På vems uppdrag, och till vilken nytta?

Under de senaste dagarna har jag bevistat en konferens som handlade om Medicinens filosofi och medicinsk etik, med deltagare från de nordiska och baltiska länderna (Lettland undantaget). Det var en positiv överraskning för mig, hur varierad forskningen är inom detta fält, och hur många olika aspekter av medicin och hälsa, som man kan studera inom filosofi. Den medicinska etiken var det spår som hade allra flest representanter på konferensen, men det förekom en hel del diskussioner om andra saker också, såsom funderingar över hur man ska förhålla sig till RCT (randomized clinical trials), begreppsanalys kring frihetsbegreppet inom psykiatrin osv. En stor del av konferensen var vigd åt att de olika ländernas representanter skulle presentera vilken forskning som bedrevs i de olika länderna. Under denna presentation uppstod det en diskussion som jag tyckte var mycket intressant, och som sträcker sig långt utanför den lilla arena som det utspelade sig på, nämligen frågan om man ska bedriva nytto- eller applikationsinriktad forskning eller om det ska vara forskning för forskningens egen skull.

Det verkade som att det var den senare linjen som var dominerande på konferensen, vilket jag ställer mycket frågande inför. En filosofi som handlar om medicin eller medicinsk etik fyller en väldigt liten funktion och är väldigt svår att rättfärdiga konstnader för, om man inte kan använda den på något vis. Argumenten för att inte göra applikationsinriktad forskning var att man inte ville 'prostituera' sig, och sälja sina tjänster till företagsvärlden (i det här fallet medicinsk verksamhet). Man var rädd att man som etiker skulle fungera som ett alibi för den medicinska forskningen och verksamheten, att man skulle bara efterfrågas för att man skulle kunna formulera ansökningar på ett sätt så att det inte stred mot gällande etiska riktlinjer och liknande. Men säg att forskningen skulle bedrivas för sin egen skull, vad skulle det få för konsekvenser? En av riskerna med det vore att man bedrev forskning kring ämnen som kanske inte var aktuella för de som faktiskt arbetar inom medicinsk forskning eller sjukvården. Ett annat problem vore att om man inte bedrev forskning som faktiskt efterfrågas av sjukvårdspersonal, och om denna forskning inte bedrevs i anslutning till den medicinska verksamheten, att man fjärmar sig från verkligheten på ett sätt som knappast kan vara eftersträvansvärt. Jag tror att det skulle få konsekvenser i hur mycket utbyte läkare, sjuksköterskor eller medicinska forskare faktiskt skulle ha av den medicinska filosofin. För om man inte skriver för dem, vem skriver man då för? Tanken med en medicinsk filosofi måste väl ändå vara att man ska underlätta och förbättra arbetet inom sjukvården på ett eller annat sätt?

Det här är inte ett nytt fenomen, att filosofer vänder sig emot att gå andras ärenden, så att säga. Man är rädd för att filosofin ska naturaliseras, verkar det som. Men den attityden tycker jag verkar väldigt gammalmodig, och jag tror allvarligt talat att det inte kan vara en fruktbar inriktning att låsa in sig i ett elfenbenstorn. Min egen forskning är, som ni kanske anar, inriktad på att faktiskt vara behjälplig. Jag arbetar i gränsområdena mellan filosofi, medicin och informatik. Detta gör jag på uppdrag av medicinare och informatiker, som faktiskt är intresserade av vad filosofin kan bidra med, för att underlätta och förbättra deras arbete. På vilket sätt skulle det göra filosofin mindre intressant eller mindre filosofisk, för att man erbjuder sina tjänster där de behövs? På intet vis skulle jag vilja påstå. Men inom humaniora i allmänhet, och kanske inom filosofi i synnerhet, finns en attityd av att vi faktiskt bör sitta i ett elfenbenstorn och att vi minsann inte sysslar med den empiriska världen, utan bara befattar oss med de stora svåra frågorna. Och visst, det gör vi på ett sätt. Vi sysslar med de stora frågorna om vad som är moraliskt rätt och fel eller vad som är sant och falskt. Men som jag ser det motverkar inte det faktum att jag faktiskt bidrar till något användbart samtidigt som jag studerar de stora filosofiska frågorna. Dessa frågors allmängiltighet gör ju att de är användbara på alla områden, och att det finns användning för dessa diskussioner på alla områden, medicinen (och informatiken) inkluderad.

En del av motviljan och rädslan bland filosofer tror jag grundar sig i att man är rädd för att bli uppslukad av naturvetenskaperna eller medicinen, om man tvingas att spela på deras planhalva. Men bara för att man är dem behjälpliga finns det ingen anledning att man ska tvingas att bedriva sin forskning på deras villkor, eller att man ska mätas efter samma måttstock som dem. För däri ligger mycket av problemet, tror jag. Man kan inte som filosof mäta sig med den forskning som bedrivs av naturvetare eller medicinare, eftersom man inte har så mycket empirisk forskning och väldigt lite av den filosofiska forskningen kan mätas. Detta gör att man som humanist ofta hamnar lite på skam när pengar ska delas ut till forskning på universiteten. Dagens måttstockar för hur mycket man publicerat sig, och hur prestigefyllda tidskrifter ens artiklar har blivit antagna till är måttstockar som är utformade för en annan typ av verksamhet än humaniora. Det finns en annan tidsaspekt på filosofi än på till exempel mikrobakteriologi. Där bakteriologen kan visa på resultat och vederlägga sin forskning och faktiskt korroborera (om än inte bevisa) sina påståenden med empiriska fakta - och på så vis faktiskt driva forskningen framåt, står sig filosofen slätt. Jag kan inte belägga mina påståenden med fakta; jag kan på sin höjd framföra argument för mina slutsatser. Jag kan heller inte visa på en framåtriktad utveckling i filosofin på samma vis som inom medicinen; inom medicin är nyare rön bättre än gamla rön, men inom filosofin är Platon fortfarande aktuell.

Om dessa skillnader skulle lyftas fram tydligare i hur man bedömer forskningen, och markeras tydligare när man samarbetar över disciplinsgränserna, tror jag att man skulle kunna eliminera mycket av det som upplevs som ett hot av filosoferna. För även om skillnaderna finns där så tror jag inte att de behöver vara några hinder för samarbete. Det viktiga blir att inte glömma bort att man har olika arbetsmetoder och olika perspektiv, men att man ändå samlas kring samma ämne. Om man kunde avdramatiserad den skillnaden och den upplevda hotbilden, tror jag att filosoferna mycket gärna skulle ställa upp på att vara integrerade delar av annan forskning. För visst måste det vara bättre att faktiskt arbeta över gränserna och vara varandra behjälpliga, för alla parter. Jag tror att motsättningen mellan humaniora å ena sidan och naturvetenskaper/medicin å andra sidan är en konstruerad motsättning som inte behöver vara där, och en motsättning som ingen tjänar något på. Med en naturaliserad filosofi skulle naturvetare och medicinare kunna få nya perspektiv på sin egen verksamhet, och filosofer skulle mycket lättare kunna rättfärdiga sin verksamhet, och kanske till och med få mer anslag till att utföra forskning som bidrar med något till samhället. Det skulle jag gilla.