Tv-serier

En vän skriver på sin blogg idag om en ny tv-serie som heter Generation Kill, som handlar om amerikanska marinsoldater i Irak. Nu har jag inte sett den serien, men hört mycket gott om den. Det ska visst vara samma manusförfattare som ligger bakom hyllade The Wire (som jag heller inte sett). Under de senaste åren har tv-serier till viss del ersatt filmer i mitt liv. Jag följer en del serier och jag ser gärna om en del gamla trotjänare (för närvarande håller jag och sambon på att beta av hela Seinfeld-serien). Jag läste i tidningen i morse om att SVT ska börja sända In Treatment, som för mig var en av de stora positiva överraskningarna under förra året.

Serien utspelar sig nästan helt och hållet i terapimiljö, och behandlar relationerna mellan terapeuten Paul Weston (Gabriel Byrne) och hans patienter. I original sändes serien med ett avsnitt om dagen måndag till och med fredag, med olika patienter varje dag. Varje vecka avslutas med att Weston själv går i terapi. I USA är man inne på andra säsongen, men här i Sverige visas den första säsongen (som är mycket bättre, om ni frågar mig).

Det är lite svårt att sätta fingret på vad som gör serien så fascinerande. Kanske är det det förbjudna att titta in på nån annans terapisession, som är något så privat och personligt, kanske det är insikten i att även terapeuter är 'vanliga' människor som faktiskt drabbas av sina patienters öden. Efter ett tag inser man att serien kretsar kring dr Westons privatliv, och man lär känna honom genom de terapisessioner han har. Hans patienter blir till delar av hans liv, och får agera som katalysatorer för hans privata känslor och tankar. Det hela är baserat på en israelisk serie Be Tipul, och den första säsongen är i stort sett bara en översättning av originalet. Men trots detta (eller kanske tack vare detta) är seriens manus helt fantastiskt, tätt och gripande. Varje vecka och varje avsnitt är jättebra, och jag förvånades gång på gång över hur bra skådespelarna var och hur intressant det kan vara att titta på ett samtal.

Om ni har möjlighet tycker jag att ni ska låta er dras in i den stilla dramatiken kring Paul Weston, Laura, Alex, Sophie, Jake och Amy, för det är verkligen värt en halvtimme om dagen.