fredag 30 januari 2009

Den enes svält, den andres smörberg.

Jag gillar mat. Det har ni som läst den här bloggen nog förstått. Jag är intresserad av politik. Men när de här två möts fattar jag inget. Absolut noll. Under de senaste två åren har man hört på nyheterna att det pågår en matkris i världen. Visserligen har den storyn hamnat i bakgrunden under de senaste månaderna pga finanskrisen. Men det betyder inte att matkrisen är över. Tvärtom, enligt dagens ekoutsändningar, där man intervjuar Joachim von Braun på IFPRI. Han menar att de fattiga och svältande i världen saknar en röst, och därför har rapporterandet kring matkrisen tystnat.

Under förra året hörde vi talas om gatuprotester som gränsade till upplopp runt om i världen, pga stigande matpriser. I bland annat Egypten, Argentina och Mexico förekom det oroligheter för att folk inte hade råd med att köpa ens de mest grundläggande matvarorna såsom vete, majs, ris eller mjölk. Svält och nöd är inget nytt för de fattiga i världen, tyvärr. Men vad som gör det så märkligt nu är att vår (vi i de rika industriländerna) strävan efter att vara miljövänliga verkar vara en del av boven i dramat då vi använder jordbruksresurser till att producera biobränsle till bilar, t.ex.

Samtidigt som jag hör det här om matkrisen, hör jag att EU har beslutat att köpa upp europeiska bönders överblivna mjölk- och smörproduktion för att stötta sina stackars bönder. För visst är det synd om det stackars franska, spanska och polska bönderna? Eller? Nästan halva EUs budget går åt till att stödja ett jordbruk inom Europa som uppenbarligen inte klarar sig självt. För om de klarade sig själva skulle de inte behöva våra skattepengar för att klara sig. När jag sökte efter information om matkrisen på internet snavade jag över en kort passus om hur "liberalisering" av matmarknaden påverkar fattiga länders möjlighet att försörja sig. Jag skriver "liberalisering" inom citattecken, för det är ingen riktig liberalisering. Krav på att införa öppna marknader (avskaffande av importtullar och exportstöd) ställs hela tiden på utvecklingsländerna. Detta samtidigt som vi har enorma subventioner och exportstöd till våra egna bönder, utöver de importkvoter som gör att varor från länder utanför unionen kostar mer. Free market, my ass. Det är inte lätt för en regering i Afrika att kunna konkurrera med Europeiska Unionens subventioner, än mindre för en enskild jordbrukare. Detta har lett till att bönderna i utvecklingsländerna inte kan försörja sig som bönder och lägger därför ner sin verksamhet. Vilket i sin tur leder till att dessa (redan fattiga) länder måste importera matvaror från industriländer, och allt detta resulterar i höga matpriser som folk inte kan betala.

Är det bara jag som ser den här kedjereaktionen? Att vi i västeuropa och USA, genom att stödja våra bönder orsakar matkris, svält och elände i resten av världen. Eller missar jag någon viktig del av orsakskedjan? Varför kan man inte få Europas politiker att inse detta, och faktiskt göra något åt det? För att om de gör det, blir de av med jobbet. För vi i Europa tror att vi alltid har varit jordbruksländer, och att vi alltid ska vara det. Till varje pris, verkar det som. För
så fort någon försöker begränsa stödet till bönderna inom EU blir det genast protester, och franska bönder kan protestera. Gödsel i stora högar utanför en eller annan parlamentsbyggnad och traktorer på motorvägarna har varit exempel på aktioner tidigare. Men allvarligt talat, hur länge ska det europeiska jordbruket få vara kvar i kuvösen?

Varför är vi då så envisa med att försvara våra bönder? Öppna landskap och gammal fin kultur, är saker som jordbruket bevarar, brukar det heta. Men visst. Om vi tar Sverige som exempel så var vi en gång ett textilproducerande och bilbyggande land, men numera är vi inte det. Allt förändras, länder utvecklas och om vi ska spela efter de regler vi själva vill att andra ska följa, kanske vi ska inse att vårt jordbruk inte ska ges konstgjord andning längre. Det finns säkert någon annan konkurrensfördel som våra bönder har gentemot tredje världens jordbruk, eller för den delen gentemot Ukrainas bönder också. Hitta den, eller byt bransch säger jag.

Vad göra då? För visst vill vi vara miljövänliga, handla lokalproducerad mat och åka i miljöbilar. En tanke som slår mig är att vi kanske då får vara beredda att betala för det. Vi kan inte tro att allt ska bli bättre och samtidigt förbli billigt. Är vi inte beredda att betala för det, kanske vi bör avstå från det. För vår snålhet osrakar stort lidande i andra länder.

torsdag 29 januari 2009

Som på räls

Nu ska jag klaga. Det är nästan ingen utmaning att klaga på SJ längre, men jag tänker göra det ändå. Jag åker ganska mycket tåg, då jag jobbar på en ort och bor på en annan. Detta leder till att jag får känna av eventuella brister hos SJ mer än många andra. Det jag irriterar mig på hos SJ är inte att det blir förseningar, det kan jag acceptera. Vad jag vänder mig emot är att man inte får information om det, eller att man får information på ett sätt som gör att man inte känner sig prioriterad (vilket är lite märkligt när man faktiskt är en betalande kund!).

Häromdagen när jag kom till stationen i Linköping för att ta tåget kl 17.00 till Malmö, var det enligt uppgifterna på informationstavlan ca en timme försenat. Vis av erfarenhet gick jag till informationsdisken och frågade om den uppgiften stämde. Svaret jag fick var att det kunde de inte svara på. Men jag som inte ens jobbar på SJ hade kunnat få de informationen om jag haft en dator (och det har de i informationsdisken), det enda man behöver kolla upp är vilka stationer tåget har passerat och hur mycket det var försenat vid dessa. Det kräver inte en så avancerad matematik att sedan räkna ut hur mycket det minst kommer att vara försenat i Linköping. I detta fallet hade inte ens tåget passerat Fleminsgberg, vilket innebar att det var minst 1.30h försenat... Kontentan av den här trista redogörelsen är att SJ visste att tåget var minst försenat med 1.30, men man annonserade ut att det var en timme försenat. Varför? Varför kan de inte ge den informationen de har med en gång? Det finns ingen chans att de kan köra ifatt en halvtimme mellan Flemingsberg och Linköping. I slutändan blev tåget närmare två och en halv timme försenat.

Lägg märke till att jag inte klagar på förseningen. Jag klagar på att jag inte fick tillgänglig information med en gång. Istället fick jag nån form av glädjekalkyl presenterad för mig, vilket bara ledde till frustration. Att stå där och se förseningen långsamt bli större och större, med tio-minutersintervaller är väldigt enerverande man börjar hoppas och sen tar de hoppet ifrån en. Hade jag fått informationen direkt att det var så försenat som de visste, hade jag kunnat gå å ta en fika eller gjort något trevligare än att stå och stirra på en informationsskylt som långsamt berättar för mig att jag kommer att få vänta lite till, och lite till. Jag tycker inte att det är för mycket begärt att man som betalande kund faktiskt får korrekt information, när den finns tillgänglig.

Ah. Det var skönt att klaga lite.

måndag 26 januari 2009

På allas läppar

Barack Obama. Allas hjälte, messias och han som ska styra upp saker och ting i den här kaotiska världen! Han kommer att mäkla fred i mellanöstern, göra Kina demokratiskt, Putin snäll och Berlusconi intelligent. Han ska bli kompis med Castro och avhjälpa svälten i Afrika. Minst.

Eller? Det finns en sajt som har gjort en Obameter, där de visar hur många av de löften han gav under valkampanjen som han hållit hittills respektive hur många som är på gång. Det är inte nådigt vad folk förväntar sig av honom. Hela den här frälsarbilden och personkulten som frodas överallt är läskig, tycker jag. Vad händer om allt tar lite längre tid än alla hoppas på? Och vad händer om, hemska tanke, han inte kan uppfylla allas krav?! Hur mycket tålamod har det amerikanska folket, och resten av världen?

Själv hoppas jag inte mer än att det blir bättre. Och det borde ju vara en ganska rimlig förhoppning. Idag syntes en första ljusning på det internationella planet då USA har sagt (enligt DN) att de är villiga att förhandla med Iran. Det finns ingen annan väg, verkar man ha insett. Man kan inte hålla på att störta och stödja regimer med militära medel, inte utan att få världsopinionen mot sig. Och är det någon del av det Bush lämnat efter sig som Obama måste ta tag i är det relationer med omvärlden.

söndag 25 januari 2009

Prix d'Amérique Marionnaud


För alla er oinvigda kan jag berätta att det är idag det händer: Prix d'Amérique Marionnaud går av stapeln på Vincennes i Paris. Vad är nu detta då? Jo, det är Frankrikes, Europas och kanske världens mest prestigefyllda travlopp. Några amerikaner kanske skulle protestera och hävda att Hambletonian är större, men jag vill påstå att PdA is the shit! Det som gör att Hambletonian hamnar på efterkälken är att det är inte öppet för hästar av alla åldrar - det är ett årgångslopp. Det gör att konkurrensen blir mindre. I PdA har alla hästar (åtminstone en teoretisk) möjlighet att vara med och tävla. Ingen stängs ute på grund av ålder eller kön (nåja, vallacker får inte vara med).

Många brukar himla med ögonen och le lite överseende mot mig när jag berättar att jag gillar travsport. En del tror att jag är ironisk. Det är jag inte. Jag tycker genuint om att titta på trav. Ibland spelar jag några kronor och det har hänt att jag har vunnit också. Men det är inte bara spelet som gör det intressant - det är spännande och på något sätt ganska vackert att se hästarna dundra runt en travoval. Idag kommer jag inte att spela, men jag kommer att titta på loppet, var så säker.

Loppet i sig är ganska långt (2700m), dvs dryga två varv på Vincennes bana, som har kallats världens tuffaste bana att springa på. Dels för att de franska kuskarna har en ganska hård körstil, alla tror på sina hästars förmåga att vinna och kör väldigt offensivt, och dels för att banan faktiskt inte är plan - det finns en uppförsbacke och en nerförsbacke, vilket är väldigt ovanligt. Dessutom föregås det av veckor och månader av hausse i media, spekulationerna är vilda om vilka som ska komma till start, vem som är i form och så vidare. I Sverige märks det en del, men jag har förstått att cirkusen kring det hela är mångfaldigt mycket större i Frankrike.


PdA har körts sen 1920, med några års uppehåll under andra världskriget, och vi kanske skulle kun
na jämföra det med vårt eget Vasalopp. Tradition och kraftprov i ett, och vinnaren hamnar i historieböckerna. Liksom i Vasaloppet är det ofta hemmasegrare också, fransmännen har genom åren totalt dominerat sitt största lopp. Vi har haft några svenska vinnare genom åren, och mest anmärkningsvärd var Helen Ann Johanssons seger med Ina Scot 1995 - första gången en kvinna körde i loppet, så vann hon! Men även Stig H Johansson och Stefan Melander har tränat hästar som vunnit detta prestigelopp. Idag har vi två svenska representanter Triton Sund och Opal Viking. Den sistnämnde var tvåa i förra årets PdA, och tränaren Nils Enqvist har under hela året som gått sen dess sagt att man siktar på att förbättra den placeringen. Vi får se om hans optimism räcker. Jag tror inte att fransmännen har någon överdriven respekt för de svenska hästarna.

Har ni inte sett travsport, eller inte förstått tjusningen med det - titta på Prix d'Amérique idag, 15.30 på tv4 plus. Att jämföra en v75a i Sverige med det här är som att jämföra en korpmatch med finalen i fotbolls-VM. Det blir inte större än PdA. Nu ska jag börja läsa på startlistorna!

lördag 24 januari 2009

En favorit

Ikväll på SVT2 är det en av mina favoritfilmer. Eternal Sunshine of the Spotless Mind heter filmen ifråga. Oväntat nog är det Jim Carrey som spelar huvudrollen. Nu är det här inte en pinfärsk rulle, och många har säkert redan sett den, men om ni mot förmodan har missat uppmanar jag er att kasta en glutt ikväll.

Filmens tema är historia, och hur våra livshistorier gör oss till de vi är. Frågan man ställs inför är om man skulle vilja radera jobbiga minnen och obehagliga upplevelser ur sitt minne. Huvudpersonen Joel upptäcker att hans före detta flickvän har genomfört just denna operation: hon har raderat alla minnen av honom och den relation de har haft tillsammans. I ett försök att hantera situationen inleder han processen att göra detsamma gentemot henne, men under processens gång börjar han inse att utan minnet av deras historia skulle han inte längre vara densamme. På ett ömsint vis skildras hur våra relationer med andra människor formar oss, de bra likväl som de dåliga erfarenheterna är alla delar av det som gör oss till hela personer.

Utöver att ha ett originellt tema, berättas det på ett vackert och originellt vis. Michel Gondry har regisserat filmen, och hans filmer är som oftast lite tillskruvade i bildspråket och lekfullt komponerade, detta är inget undantag. Att sedan filmens manus samskrivits med Charlie Kaufman (Being John Malcovich och Adaptation, t.ex) bäddar för en upplevelse utöver det vanliga. För det är verkligen Eternal Sunshine, utöver det vanliga. Ville bara säga det.

torsdag 22 januari 2009

TV-kockar - Per Morberg


Per Morberg, vicken kille, va?! Macho så att det förslår och lagar mat med lite av en rock'n'roll-attityd. Tidigare känd som skådespelare, har han gått och blivit teve-kock. Dock har bara det bara gått ett par-tre säsonger av hans program "Vad blir det för mat?" Men bland de svenska matlagarna på teve, måste jag säga att han har varit en frisk fläkt. Jag tror att hans teve-kock-karriär började med enstaka matlagningsinslag i ett jaktprogram på Tv4 plus, vilket man utvecklade till att bli ett helt eget program. Dock är det så att han har en gedigen kock-karriär bakom sig, han har gått på restaurangskola och har jobbat på många krogar i Stockholm (bl.a. Café Opera och Riche), och även i USA. Så han är inte någon novis vid spisen direkt, men som kock framför kameran är han desto nyare.

Man kan säga att hans matlagning karaktäriseras av rejäla tag. Det är inte så noga med mått, det är inte fettsnålt eller någon diskussion om nyttighet. Det är fokus på god mat och rejäl mat, lagad med bra råvaror. De recept han gör är sällan avancerade, snarare är det husmanskost och långkok, än haute cuisine eller molekylär gastronomi. Sådana teve-kockar finns det redan gott om och jag tror att Per skulle ha svårt att spela den rollen. Den person han visar upp i den här programserien verkar ligga nära Pers egen personlighet, men såklart är det tillspetsat och lite överdrivet för att göra bra teve av det hela.

Förutsättningarna för programmet är rätt annorlunda. Det är inspelat på den herrgård i Södermanland där Per bor, och mycket av den mat han lagar till verkar kunna odlas/jagas/plockas i närheten. Lyxigt att ha ett sånt skafferi i sin omgivning. Och på tal om lyx - det kök han huserar i är helt enormt. Som amatörkock blir man lätt avundsjuk när man ser hans kök. Stort och välutrustat med dyra prylar. För vilken hemmakock är inte prylgalen?

Men det som gör Per Morberg annorlunda i sin matlagning är snarare hans attityd och hans lekfullhet. Hela programmet präglas av en spjuveraktig skjuta-från-höften-känsla som är riktigt underhållande.

Lättja vs plikt


De senaste veckorna har jag flera gånger fått frågan om jag aldrig jobbar. Personen som ställer frågan tycker väl att det verkar som att jag inte jobbar så mycket som jag borde, eller nåt. Han menar att jag aldrig pratar om jobbet, utan bara om kök, mat och spel, typ. Jag kan förstå att frågan är relevant, för att arbeta hemma är något som kräver disciplin och en känsla för plikt. Tyvärr är inte min skopa rågad med någon av dem. Lättja däremot, det är min påse.

Mitt jobb är lite speciellt, kanske. För när man sitter hemma och ska skriva en avhandling i filosofi, kan man faktiskt arbeta samtidigt som man dammsuger, viker tvätt eller diskar. Eller om man är ute på en promenad, för den delen. Tankarna snurrar på, och formuleringar tar form även om man inte sitter och stirrar på skärm och tangentbord. Kanske särskilt mycket då. Mina arbetsuppgifter består ju vagt av att jag ska läsa, tänka och skriva. Med tyngdpunkten på att tänka, för utan några vassa tankar blir det inte vidare bra det man skriver. I min forskning finns inga resultat från några experiment, empirin är det skralt med. Begreppsanalys och att försöka förstå vetenskapliga teoriers relation till verkligheten är saker som är svåra att kvantifiera. Den enda måttstocken jag har är att jag försöker producera någon ny text varje dag, som för min avhandling framåt - på så vis kan jag se att jag faktiskt gjort nåt. För jag lovar, ibland ersätts lättjan av uppgivenhet, när man efter en veckas arbete inser att inget nytt har tillkommit till ens text. Allt som verkade nytt och bra på tisdag-onsdag, visade sig vara oanvändbart framåt fredag. Bara att kasta och börja om. Inget kul. Som den här veckan (och förra) - när jag har i mångt och mycket börjar från början på min avhandling igen. Sitter och skriver om första kapitlet, för fjärde gången. Nu tycker jag att det har börjat bli lite bättre, men det återstår väl att se.

Angående tankar som dyker upp under promenad, så uttrycket Nietzsche det bra, han sa något i stil med: man ska inte lita på någon idé som inte uppstått under fysisk aktivitet. Han var inte så dum, den gamle syfilitikern!

onsdag 21 januari 2009

If you're bored - streak!

Jag läste att en grupp ungdomar i Linköping, som inte hade något att göra valde ett intressant alternativ till passivitet. Om det här är en naturlig reaktion på att vara uttråkad måste jag säga att hyser hopp för mänskligheten! En så mycket bättre aktivitet, och så mycket mer underhållande än att bli destruktiv (som jag har förstått att ungdomar i andra delar av landet har valt, när de inte har "någon lokal"). Hoppas att ingen blev sjuk, bara.

tisdag 20 januari 2009

Problem från min snäva horisont.

Spotify är min nya vän. Jag har lyssnat mycket på musik via denna tjänst sen jag fick ynnesten att bli inbjuden. Jag gillar tjänsten starkt, och jag kan bara rekommendera den till alla jag känner. Själv har jag inte betalat för något premium account, så jag får stå ut med lite reklam ibland, men det gör faktiskt inget. Om jag kan lagligen lyssna på min favoritmusik, gör jag det gärna i utbyte mot några sekunders reklam per timme. No sweat.

Det finns så många sköna funktioner på Spotify, men jag ska inte tråka ut er med det. De flesta av er har säkert redan testat. Det jag skulle vilja ta upp är istället ett problem som jag har, och jag kanske inte är ensam. Jag drabbas av nån slags Spotify-katatoni. När jag sitter framför skärmen och ska leta upp mina favoritartister kan jag inte komma på nåt att söka efter. Det blir liksom blankt i huvudet på mig. Här har man en musikskatt, och möjligheter att leta upp gamla godingar som man inte hört på år och dag. Men det enda jag kan komma på att göra är att leta upp det jag redan har som mp3or på datorn.. Har ingen musikfantasi, eller vad det kan kallas.

Just nu lyssnar jag på:
Freddie Wadling, The Smiths, Tomas Andersson-Wij, The Flaming Lips, Bruce Springsteen, Bon Iver, Fleet Foxes och Tom Waits. Precis samma som jag har lyssnat på i min mp3spelare det senaste året. Är det nån som kan hjälpa mig ur det här ekorrhjulet? Kom med lite goa tips om något som jag borde lyssna på, något jag glömt bort eller aldrig känt till!

(Jo, förresten, jag har hittat lite jazz som jag inte kände till tidigare. Ahmed Jamal var en goding.)

måndag 19 januari 2009

Ur askan - i elden?

Har hört idag på nyheterna att det äntligen är eldupphör från båda sidor i konflikten på Gaza. Fast jag tror inte att man kan kalla det fred, eller ens i närheten. Misstroendet och hatet som såtts på Gazaremsan är nog större än nånsin. Och hur omfattande Israels fredsvilja är har vi väl sett bevisad de senaste 22 dagarna? Nog finns sagt om denna konflikt på alla möjliga håll. Jag kan bara konstatera att det är förjävligt med krig.

Vad som skrämmer mig just nu, är vad som kommer ur de senaste veckornas krig. Ingen av sidorna vill ju erkänna att de andra uppnått något. Men sanning att säga så tror jag att de ledande krigshetsarna på båda sidor är ganska nöjda med att ha sått ännu mer hat och våld i regionen. Ingen vill ha fred, utom folket - de som faktiskt får raketer skjutna mot sig eller de som blir bombade. Ledarna på båda sidor verkar vara halsstarriga stridspittar.

Vad som gjorde mig lite fundersam var Saudiarabiens varning riktad till Israel. Kan aldrig vara bra att omgivningen börjar
mumla på det viset. Det enda man skulle kunna hoppas på är att någon form av internationella styrkor skulle vara på plats och hålla isär de stridande parterna. Men det är väl för mycket begärt kanske, veton brukar väl hagla i FN när den här frågan kommer på tal.

Nä, jag önskar att några ledare kunde testa Humphrey Bogarts teori om att världen är två drinkar från fred. Han menade att om ledarna i krigande länder satte sig ner och drack två drinkar tillsammans, skulle de inte längre vara osams - och freden skulle vara uppnådd. Lite ligger det nog i det, med eller utan alkohol behöver man nog sitta ner och prata, och faktiskt börja se den andra parten som människor. Först då kan man nå fred. Men det är klart att ett så enkelt förslag är omöjligt att genomföra.

Den gubben gick inte!

Med jämna mellanrum får jag skräp-epost i form av påstådda lotterivinster av större eller mindre belopp. Avsändaren intygar att jag har vunnit alltifrån ett par hundratusen upp till flera miljoner, i ett lotteri jag inte ens anmält mig till! Troligt. Det 'enda' jag behöver göra är att ta kontakt med dem och lämna lite uppgifter. Jo, tjena. För att det ska verka troligt heter lotterierna alltid något i stil med British National Lottery eller så.

Just idag fick jag ett sånt brev. Men det var mer ett än vanligt korkat försök. Som vanligt var det något hittepå om att jag vunnit i just ovan nämnda British National Lottery, och jag bara behövde skriva ett brev till dem så skulle jag kunna kassera in £ 800'000. Tackar. Ett litet krux med den här var bara att längst ner i brevet, i nån slags signatur (efter avskedsfraser och kontaktuppgifter) så står det snyggt och prydligt:

http://www.udo.edu.ve
Universidad de Oriente - Venezuela.

Vänta nu! Varför skulle British National Lottery använda sig av ett venezuelanskt universitet som bulvan för sina lotterier? Alla bluffmakare på internet behöver man inte frukta lika mycket. Hos den här gick hissen inte hela vägen upp, vad det verkar. Frågan är om de lyckas lura nån med såna här brev?

Salmonella i mitt pålägg?


Jag läser i Sydsvenskan att man i USA uppmanar folk att inte äta jordnötssmör, då man tror att det har förekommit salmonella i det. Ett salmonellautbrott som rör hela landet har varat i flera månader, tros vara orsakat av detta delikata smörgåspålägg. Nu vet jag att många svenskar inte är så förtjusta i tanken på jordnötssmör, men jag kan intyga att med en god sylt och ett bra jordnötssmör förvandlas den tråkigaste brödbit till en kulinarisk höjdare. Vi kanske inte talar om några förfinade smaker, men det är som Jamie Oliver sa "This is not Michelin-star food, this is proper food: this is dinner." Även om han talade om något annat vid tillfället, så tycker jag att det går att applicera i detta fall också. Jordnötssmör är väl inget man får serverat på en stjärnrestaurang, men det finns tid och plats för all typ av mat. Ibland är det inte haute cuisine man vill ha, ibland är det faktiskt falukorv, eller som i detta fallet jordnötssmör, som man traktar efter.

Så, trots att man kan få salmonella av det, uppmanar jag er att testa! Mitt favoritmärke heter "Smooth Operator" och görs av Peanut Butter & Co Detta är helt utan tillsatser, bara jordnötter. Den är inte bara god, den är väldigt nyttig också, bra för hjärtat eller nåt sånt trams. Jag äter det enbart för att jag gillart.

söndag 18 januari 2009

Bönor att stilla be om.


Efter att ha tittat på ett matlagnings-program om bönor, blev jag lite sugen på att laga en av mina favoriträtter: pasta ai fagioli. Men det kan jag ju inte, eftersom köket fortfarande är delvis omonterat och delvis inte här. Istället tänkte jag bara slå ett slag för min favoritböna - borlottibönan. Det är en väldigt populär böna i Toscana, den och andra bönor. Jag har hört det ryktas att toscanaborna (toscaniter?) kallas för mangiafagioli eller bönätare. Man kan bara gissa varför.

Det är en så mångsidig liten baljväxt. Som jag har nämnt kan man med fördel ha den till pasta, gärna med lite lök, selleri och bacon, som man bara fräser på i lite olivolja, sen blandar man i de kokta bönorna (eller från en konservburk, om man är lite lat). Vänd ner den varma pastan, mal över lite svartpeppar, lite parmesan och så en skvätt riktigt god olivolja! Mat för en kung! Eller åtminstone mig. När jag första gången mötte kombinationen av bönor och pasta blev jag förvånad - jag var inte särskilt förtjust i tanken måste jag säga. Men till min förvåning blir de krämiga bönorna tillsammans med pastan en riktig fullträff. En klyfta vitlök passar också bra i rätten, om man känner för det.

Om man inte känner sig så modig att man vill kombinera bönan med pasta, kan man med fördel göra sallader på den. En som jag gillar är att blanda den med kokt potatis, grillade paprikor och persilja (och givetvis den obligatoriska trion salt, svartpeppar och olivolja). Kan ätas varm, ljummen eller kall och passar utmärkt som den är med lite gröna blad och bröd, eller till en bit kött. Apgott. Soppor kan man också ha borlottibönor i, en enkel bönsoppa med lite lök och tomater och buljong. Jättegott, och vad vi kallar för comfort food här i hushållet. Vad den svenska översättningen skulle vara vet jag inte (tröstmat?). Glöm inte att ringla lite olivolja över soppskålen innan ni äter bara.

En sista tanke jag har är att man borde kunna ersätta kikärter i hummus med borlottibönan. Båda har den där brödliknande och lite nötiga smaken, och bildar nog ett ganska liknande mos. Mysigt va? Man skulle kunna göra en variant på hummus, där man ersätter vitlöken, tahinen och koriandern med lite rostat lök, chili och persilja istället. Skulle nog kunna passa bra på en bit rostat bröd, tillsammans med lite grillade grönsaker. Bra sommarmat, tror jag. Kan fungera som en liten förrätt också. Men jag vet ju som sagt inte. Testa gärna och berätta för mig.

Sådär. Nu blev jag av med det mesta av mina matlagningsabstinenser. Puh.

lördag 17 januari 2009

Trubbel i paradiset?

Det har stormat en del internt i Kristdemokraterna den senaste tiden. Anledningen är givetvis den gode Lennart Sacrédeus och hans eventuella plats på partiets lista till Europaparlamentet. Egentligen har jag inte någon direkt anledning att tycka synd om karln, han står för ganska många saker som jag har svårt att hålla med om - han är abortmotståndare och motsätter sig homosexuellas rätt att gifta sig, bland annat. En gammal ärkekonservativ stöt helt enkelt. Anledningen till att det har blivit lite intressant är att kd har tagit avstånd från honom. Partiledarens sågning av Sacrédeus under en presskonferens igår var högklassig. Man kan se inslaget här.

Vad händer egentligen i ett parti som kd? Som jag ser det är det ett parti med två ansikten. Å ena sidan ska man vara ett fungerande, modernt parti som ska vara med och bilda regering tillsammans med den övriga fyrklövern, å andra sidan ska man vara sina kärnväljare trogna. Dessa kärnväljare är väl problemet. Det verkar röra sig om folk som tycker att Sacrédeus har en sund inställning till saker och ting. Det verkar vara en samling mörkerpersoner, som tycker att det var bättre förr, och man ska inte hålla på med såna där nymodigheter som EU eller jämställdhet. Detta märks då Sacrédus fått stort stöd i
de interna omröstningarna, och hamnade med god mariginal på valbar plats när partiets ombudsmän sa sitt. När nu partiledningen gjorde allt de kunde för att bli av med Sacrédeus, och gjorde sig av med honom under nästan kuppartade former, blottar man partiets kluvenhet. Frågan är ju hur Hägglund skulle kunna göra annorlunda. Han och partiledningen har ju förbundit sig att hålla ihop alliansen, och då platsar inte tokfransar och motvalls käringar som Sacrédeus, men om man tappar tokfransarna kanske man tappar sina viktigaste väljare. Moment 22.

Min högst personliga åsikt är att jag tycker att det är ganska kul att se masken falla. Det har funnits tidigare exempel på hur mörkblått kd är, men då har det mest varit fråga om kommunalpolitiker i Uppsala med koppling till Livets Ord eller nåt. Nu är det på riksnivå (till och med på internationell nivå, i och med att det handlar om val till Europaparlamentet), vilket gör det lite mer obekvämt för kd. Ett intressant val av partiledningen var ju nu att man inte anförde Sacrédeus åsikter som skäl till att man petade honom, utan hans arbetsmetoder. Han är svår att samarbeta med och envis, typ. Kanske kan det rädda kvar den mer konservativa linjen kvar i partiet. Jag tvivlar på att någon köper att det är de verkliga skälen.

Ett orosmoln är väl vad som händer om de mörkblå väljarna överger kd, har de något alternativ i dagens politiska klimat? Som det ser ut nu är det väl bara Sverigedemokraterna som har en sådan ultrakonservativ linje, som skulle tilltala de högerkristna väljarna?

Om jag vore en riktig olyckskorp skulle jag börja kraxa om att det här är slutet på kd, då man inte i längden kan hålla partiet igång om man förlorar de där kärntrupperna. Men det kan ju visa sig att det finns en kamrat 4% även på den borgerliga kanten, som kan rädda partiet kvar. Den som lever får se. Oavsett vilket så tycker jag att den här striden borde skada partiets anseende, och visa upp för dess samarbetspartner att det finns en del mörka krafter, och man ska kanske tänka både en och två gånger innan man hoppar ner i samma badtunna som dessa. Eller vad säger ni liberaler i folkpartiet och centern? Hur går liberalismen ihop med den kristna högerns bakåtsträvande attityd?

fredag 16 januari 2009

TV-kockar - Keith Floyd


Ett kärt ämne för mig är matlagning. Det, tillsammans med att jag inte har ett kök just nu, gör att jag använder mig av matlagningsprogram som substitut. Till min stora lycka finns det ju ett näst intill oändligt antal typer som lagar mat framför kamerorna. Eller snarare... till min stora frustration. För det finns så många, och det är väldigt svårt att hitta russinen i kakan. Tänkte ta tillfället i akt att här och nu dela med mig av min stora erfarenhet av matlagnings-tv (ja, som konsument alltså). Förste man till rakning är en riktig veteran inom branschen - Keith Floyd.

Denne bedagade gentleman har rest världen runt och gjort matlagnings-tv sedan 1984. Sammanlagt har det blivit 18 olika serier, av olika längd och med olika fokus. Jag kan inte påstå mig att ha sett alla serier, eller alla avsnitt. Men om man är intresserad kan man fortfarande bese hans äventyr i TV8, och för närvarande visas serien som heter Floyd Around the Med. Faktiskt en riktigt bra serie, där han fortfarande inte har blivit för avdankad. Som tv-kock vet jag faktiskt inte hur bra Floyd är. Det mesta av den mat han lagar verkar han inte ha täckning för. Han reser till exotiska platser och lagar den lokala maten, oftast erkännande att han inte kan eller känner till recepten särskilt väl. Detta samtidigt som han svingar vinglas efter vinglas. Resultatet kan inte vara särskilt bra, viskar kritikern i mig. Men gubben är rätt cool, han kan nog laga mat, och han verkar ha roligt när han gör det. Hans eviga klagande när han reste runt i Malaysia var skoj - alkohol är förbjudet i det muslimska Malaysia, och Floyd måste hålla tillgodo med 'these bloody fruit juices!'. Mycket minnesvärd tv. Men helhetsintrycket av hans serier är nog att de är ganska amatörmässiga med dagens mått mätt, detta trots att han gjorde tv i nästan 20 år innan han lade av (nåja, man ska väl aldrig säga aldrig, han kanske kommer tillbaka).

Man ska dock ha i åtanke att han var en föregångare i den här branschen, när han började spela in sina första serier hade inte TV-kockar den stjärnstatus som Jamie Oliver eller Gordon Ramsey åtnjuter idag. Med det i minnet ska man se Floyds tv-program. Det fanns inte samma krav eller förväntningar på det som producerades då. Idag tror jag inte att någon programansvarig skulle ha släppt igenom Floyds serier. Det är mer kuriosa och nostalgi som gör att jag tycker att det är kul att titta på Floyds fadäser. För tittar gör jag ju.

Ring P1

Ett problembarn i Sveriges Radio, eller vad man ska kalla det. Ring P1 är ett skumt program, vissa dagar är det fullt av rättshaverister och missnöjda gnällspikar - andra dagar får man briljanta inringningar (vilket ord!) av folk som är väldigt insatta i obskyra frågor. Många är kritiska mot Ring P1, och tycker att det är ett forum för trångsynta människor som vill klaga på allt och alla. Vissa har menat att programmet bör läggas ner. Men så mycket mer ryms inom programmet, och de värsta bigotterna får oftast mothugg av andra lyssnare. Det blir faktiskt allt som oftast en intressant debatt. Det allra bästa som hänt var ju när Kjell Albin Abrahamson (programledare) helt tappade hakan när vår gamle kändisspion Stig Bergling ringde in och ville berätta om sin syn på FRA-lagen. Det kan man kalla ett scoop!

Men den nivån är såklart ovanlig. Ofta tycker folk, snarare än argumenterar för saker och ting. Men det är väl det programmet är till för? Tycka i offentligheten. Dock är programmets kvalitet väldigt beroende av vem som är programledare. Hur de hanterar inringarnas svador är helt avgörande för om det blir njutbart (?) att lyssna. Även de till synes triviala problem kan bli intressanta om de bemöts på rätt sätt av programledaren. Vissa är mycket bättre än andra.

Den faktor som enskilt kan stjälpa en programledare är brist på allmänbildning. Om den som ska vara ett bollplank och kritisk granskare av det som sägs inte förstår vad frågan handlar om, så blir programmet helt platt och faktiskt ganska pinsamt. Den form av allmänbildning som krävs av programledarna går lite utöver vad man normalt kallar allmänbildning. De måste kunna relatera till vitt skilda saker, och man inser snart att väldigt mycket av det som sker i Sverige sker utanför de tre storstadsområdena. Att känna till de problem som kan drabba t.ex. äldre på landsbygden eller debatten kring rovdjursbekämpning är inte något man plockar upp genom att läsa DN varje morgon. De programledare som klarar sig allra bäst (om ni frågar mig) är Täppas Fogelberg och Kjell Albin Abrahamson. Täppas brukar få ta emot massor kritik, men om man lyssnar på hans program är han faktiskt väldigt bra på att få folk att uttrycka sina åsikter, även i frågor de inte alls tänkte prata om när de ringde in. Och vad det gäller Abrahamson så kan han genom sitt utlandsperspektiv (han är utrikeskorrespondent i Polen) ställa de svenska problemen i perspektiv som gör hans dialoger med inringarna mycket underhållande. Om ni bara ska lyssna under två veckor i år, gör det i sommar. Veckor 25 och 26 för att vara exakt - då svarar herr Abrahamson.

torsdag 15 januari 2009

Sanning.

Jag vet inte. Sitter just nu och lyssnar på Nordegren i p1. Det här är ett inlägg skjutet från höften, men jag kan inte låta bli att reagera på diskussionen om sanning, som tar sitt avstamp i Liza Marklunds böcker om Mia. I diskussionen verkar det finnas olika sanningar. Marklund lär ha argumenterat för att det hon beskriver är 'Mias sanning' - inte en bokstavlig sanning. Jag förstår inte vad det betyder. Nu ska jag inte diskutera just det fallet, då jag inte läst böckerna om Mia, eller ens följt debatten.

Men vad betyder det att man har sin egen sanning? Betyder inte bara det att man har sin egen uppfattning? Alla har sin egen uppfattning, det accepterar jag, men jag är lika övertygad om att man har det om samma sak. Åtminstone i min vokabulär är det den där 'samma-saken' som är sanningen. Inte min uppfattning. Eller din. Men jag vet inte, jag.

I väntan på ett kök.

För kännedom: vi har levt utan kök länge nu.

Vi har 'renoverat' vårt kök sen i september, tror jag. Det känns som att det har varit för evigt. Men nu börjar jag ana ett ljus i tunneln. I morse ringde en kvinna från IKEA och meddelade att imorgon kommer vårt kök att levereras. Nu innebär ju inte det att vi har ett färdigt kök såklart. Allt ska ju monteras och det ska dras fram el till diskmaskin, kyl och lite belysning. Och så ska ju vitvarorna komma också - de är köpta i en icke-IKEA-butik. Nästa vecka ska de komma enligt utsago från kundtjänsten.

Vägen har som sagt varit lång. Vi rev vårt gamla kök och körde det till tippen under hösten. Sen har vi gjort det mesta själva, därav tidsåtgången. Det är ganska tidsödande att riva tapeter, bredspackla, slipa och måla ett rum. Särskilt när man som vi inte är proffs, och försöker sköta våra heltidsjobb vid sidan. Eller tvärtom kanske man ska se det - att vi försöker renovera köket vid sidan av våra heltidsjobb. När jag klurat ut hur man gör ska jag publicera lite bildbevis för vårt slit. Det viktigaste är i alla fall att snart slipper vi diska i badrummet och äta mat som man kan laga i vardagsrummet. Äntligen!

Mot slutet.

Jag har precis lyssnat till Meny i p1, ett program som jag under de senaste åren följt med stort intresse, eftersom jag gillar radio och jag gillar matlagning. De gånger jag inte befinner mig vid en radio på torsdag förmiddag, har jag lyckats ladda ner podcasten som Sveriges Radio så snällt tillhandahåller. Programmet har oftast varit bra, och gett mig en hel del inspiration genom åren. Men nu har jag hört att programmet ska läggas ner. Min första tanke var att det kommer att bli tomt i radion. Fast efter att ha lyssnat igenom några program från det senaste året, kan jag tycka att det känns lite skönt att bli av med det. Det har varit ett bra program, men nu börjar det gå litegrann i stå. Upprepningar är omöjliga att undvika när man har gjort ett program i snart 15 år. Jag tror att det är dags för något nytt i Sveriges Radio, för oss matintresserade. Jag vet inte om det kommer någon uppföljare, men jag har svårt att tro att man inte planerar någon ersättare till Meny. Matlagning är alldeles för populärt för att SR ska vara utan ett program i ämnet.

Frågan är bara hur man gör ett nytt, modernt och intressant matlagningsprogram i radio? Mycket av matlagning bygger ju på andra sinnen än hörseln, eller hur? Själv har jag ingen aning, men jag hoppas att de programansvariga på p1 vet vad de sysslar med.

Ny dag: ny blogg.

Jo, jag har under en tid gått och funderat på om det inte vore tid för mig att starta en blogg. Alla andra gör ju det, och jag är nog inte dummare eller mer ointressant än nån annan. Hoppas jag. Så jag önskar er välkommen till min lilla hörna på internet! Nu ska vi se, vad var det jag tänkte...