen berättade om att han under 20 år inom organiserad politik (Folkpartiet) hade fått höra väldigt mycket dumheter och inskränkta uttalanden, och han var övertygad om att det förekommer i alla partier. Jag tror att han har rätt, tyvärr: om man skulle gömma en bandare på bland några socialdemokrater, t.ex. skulle man nog finna en del obehagliga åsikter där också. Det är nog den politiska arenan som lockar till sig rättshaverister och tomtar med vrickad människosyn. Jag tror nog att personer med dessa åsikter alltsomoftast hindras från att inta några maktpositioner inom de politiska partierna - men i fallet SD kan det vara annorlunda. Dels för att det är ett litet parti med ganska få erfarna politiker, som kan fylla de platser de får i kommunfullmäktige eller var de nu har blivit invalda, och dels för att det faktiskt finns en mycket högre tröskel för idioti (rasism) i partiet än vad det gör i M, Fp eller S.

tisdag 24 mars 2009

Klagovisa över denna torra och kalla vår.

Lars Wivallius sa det så bra. Förkylningen ger sig inte riktigt och snön har börjat falla utan förvarning. Jag anar svartkonster igen. Allt jävlas. När huvudet känns som att det är fullt med snor och synapserna rör sig i slow motion är det svårt att jobba. Men man kan ju inte sjukskriva sig för en liten förkylning, ju! Nä, istället har jag idag suttit framför datorn och funderat på vad i helvete det betyder som jag skrev igår, och hur det nu var tänkt att jag skulle fortsätta på den här begreppsanalysen jag hade påbörjat. Mina anteckningar från igår är inte helt glasklara, och jag vet att jag hade någon form av vision av briljanta (?) formuleringar strax innan jag somnade igår... Ni vet hur det är, allt är glasklart och lyses upp av en snilleblixt precis innan man tar John Blund i handen, sen vaknar man med grus i ögon och hjärna och undrar var briljansen tog vägen. Det har varit min tillvaro idag - att försöka återskapa den sena gårdagskvällens geni. Har väl fungerat sådär kan man säga.

Mycket av dagen har istället gått åt till att lyssna på en av Esbjörn Svensson Trios skivor, Viaticum, som trots att den kom för fyra år sedan har gått mig förbi. Skivan var bra, men krävde några lyssningar innan den gav efter. Visst motstånd är bra. Ni får ingen recension av mig, för det känns lite dumt att komma med nu. Ni kan få en rekommendation dock, och en uppmaning att inte glömma denna svenska jazzpianist som tyvärr gick bort alltför tidigt.

Läste på Sydsvenskans hemsida att Bob Hund har släppt en ny skiva, efter åtta års tystnad (med undantag för Bergman Rock, som verkade ha floppat). Recensionen låter bra och jag ser mycket, mycket fram emot att få lyssna på Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk. Bra titel, som vanligt. Första singeln Tinnitus i hjärtat finns på Spotify, upptäckte jag precis. Hoppas att resten kommer snart, jag behöver något som muntrar upp.

måndag 23 mars 2009

Saker i görningen

Det har varit ett par dagar av förkylning och planerande här i hemmet. Jag och Sarah har suttit och försökt skriva listor över allt som ska göras: bröllop, ordna med barnkammare, måla om i hallen, bygga nya garderober, köpa ny soffa etc etc. Listan verkar kunna göras oändligt lång. Dessutom hade vi trevligt besök över helgen, då tyvärr Malmö inte visade sig från sin bästa sida - det var grått, blåsigt och lite regn. När jag tänker efter är det nog Malmös vanliga klimat i mars, men vi hade hoppats på solskensdränkta promenader i Pildammsparken.

Men det är inte bara stora saker i görningen. Jag har lite planer på några kulinariska saker den närmaste tiden också: jag tänker så tomater, sallad och basilika till min balkongträdgård och jag planerar att göra våfflor på onsdag - surdegsvåfflor! För visst måste det fungera? Istället för bakpulver blandar man i surdegsgegga, och låter smeten stå några timmar, innan det är dags att grädda. Jag är nästan helt övertygad om att det kommer att bli succé, och om det inte blir det har jag några paket våffelsmetspulver i skåpet som reserv.

Förutom trevligt besök i helgen hade jag/vi ett litet debakel i köket. Det skulle lagas kyckling med 40 vitlöksklyftor i ugn. Receptet går till så att man lägger kycklingen i en gryta i ugnen, tillsammans med vitlök, örter och lite vitt vin. 200 grader i ca 1½ timme, sen ska det vara klart. Mitt problem var att efter över tre (3) timmar var kycklingen fortfarande nästintill rå invid benen... finns det någon som kan svara på vad som gått fel? Mina känslor under lördagskvällen gick från förvåning, till irritation, till ilska, till uppgivenhet - allt kryddat av hunger. Som tur var smakade det gott till slut. Men jag kan inte släppa tanken på den här kycklingen, och jag kan inte förstå vad det var som hände. Hur kan den inte bli kokt efter så lång tid? Var det månne svartkonst inblandad?

tisdag 17 mars 2009

Beaten to the punch (II)

Efter att ha läst Maciej Zarembas briljanta artikelserie på DN.se om integration, etnicitet och problemet kring att vara svensk, även om man inte är född i detta land, har jag tänkt mycket på detta. Många saker kan sägas om dessa problem, men en sak som alltid har retat mig är problemet med de s.k. andra generationens invandrare.

Idag lyckades ett och samma program på P1 vara före mig med att ta upp två vitt skiljda ämnen jag velat skriva om här - Nya Vågen hade en diskussion kring vad de kallade för 'mellanförskapet' i dagens program. Mellanförskap kan kort sammanfattas som att man blir betraktad som invandrare i Sverige, men att man blir betraktad som svensk i det land som man kommer ifrån, eller därifrån ens föräldrar kommer ifrån.

Men åter till min vinkel på det hela - andra generationens invandrare. Vad ska vi kräva av någon för att de ska få kalla sig svenska? Räcker det inte med att man är född i Sverige och är svensk medborgare? Varför ska man identifieras (och genom det uteslutas) som andra generationens invandrare? Vad är det egentligen? Barn som har fötts i Sverige har inte invandrat i landet, oavsett var detta barns föräldrar är födda. Vad är det för behov vi har av att dela upp människor i vi och dem? För visst är det det vi gör, när vi väljer att kategorisera svenska ungdomar som andra generationens invandrare, för att deras föräldrar är födda i ett annat land?

Anledningen till detta sätt att kategorisera människor fick jag en liten aning om idag, när jag lyssnade på programmet om mellanförskapet. Där var Tobias Hübinette, forskare på Mångkulturellt Centrum, med, och han talade om hur den moderna bilden av svenskhet utvecklades under slutet av 1800-talet, under samma tid som rasbiologin vann uppskattning runt om i Europa. Så mycket av det som vi betraktar som att vara svensk kommer från denna tid, en tid av rastänkande. Jag tror att det i detta ligger en nyckel till att förstå varför vi har så svårt att tänka att ett barn till syrianer eller etiopier faktiskt är svenskar. Det är fråga om hur en svensk 'ska se ut', tyvärr. Hur man ska bli av med en sådan syn på svenskhet och vad det innebär att vara 'etnisk svensk' har jag ingen aning om, tyvärr. Jag kan bara konstatera att det känns ruttet att leva i ett land där man gör den här typen av uppdelningar, och inte bara på en individuell nivå utan på en statlig och officiell nivå. I statistik och politiska sammanhang hör man ofta detta språkbruk. Ett litet steg mot att erodera sönder gränsen mellan oss och dem vore kanske om man slutade använda uttryck som 'andra generationens invandrare' från officiellt håll.

Beaten to the punch (I)

Idag tänkte jag skriva ett inlägg om hur gott det är med mjölkchoklad, och 'sanningen' om att den mörka chokladen skulle vara så mycket godare inte är någon sanning. Men tyvärr hann någon annan före - i dagens Nya Vågen talade Måns Hirschfelt om just detta - myten om den mörka chokladen.

Min egen idé slog mig efter middagen igår kväll, då jag åt några rutor av Marabous Frukt och Mandel, vilket var mycket länge sen. Jag har nämligen länge levt under illusionen att den ljusa chokladen inte är fin nog eller god - vilket visade sig vara helt åt helvete fel. Mjuk, len och söt var den allt jag ville ha efter maten. Hade jag fått en bit bitter och snofsig Valrhona eller nåt sånt hade jag inte njutit till närmelsevis lika mycket. Nä, från och med nu ska jag följa min tunga och mitt smaksinne och köpa god (dvs ljus) choklad.

måndag 16 mars 2009

Gentrifieringen, var blev den av?



Det händer i de flesta större städer att fattigare områden av en eller annan anledning blir 'the place to be', det område där alla vill bo, där 'allt' händer. Detta brukar vara ett resultat av att vissa grupper flyttar in, det brukar tillskrivas konstnärliga grupper, bohemer, homosexuella och så kallade hipsters att ett område genomgår denna förändring. Men även ekonomiska faktorer och urban upprustning anges som orsaker. Denna typ av förändring brukar omnämnas som gentrifiering. Och även om politiker försöker styra det hela, verkar det vara en utveckling som i mångt och mycket lever sitt eget liv.

I Stockholm var det väl Södermalm som genomgick den förändringen, i Göteborg var det Haga och Majorna och här i Malmö har vi Möllevången. Från början var Möllan ett gammalt arbetarkvarter där bland annat Kvarteret Korpen utspelar sig. Det har aldrig varit frågan om att välbärgade eller högutbildade har bebott området, förrän de senaste tio-femton åren.

Själv bor jag inte långt därifrån, och kan iaktta hur området ser ut på nära håll. Fortfarande domineras området av hög arbetslöshet, många med invandrarbakgrund och vad som ser ut att vara ganska utbredd fattigdom. När ekonomin strävade uppåt hela tiden, och bostadspriserna steg och steg var Möllan en mycket het bostadsmarknad. Lägenheter kostade massor, även om standarden inte var på topp. Man såg väldigt många unga, med till synes bra inkomst som gick runt bland vattenpipeaffärerna och halalslakterierna. Men det var inte bara de unga välutbildade som drogs dit, det var också de med en mer konstnärlig och artistisk inriktning på sin tillvaro som attraherades. Det var bohemer och märkeskläder omvartannat. Det var gentrifiering enligt läroboken.

Fast något verkar ha hänt. Under den senaste tiden tycker jag mig se mer av misären på Möllan, snarare än resultatet av gentrifieringen. Alltsom oftast möter man någon som ber om en tia till mat eller dryck, eller som bara sitter med tiggarskålen framför sig utanför en affär.
Av någon anledning verkar det som om gentrifieringen stannat av i Malmös mest spännande område. Visst finns det fortfarande unga akademiker som stryker runt i kvarteren, men de dominerar fortfarande inte stadsbilden. Det verkar som att den uppåtgående utveckling som Möllan var mitt i var mycket bräcklig, och den senaste ekonomiska krisen verkar ha satt rejäla käppar i hjulet på gentrifieringen här. För när bostadsmarknaden svalnar, och det inte blir en 'säker investering' att köpa en dyr lägenhet i ett fattigt invandrartätt bostadsområde, kanske färre välavlönade akademiker satsar sina slantar där. Och, när jag tänker närmare på det hela, vet jag inte om det är eftersträvansvärt att få ett nytt Majorna eller för den delen Greenwich Village.

tisdag 10 mars 2009

Problemet med etnisk tillhörighet

Om ni har tid, tycker jag att ni ska läsa Maciej Zarembas artikelserie i DN. Han skriver mycket bra och mycket läsvärt om vad det innebär att vara svensk, och om den infekterade debatten om integration. Jag bara önskar att jag kunde skriva som han gör!

Här finns den senaste delen i serien.

Tystnaden efter stormen

Så länge The Pirate Bay-rättegången pågick kunde man varje dag läsa nya inlägg i debatten om fildelningens vara eller icke vara. Argumenten handlade om allt från pengar till moral. Frågan om det är rätt att skivbolagen förlorar pengar är väl egentligen sekundär, om man anser att den illegala fildelningen är stöld? De som förespråkar fri information på internet brukar hävda att man inte stjäl, man kopierar när man fildelar. Och i sak har de ju rätt, men det är ju inte filen man påstås stjäla, utan den eventuella ersättning som upphovsmannen skulle ha haft för en såld kopia. Typ.

Själv kan jag tycka att det hela tog larviga proportioner och att man tog till lite väl mycket brösttoner för en diskussion som handlar om något så torrt som upphovsrätten. Dessutom fick jag hela tiden känslan av att skiv- och filmbranschen egentligen bara var sura för de inte kom den här tekniken först, då hade de ju haft en fantastiskt distributionssätt för sina produkter. I stort sett gratis att skicka film och musik över hela världen, inga fysiska kopior, fodral eller nåt annat att betala för. Bara håva in cash. Nu hann tekniskt begåvade kids före, och i och med det missade industrin tåget och började klaga istället.

Jag vet inte om det är moraliskt rätt eller fel att ladda ner musik och film från nätet. Det är liksom lite irrelevant, för det går inte att stoppa nu. Frågan är bara hur de som gör musik och film faktiskt ska få sin ersättning? För det ska de väl? Skivindustrin och de stora filmbolagen tror jag är döende dinosaurier, men jag hoppas att musiker och filmmakare inte är det. Vi får se.

En intressant vinkel på problemet och dess historia såg jag idag på Sydsvenskans hemsida. Fick mig att minnas att det har funnits många olika sätt att gå runt upphovsrätten tidigare. Den digitala fildelningen har bara gjort det möjligt i större skala.

söndag 8 mars 2009

Pasta

Mer mattjat blir det nu. Jag brukar berömma mig själv med att testa nya saker, och att inte vara rädd för att göra saker, trots att de verkar lite knepiga. Men en sak har jag hållit mig borta ifrån: att göra egen pasta. Så igår bestämde Sarah att vi skulle göra egen ravioli. Sagt och gjort, efter att ha konsulterat ett par kokböcker om hur man gör, satte hon igång att blanda degen. Med lite knådinsats från undertecknad blev det en riktigt smidig deg av 4,5 dl durumvetemjöl och tre ägg. Det hela tog kanske 10 minuter. Efter att degen hade vilat i ett par timmar i kylskåp kavlade Sarah ut den, och började göra raviolisar. Själva byggandet av ravioli-'kuddarna' tog sin runda tid, men om vi hade gjort en enklare pasta (tagliatelle eller pappardelle) hade det hela varit i stort sett klart i och med kavlandet. Resultatet? Apgott.

Det här tänker vi göra igen, kan jag meddela. Det var mycket enklare än jag trott och faktiskt hästlängder bättre än färdigköpt färsk pasta* (som i min smak brukar vara degig). Att jämföra med torkad pasta blir svårt, då den oftast inte innehåller ägg, och har former som man inte kan åstadkomma hemma med bara en kavel och en kniv (inte jag i alla fall).

* Pasta är inte pasta, om det var någon som trodde det. Det är väldigt stor skillnad på en bra och på en dålig pasta, men det är ett annat blogginlägg, tror jag.

fredag 6 mars 2009

På vems uppdrag, och till vilken nytta?

Under de senaste dagarna har jag bevistat en konferens som handlade om Medicinens filosofi och medicinsk etik, med deltagare från de nordiska och baltiska länderna (Lettland undantaget). Det var en positiv överraskning för mig, hur varierad forskningen är inom detta fält, och hur många olika aspekter av medicin och hälsa, som man kan studera inom filosofi. Den medicinska etiken var det spår som hade allra flest representanter på konferensen, men det förekom en hel del diskussioner om andra saker också, såsom funderingar över hur man ska förhålla sig till RCT (randomized clinical trials), begreppsanalys kring frihetsbegreppet inom psykiatrin osv. En stor del av konferensen var vigd åt att de olika ländernas representanter skulle presentera vilken forskning som bedrevs i de olika länderna. Under denna presentation uppstod det en diskussion som jag tyckte var mycket intressant, och som sträcker sig långt utanför den lilla arena som det utspelade sig på, nämligen frågan om man ska bedriva nytto- eller applikationsinriktad forskning eller om det ska vara forskning för forskningens egen skull.

Det verkade som att det var den senare linjen som var dominerande på konferensen, vilket jag ställer mycket frågande inför. En filosofi som handlar om medicin eller medicinsk etik fyller en väldigt liten funktion och är väldigt svår att rättfärdiga konstnader för, om man inte kan använda den på något vis. Argumenten för att inte göra applikationsinriktad forskning var att man inte ville 'prostituera' sig, och sälja sina tjänster till företagsvärlden (i det här fallet medicinsk verksamhet). Man var rädd att man som etiker skulle fungera som ett alibi för den medicinska forskningen och verksamheten, att man skulle bara efterfrågas för att man skulle kunna formulera ansökningar på ett sätt så att det inte stred mot gällande etiska riktlinjer och liknande. Men säg att forskningen skulle bedrivas för sin egen skull, vad skulle det få för konsekvenser? En av riskerna med det vore att man bedrev forskning kring ämnen som kanske inte var aktuella för de som faktiskt arbetar inom medicinsk forskning eller sjukvården. Ett annat problem vore att om man inte bedrev forskning som faktiskt efterfrågas av sjukvårdspersonal, och om denna forskning inte bedrevs i anslutning till den medicinska verksamheten, att man fjärmar sig från verkligheten på ett sätt som knappast kan vara eftersträvansvärt. Jag tror att det skulle få konsekvenser i hur mycket utbyte läkare, sjuksköterskor eller medicinska forskare faktiskt skulle ha av den medicinska filosofin. För om man inte skriver för dem, vem skriver man då för? Tanken med en medicinsk filosofi måste väl ändå vara att man ska underlätta och förbättra arbetet inom sjukvården på ett eller annat sätt?

Det här är inte ett nytt fenomen, att filosofer vänder sig emot att gå andras ärenden, så att säga. Man är rädd för att filosofin ska naturaliseras, verkar det som. Men den attityden tycker jag verkar väldigt gammalmodig, och jag tror allvarligt talat att det inte kan vara en fruktbar inriktning att låsa in sig i ett elfenbenstorn. Min egen forskning är, som ni kanske anar, inriktad på att faktiskt vara behjälplig. Jag arbetar i gränsområdena mellan filosofi, medicin och informatik. Detta gör jag på uppdrag av medicinare och informatiker, som faktiskt är intresserade av vad filosofin kan bidra med, för att underlätta och förbättra deras arbete. På vilket sätt skulle det göra filosofin mindre intressant eller mindre filosofisk, för att man erbjuder sina tjänster där de behövs? På intet vis skulle jag vilja påstå. Men inom humaniora i allmänhet, och kanske inom filosofi i synnerhet, finns en attityd av att vi faktiskt bör sitta i ett elfenbenstorn och att vi minsann inte sysslar med den empiriska världen, utan bara befattar oss med de stora svåra frågorna. Och visst, det gör vi på ett sätt. Vi sysslar med de stora frågorna om vad som är moraliskt rätt och fel eller vad som är sant och falskt. Men som jag ser det motverkar inte det faktum att jag faktiskt bidrar till något användbart samtidigt som jag studerar de stora filosofiska frågorna. Dessa frågors allmängiltighet gör ju att de är användbara på alla områden, och att det finns användning för dessa diskussioner på alla områden, medicinen (och informatiken) inkluderad.

En del av motviljan och rädslan bland filosofer tror jag grundar sig i att man är rädd för att bli uppslukad av naturvetenskaperna eller medicinen, om man tvingas att spela på deras planhalva. Men bara för att man är dem behjälpliga finns det ingen anledning att man ska tvingas att bedriva sin forskning på deras villkor, eller att man ska mätas efter samma måttstock som dem. För däri ligger mycket av problemet, tror jag. Man kan inte som filosof mäta sig med den forskning som bedrivs av naturvetare eller medicinare, eftersom man inte har så mycket empirisk forskning och väldigt lite av den filosofiska forskningen kan mätas. Detta gör att man som humanist ofta hamnar lite på skam när pengar ska delas ut till forskning på universiteten. Dagens måttstockar för hur mycket man publicerat sig, och hur prestigefyllda tidskrifter ens artiklar har blivit antagna till är måttstockar som är utformade för en annan typ av verksamhet än humaniora. Det finns en annan tidsaspekt på filosofi än på till exempel mikrobakteriologi. Där bakteriologen kan visa på resultat och vederlägga sin forskning och faktiskt korroborera (om än inte bevisa) sina påståenden med empiriska fakta - och på så vis faktiskt driva forskningen framåt, står sig filosofen slätt. Jag kan inte belägga mina påståenden med fakta; jag kan på sin höjd framföra argument för mina slutsatser. Jag kan heller inte visa på en framåtriktad utveckling i filosofin på samma vis som inom medicinen; inom medicin är nyare rön bättre än gamla rön, men inom filosofin är Platon fortfarande aktuell.

Om dessa skillnader skulle lyftas fram tydligare i hur man bedömer forskningen, och markeras tydligare när man samarbetar över disciplinsgränserna, tror jag att man skulle kunna eliminera mycket av det som upplevs som ett hot av filosoferna. För även om skillnaderna finns där så tror jag inte att de behöver vara några hinder för samarbete. Det viktiga blir att inte glömma bort att man har olika arbetsmetoder och olika perspektiv, men att man ändå samlas kring samma ämne. Om man kunde avdramatiserad den skillnaden och den upplevda hotbilden, tror jag att filosoferna mycket gärna skulle ställa upp på att vara integrerade delar av annan forskning. För visst måste det vara bättre att faktiskt arbeta över gränserna och vara varandra behjälpliga, för alla parter. Jag tror att motsättningen mellan humaniora å ena sidan och naturvetenskaper/medicin å andra sidan är en konstruerad motsättning som inte behöver vara där, och en motsättning som ingen tjänar något på. Med en naturaliserad filosofi skulle naturvetare och medicinare kunna få nya perspektiv på sin egen verksamhet, och filosofer skulle mycket lättare kunna rättfärdiga sin verksamhet, och kanske till och med få mer anslag till att utföra forskning som bidrar med något till samhället. Det skulle jag gilla.

söndag 1 mars 2009

På tal om perfektion i enkelhet.

Pasta alla Puttanesca, eller "pasta på horans vis" på svenska är en av mina absoluta favoriträtter. Det är en mycket enkel pastarätt, men oh så tillfredsställande när den är gjord med omsorg. Namnet är lite fantasieggande, och jag har hört många olika varianter på varifrån namnet kommer. Det som alla historier har gemensamt är att rättens ursprung är bland de prostituerade i Neapel, men varför just de skulle skapat en rätt som denna vet jag inte. Det har föreslagits att det är en ganska billig rätt, och de stackars bordellarbetarna i Neapel var inte så stadda i kassa. Andra har föreslagit att den innehåller ganska mycket som ger dålig andedräkt, och att de prostituerade inte var så glada i kunder som ville kyssas... men jag bryr mig inte egentligen, det är smaken på anrättningen jag bryr mig om.

Ingredienserna är tomater, vitlök, sardeller, kapris, chili och oliver. Det enda man gör är att finhacka alltihop och, som min vän Samuel säger, koka skiten ur det. Att låta denna tomatsås stå och puttra i ett par timmar gör den definitivt inte sämre - jag skulle säga att det är en förutsättning för att få en anständig puttanesca! Själv vill jag gärna lägga till några ingredienser - lite vanlig gul lök och någon ört (oregano eller persilja). Om man vill använder man färska tomater, men vintertid är det faktiskt bättre med burktomater, hela eller krossade - och gärna lika stor del passerade tomater. Men i huvudsak handlar det mest om att ha tålamod och inte snåla på olivoljan, parmesanen och svartpepparen när man serverar det hela. En spänstig spaghetti som man vänder i ner såsen blir en så fantastisk rätt tillsammans med ett glas rött. De dagar jag känner mig lite äventyrlig serverar jag det hela med grillad aubergine och ett vitt bröd (att suga upp den överblivna såsen med) - men egentligen behövs inga tillbehör, det är en fullgod rätt i och med sig självt.

(Oh, just det. Bilden ovan är lånad från den här bloggen, tack!)

In search of... vinterkräksjuka?

Ibland har jag ju skrivit om tevekockar. Idag är en sån dag. Personen jag ska skriva om heter Heston Blumenthal, och jag skriver om honom på förekommen anledning. Det visade sig att över 40 personer insjuknade i magsjuka efter att ha ätit på Hestons restaurang The Fat Duck. Restaurangen är en av de få i världen som har fått tre stjärnor i Guide Michelin, och kämpar med El Bulli om att vara världens bästa restaurang enligt kritikerna. Senast det hölls en omröstning blev det en andraplats. Inte illa.

Dessutom har herr Blumenthal en teveserie i England. Serien heter In Search of Perfection vari han lagar till synes vanlig engelsk mat, men på sitt eget vis. Han lägger ner tid och energi på att komma på hur man lagar den perfekta spaghetti bolognese (eller "spag bol" som engelsmännen säger), fish and chips eller för den delen den perfekta hamburgaren. Inget är för omständligt eller tidsödande för Heston, när han ger sig ut på jakt efter sina perfekta recept. Bara att komma på hur man ska göra det perfekta hamburgerbrödet tog honom tre månader. Men Heston är inte en vanlig kock. Han driver som nämnt tidigare en mycket exklusiv restaurang, och i anslutning till denna har han även ett laboratorium där han och hans kumpaner leker fram mat. För det är det bästa sättet att beskriva vad de gör - leker. Det är på dödligt allvar och mycket exakt allting, men det finns en experimentlusta och en nyfikenhet som jag inte sett hos någon annan kock.

Man skulle kunna säga att han ägnar sig åt den så kallade molekylära gastronomin, och mycket av maten som serveras på The Fat Duck skulle man inte kunna hitta någon annanstans. Eller vad sägs om lax inkokt i lakritsgelé, eller bacon&egg-glass? Att se Heston experimentera och forska kring mat är riktigt inspirerande, och man (eller åtminstone jag) blir sugen på att börja göra saker lite mer noggrant i köket. Låta saker ta sin tid (kanske inte ugnssteka kött i 24 timmar, men närapå) och inte vara rädd för att göra något från grunden. För mig är det riktigt bra teveunderhållning, och jag tycker att han spelar i en helt egen liga bland tevekockarna, när det gäller att laga avancerad mat - men ändå mat jag skulle vilja prova på att laga och att äta.