Den enes svält, den andres smörberg.

Jag gillar mat. Det har ni som läst den här bloggen nog förstått. Jag är intresserad av politik. Men när de här två möts fattar jag inget. Absolut noll. Under de senaste två åren har man hört på nyheterna att det pågår en matkris i världen. Visserligen har den storyn hamnat i bakgrunden under de senaste månaderna pga finanskrisen. Men det betyder inte att matkrisen är över. Tvärtom, enligt dagens ekoutsändningar, där man intervjuar Joachim von Braun på IFPRI. Han menar att de fattiga och svältande i världen saknar en röst, och därför har rapporterandet kring matkrisen tystnat.

Under förra året hörde vi talas om gatuprotester som gränsade till upplopp runt om i världen, pga stigande matpriser. I bland annat Egypten, Argentina och Mexico förekom det oroligheter för att folk inte hade råd med att köpa ens de mest grundläggande matvarorna såsom vete, majs, ris eller mjölk. Svält och nöd är inget nytt för de fattiga i världen, tyvärr. Men vad som gör det så märkligt nu är att vår (vi i de rika industriländerna) strävan efter att vara miljövänliga verkar vara en del av boven i dramat då vi använder jordbruksresurser till att producera biobränsle till bilar, t.ex.

Samtidigt som jag hör det här om matkrisen, hör jag att EU har beslutat att köpa upp europeiska bönders överblivna mjölk- och smörproduktion för att stötta sina stackars bönder. För visst är det synd om det stackars franska, spanska och polska bönderna? Eller? Nästan halva EUs budget går åt till att stödja ett jordbruk inom Europa som uppenbarligen inte klarar sig självt. För om de klarade sig själva skulle de inte behöva våra skattepengar för att klara sig. När jag sökte efter information om matkrisen på internet snavade jag över en kort passus om hur "liberalisering" av matmarknaden påverkar fattiga länders möjlighet att försörja sig. Jag skriver "liberalisering" inom citattecken, för det är ingen riktig liberalisering. Krav på att införa öppna marknader (avskaffande av importtullar och exportstöd) ställs hela tiden på utvecklingsländerna. Detta samtidigt som vi har enorma subventioner och exportstöd till våra egna bönder, utöver de importkvoter som gör att varor från länder utanför unionen kostar mer. Free market, my ass. Det är inte lätt för en regering i Afrika att kunna konkurrera med Europeiska Unionens subventioner, än mindre för en enskild jordbrukare. Detta har lett till att bönderna i utvecklingsländerna inte kan försörja sig som bönder och lägger därför ner sin verksamhet. Vilket i sin tur leder till att dessa (redan fattiga) länder måste importera matvaror från industriländer, och allt detta resulterar i höga matpriser som folk inte kan betala.

Är det bara jag som ser den här kedjereaktionen? Att vi i västeuropa och USA, genom att stödja våra bönder orsakar matkris, svält och elände i resten av världen. Eller missar jag någon viktig del av orsakskedjan? Varför kan man inte få Europas politiker att inse detta, och faktiskt göra något åt det? För att om de gör det, blir de av med jobbet. För vi i Europa tror att vi alltid har varit jordbruksländer, och att vi alltid ska vara det. Till varje pris, verkar det som. För så fort någon försöker begränsa stödet till bönderna inom EU blir det genast protester, och franska bönder kan protestera. Gödsel i stora högar utanför en eller annan parlamentsbyggnad och traktorer på motorvägarna har varit exempel på aktioner tidigare. Men allvarligt talat, hur länge ska det europeiska jordbruket få vara kvar i kuvösen?

Varför är vi då så envisa med att försvara våra bönder? Öppna landskap och gammal fin kultur, är saker som jordbruket bevarar, brukar det heta. Men visst. Om vi tar Sverige som exempel så var vi en gång ett textilproducerande och bilbyggande land, men numera är vi inte det. Allt förändras, länder utvecklas och om vi ska spela efter de regler vi själva vill att andra ska följa, kanske vi ska inse att vårt jordbruk inte ska ges konstgjord andning längre. Det finns säkert någon annan konkurrensfördel som våra bönder har gentemot tredje världens jordbruk, eller för den delen gentemot Ukrainas bönder också. Hitta den, eller byt bransch säger jag.

Vad göra då? För visst vill vi vara miljövänliga, handla lokalproducerad mat och åka i miljöbilar. En tanke som slår mig är att vi kanske då får vara beredda att betala för det. Vi kan inte tro att allt ska bli bättre och samtidigt förbli billigt. Är vi inte beredda att betala för det, kanske vi bör avstå från det. För vår snålhet osrakar stort lidande i andra länder.