Flytten går!

Nu drar jag vidare i cyberrymden. Om ni klickar på följande länk, så kommer ni till mitt nya hem:
Istället för samtal

Se till att bokmärka den länken, så att ni inte glömmer att läsa mina briljanta (?) inlägg i bloggosfären. Vi hörs!

En stund senare

...hemma på gården. Eller nåt. Jo, nu har jag blivit pappa och min fru har blivit mamma. För nästan två veckor sedan fick vi en liten Frida. Tiden sen dess har gått blixtsnabbt, men det känns som två månader. Tidsuppfattningen har fått sig en rejäl törn av sömnbrist och alla nya upplevelser. Vi tragglar oss fram genom tillvaron just nu: trötta och hålögda möter vi världen, min fru och jag. Att vara förälder är en ny och stor känsla att jag har svårt att tro att så många verkligen har gått igenom samma sak som vi har... vi måste vara speciella, eller? Antagligen inte, men det känns så.

De första dagarna efter förlossningen tillbringade vi på patienthotellets BB-avdelning vid Lunds lasarett. Det var en ytterst surrealistisk och ganska mardrömslik tillvaro. Till att börja med var vi trötta och omtumlade efter det vi hade varit med om, dessutom hade vi ett litet rum utan tillstymmelse till ventilation. Och det var varmt. Som om detta inte var nog befolkades hela avdelningen av nyfödda och deras föräldrar, vilket gav känslan av att vara omgiven av barnaskrik och zombieliknande unga människor, som hasade sig fram genom korridorerna. Allt detta sammantaget gjorde att det kändes som om man befann sig i en feberdröm i tre dygn.

Den febriga och surrealistiska känslan släppte ganska snart efter att vi kommit hem. Tillbaka i vår egen verklighet, i vår egen lägenhet med våra egna prylar och framför allt vår egen säng började vi så smått finna fotfäste igen. Inte för att vi är framme än, på långa vägar, men långsamt känns det som att det här kommer nog att gå vägen. Vi kanske kan vara ganska bra föräldrar och trivas bra med det, när allt kommer omkring.

Väntans tider

Idag var det tänkt att jag och Sarah skulle bli föräldrar, men än så länge har inget hänt. Inget vatten som har gått och inga värkar som har satt igång. Mer väntan alltså. Det börjar bli lite frustrerande, och ibland undrar jag om det verkligen kommer att bli en bäbis. För ett par veckor sedan var det nästan skarpt läge, trodde vi, men det gick över... sen dess inget. Så för att fördriva tiden har jag Sarah och jag varit ute och ätit ett par kvällar, och jag var faktiskt iväg igår och spelade Magic (man kan ju inte sluta vara barnslig bara för att man ska bli pappa, eller?). Lördagen avslutades på ett litet trevlig hak i närheten av där vi bor: På Besök heter det. Mysigt ställe, med en mycket avslappnad stämning och god öl. Och goda hamburgare, visade det sig.

För att inte tjata ihjäl Sarah måste jag hitta på något även idag och kommande dagar. Idag ska vi baka surdegsbröd och kanelbullar, grilla en kyckling och en herrans massa husliga göromål. Vi är ett tydligt exempel på hur man ägnar sig åt 'nesting' när barnet börjar närma sig. Förberedelserna är långa och omständliga, känns det som. Jag tror att när barnet väl kommer, så bryr det sig ganska lite om vilken färg barnvagnen har eller vilken modell av skötbord man har köpt. Hysterin kring att förbereda sig är nog bara ett sätt för oss blivande föräldrar att lugna nerverna så gott det går inför den stundande Dagen.

Och vem vet: vår Dag kanske är idag eller imorgon? Håll tummarna för oss.

Köttvariant

Förra helgen var jag på Filosofidagarna i Lund, vilket är en slags kringresande filosoficirkus som slår upp sina tält i nån universitetsstad varannat år. Jag plågades av en svår förkylning och lätt tristess under hela helgen. När söndagens lunch skulle inmundigas var jag sugen på lunnaknake. För er som inte vet vad det är, och inte orkar klicka på länken - det är en korv. En korv med anor. Trots att det är en korv med anor väckte det viss uppmärksamhet att jag faktiskt ville äta korv. För det är inte fint nog, eller nåt. Jag vet inte varför, men många rynkar lite på näsan och antar en aningen fisförnäm attityd gentemot korv.

Om jag får säga mitt så är korv den ädlaste av köttprodukter. Det ska inte vara en korv med alltför stort köttinnehåll, för en hel del av korvupplevelsen ligger i att den inte är helt kött. Den måste fyllas ut med lite potatis, spannmål eller liknande, för att få rätt konsistens. Och köttet, ja. Frågan är vad det är för kött i en korv. När man var yngre äcklades man lite av tanken på att korven innehöll hjärta, lungor, eller tunga av gris och ko. Men egentligen är det väl det mest respektfulla och ansvarstagande man kan göra: att använda hela djuret. En del teve-kockar jag har följt brukar använda begreppet 'mystery-meat', och jag tycker att det passar bra. Och vad är väl godare än just mystiskt kött instoppat i en tarm? För det mystiska köttet verkar vara av en smakrikare sort än de ganska bleka och trista kotletter eller filéer som man stöter på i köttdiskarna annars.

Insikten om att det är godare och att det faktiskt är lite schysstare mot grisen/kon/fåret/geten att använda sig av allt, har gjort att jag inte längre räds inälvsmat lika mycket, så om ni någon gång äter köttfärssås hemma hos mig kan ni räkna med att det innehåller något mystery-meat. Nästa gång jag åker till Italien kanske jag till och med vågar mig på att äta trippa. För er som inte orkar klicka - det är någon eller några av ko-magarna som töms, rensas och kokas till oigenkännlighet. Gärna serverat i ett bröd. I Florens säljs denna delikatess som gatumat: istället för en kokt med bröd kan man ta sig en trippa-macka till lunch. Sugen?

Lite vardagsgnäll

Förkylning. Vad är det för jävla skit? Ska man vara det när midsommar står för dörren och massor av saker måste göras? Inte, om du frågra mig. Men det skiter uppenbarligen min kropp i. Snor och slem, galore. Hostar och snörvlar mig fram genom vardagen gör jag för tillfället. Inte nog med det, vi har en ganska lång lista på saker vi skulle vilja ha gjort i hemmet, innan tillökningen. Och som goda slöfockar är vi ute i sista stund. Istället för att fira midsommar hade jag tänkt åka till IKEA imorgon, och köpa de sista sakerna så att vi kunde inreda vårt näste under helgen. Men, tji fick vi! IKEA har stängt på midsommarafton och midsommardagen. Jag som i min enfald trodde att IKEA aldrig hade stängt - de är ju för fan öppna på långfredagen! Jaja, då kanske vi måste ta det lugnt i helgen då

Jo, en rolig sak också: läste Fredrik Strages krönika om den något udda genren nazi-zombie-splatter-film. En norsk film vid namn "Död Snö" har myntat detta begrepp (för jag tror inte att det har funnits så många inom genren innan). Visst verkar det hysteriskt skojigt att göra zombiefilm, där de odöda dessutom är iklädda SS-uniformer? Allt blir lite bättre om skurkarna är nazister. Filmen är nog inte något för mig, som egentligen inte gillar skräck- eller splatterfilm. Fast i teorin måste det här vara en av de bästa idéer som någonsin kläckts i Norge (nåja...) För att inte tala om den underbara postern. Precis som så många gånger förr är affischen nog bättre än filmen, bara kolla in tag-linen: "Eins, zwei, die!" 'Nuff said.

Kontraster i kupén

Jag åker mycket tåg. Eller jag tror att jag åker mycket tåg i alla fall: nästan varje vecka åker jag fram och tillbaka mellan Malmö och Linköping, mellan hem och jobb. Oftast försöker jag att få lite jobb gjort under de nästan 3 timmarnas restid, men ibland går det bara inte. En sådan resa hade jag förra veckan, då någon manick som styr vagnslutningen hade kajkat i hela tåget jag åkte i. Jag försökte läsa lite, men slog det genast ur hågen då jag kände att krängningarna bäddade för kräkningar. Istället satt jag och tittade ut på sommar-Sverige. Det är minst sagt en resa genom kontraster som man företar sig när man åker tåg.

Ena stunden far man fram genom vad som verkar vara urskog där man kan ana vilddjuren (läs: älgar och rådjur) bakom trädstammarna. Andra stunder är det pastorala idyller med blomsterängar och betande kor, röda stugor och små sneda gärdsgårdar. I ett ljusgrönt juni finns det nog inget annat land som är vackrare, nationalromantikern i mig vaknar och jag sitter som förtrollad av all skönhet.

Men utan förvarning brötar tåget in i nån tätort eller mindre samhälle, och då har man givetvis lagt rälsen i de mindre attraktiva delarna av samhället, för att inte störa de som bor där. Detta får dock till följd att man raskt förflyttar sig från pastorala ängar till rostiga skrotupplag, betong och vad som ser ut att vara övergivna industrilokaler. Kontrasterna är markanta. I de djupa skogarna i Småland märks det här tydligt, och utanför Nässjö finns en av mina favoritexempel på den fulsnygghet som dessa industrilandskap visar upp: tre rostiga cisterner av rejält tilltagen storlek. De är flera våningar höga, och säkert tio meter i diameter. Och fråga mig inte vad de rymmer, men kontrasten de utgör gentemot det vackra landskap man nyss plöjt fram igenom är markant. Likaså det stora upplaget med fraktcontainrar, som också finns i Småland (nu minns jag inte om det är Nässjö eller Alvesta som ståtar med det). Där står containrar som har fraktats över hela världen, bokstavligt talat: det är bland annat japanska, kinesiska, italienska och sydamerikanska containrar. De står i tydlig kontrast till de enorma timmerupplagen som bildades efter Gudruns och Pers framfart i trakterna. Den stora nya världen möter den gamla svenska landsbygden på något vis. Jag tycker att det finns något poetiskt i dessa möten och dessa kontraster. Naturen möter städernas industrier, och det lokala möter det internationella.

En liten tanke från andraklass, bara.

EU-parlament

Idag har jag röstat, min fru också. Jag tyckte att det kändes lite högtidligt och ganska trevligt att rösta. Det brukar göra det. Dagen till ära tog jag på mig finskorna och en kavaj och travade iväg till vallokalen. Att påstå att det var trängsel skulle vara en överdrift, och det oroar mig lite. Med oro har jag också sett hur högerextrema och främlingsfientliga partier har vunnit framsteg i Europa på senaste tiden, och inte minst i EU-parlamentsvalen i England och Holland som redan har avklarats. I England är det de gamla nazisterna som tagit på sig kostymen och låtit håret växa ut, numera kallar de sig British National Party (BNP) - visst ja, det gjorde de ju förr också. Inget har hänt i deras politik egentligen, de är fortfarande bigotta och lever på andra människors okunskap och rädsla för "de andra". I Holland är det en samling islamofober som har fått en massa röster, där heter de Frihetspartiet (eller vad det nu blir på holländska, förkortningen är i alla fall PPV). Under ledning av Geert Wilders sprider de sin dynga, och piskar upp hat mot i första hand muslimer, men även mot andra 'avvikande grupper'.
Just detta, att vara så rädd för främlingar och att låta den rädslan komma ut i form av ett hat, verkar vara så grundläggande hos människan att inte ens när vi har val till ett internationellt parlament kan vi låta bli att ty oss till nationalister. Är det bara jag som tycker att det verkar vara ett felslut? Hela tanken med ett EU är väl att uppmuntra till samarbete med andra människor, i andra länder, med andra kulturer? Hur kan man då tro att folk som inte gillar andra kulturer/religioner/hudfärger ska kunna bidra till ett samarbete och göra saker och ting bättre? Visst, man kanske vill att ens eget land ska lämna unionen, men det är inget som beslutas om i EU-parlamentet. Ett sådant beslut skulle endast kunna tas (om det kan tas) av ett nationellt parlament.

Tyvärr är det ju inte bara i det här valet som högertokar vinner framsteg. I Ungern marscherar återigen brunskjortor, men här är det inte muslimer i första hand som får ta smällen, utan romer. I Sydsvenskan läste jag en artikel om hur det högerextrema Jobbik skrämmer folk och sprider lögner om romer. I Bosnien har man till och med lagar som nekar judar, romer, minoriteter och personer från blandäktenskap att inneha politiska toppositioner. Modernt Europa? Jo, tjena. Sen ska vi väl inte tala om de nationalistiska flamländarna i Belgien, eller fascisterna i Italien, eller Front National i Frankrike, eller för den delen Danskt Folkeparti. Listan verkar inte ta slut.

Om det finns något man kan göra åt det här, så är det faktiskt att gå och rösta. Ge inte främlingsfientliga krafter en plattform att basunera ut sitt hat ifrån.

Matos och bönder

Idag vandrade jag och min fru på stadens gator i jakt på Bondens Marknad. Vi hade hört så mycket gott om att kunna handla lokalt producerade och ekologiskt odlade varor på Drottningtorget här i Malmö. Till vår besvikelse hittade vi endast några få stånd ihopträngda i en liten cirkel, de liksom kurade, trots att vädret var bra. Utbudet var det lite skralt med också - alla var väldigt generösa att bjuda på vad de hade till försäljning. Men varorna var väl inte vad jag hade förväntat mig. Det fanns mest honung och diverse hårt rökta korvar. Jag hittade ett (1) stånd som sålde tomater (skitdyrt) och ett (1) stånd som sålde potatis. De andra krängde mest vakumförpackat kött av olika djur: struts, lamm, gris, nöt och tupp hittade jag. Jag som i min enfald hade hoppats på ett stort utbud av grönsaker, berg av potatis, gurkor, tomater, örter, lök, rädisor, rödbetor och sparris. Kanske lite rabarber och jordgubbar också? Det är ju ändå säsong för det.. Nädå. Dyrt kött och smaksatta honungar fick det bli. Just det, ett stånd med spettekaka fanns det också.

Surt traskade vi vidare till de mer centrala delarna av stan, för att handla lite bäbiskläder. Till vår förvåning var stora delar av centrala innerstan blockerade av marknadsstånd och serveringsdito. Det var helstekta kotlettrader serverade med stekt lök och äpplemos, franska crêpes, belgiska våfflor, thüringer-bratwurst med surkål och franska korvar med okänt innehåll. Här var godsaker.

Kanske inte de godsaker vi letat efter på bondens marknad, men mycket trevligare och mycket intressantare. Delvis var det så uppskattat för att vi inte hade några förväntningar, men mest för att korv och surkål alltid är gott!

Flash!

Jag skulle bara vilja berätta att vi nu är gifta här på Vitemöllegatan i Malmö. En längre rapport om äktenskapets innebörd och vedermödor kommer senare. :-)

Nu får ni nöja er med en liten bild.

Tv-serier

En vän skriver på sin blogg idag om en ny tv-serie som heter Generation Kill, som handlar om amerikanska marinsoldater i Irak. Nu har jag inte sett den serien, men hört mycket gott om den. Det ska visst vara samma manusförfattare som ligger bakom hyllade The Wire (som jag heller inte sett). Under de senaste åren har tv-serier till viss del ersatt filmer i mitt liv. Jag följer en del serier och jag ser gärna om en del gamla trotjänare (för närvarande håller jag och sambon på att beta av hela Seinfeld-serien). Jag läste i tidningen i morse om att SVT ska börja sända In Treatment, som för mig var en av de stora positiva överraskningarna under förra året.

Serien utspelar sig nästan helt och hållet i terapimiljö, och behandlar relationerna mellan terapeuten Paul Weston (Gabriel Byrne) och hans patienter. I original sändes serien med ett avsnitt om dagen måndag till och med fredag, med olika patienter varje dag. Varje vecka avslutas med att Weston själv går i terapi. I USA är man inne på andra säsongen, men här i Sverige visas den första säsongen (som är mycket bättre, om ni frågar mig).

Det är lite svårt att sätta fingret på vad som gör serien så fascinerande. Kanske är det det förbjudna att titta in på nån annans terapisession, som är något så privat och personligt, kanske det är insikten i att även terapeuter är 'vanliga' människor som faktiskt drabbas av sina patienters öden. Efter ett tag inser man att serien kretsar kring dr Westons privatliv, och man lär känna honom genom de terapisessioner han har. Hans patienter blir till delar av hans liv, och får agera som katalysatorer för hans privata känslor och tankar. Det hela är baserat på en israelisk serie Be Tipul, och den första säsongen är i stort sett bara en översättning av originalet. Men trots detta (eller kanske tack vare detta) är seriens manus helt fantastiskt, tätt och gripande. Varje vecka och varje avsnitt är jättebra, och jag förvånades gång på gång över hur bra skådespelarna var och hur intressant det kan vara att titta på ett samtal.

Om ni har möjlighet tycker jag att ni ska låta er dras in i den stilla dramatiken kring Paul Weston, Laura, Alex, Sophie, Jake och Amy, för det är verkligen värt en halvtimme om dagen.

Den gröna mattans schack.

Det finns några sporter som jag följer. Det handlar inte om fotboll, hockey eller basket. Nej, det jag bänkar mig framför teven eller datorn för att titta på är antingen snooker, cykling eller trav. Just snooker är en väldigt anglo-saxisk sport och väldigt få utanför de Brittiska öarna följer sporten. Den har vunnit visst intresse i Kina under de senaste åren, tack vare framgångar för den unge Ding Junhui. Det kanske inte är så konstigt att snooker inte är en så stor internationell sport. Matcherna domineras inte direkt av fart och fläkt, och man måste ha tålamod och en del regelkännedom för att överhuvud taget förstå vad det är som pågår. Och det finns gott om regler, och gott om finesser i spelet, som gör att det är väldigt fascinerande.

Anledningen till att jag skriver om det här är att VM pågår just nu, i The Crucible Theater i Sheffield. Varje år spelas den här turneringen, som är snookerns blå band. Matcherna tar flera dagar och spelarna måste ha nerver av stål för att orka ta sig igenom en sån här prövning. Och varje år visas det på Eurosport, med Kim Hartman som ständig kommentator. Tyvärr har jag inte Eurosport längre, så jag måste nöja mig med att följa turneringen på nätet, dvs utan Kims hummanden och utbrott av "fin stöt" var femte minut. Inte lika spännande som med ljudspår, men inte mindre njutbart. För bra snooker är en njutning att titta på. Spelarna har en sån koncentration, värdighet och precision i (nästan) allt de tar sig för runt bordet, vissa av dem mer än andra.

Det finns en sak runt spelet som stör mig: det faktum att alla framgångsrika spelare ska tilldelas så förblånat fåniga smeknamn, det är Jimmy "The Whirlwind" White, Ronnie "The Rocket" O'Sullivan, John "The Wizard of Wishaw" Higgins, Shaun "The Magician" Murphy... osv, osv. Det förtar lite av spelets värdighet. Dess ursprung är brittiska officerare i Indien, som hittade på nya varianter av biljard, för att fördriva tiden i förskingring. Sedan dessa dagar har spelet präglats av en gentlemannaattityd, där man värderar fair play högt och man tar nederlag och vinst med samma värdighet. Jag tycker att dessa smeknamn strider lite mot den traditionen, och jag vet i ärlighetens namn inte om spelarna gillar dem, för de ser lite generade ut när de presenteras som "The Pistol" eller "The Welsh Potting Machine".

Nästan alla spelare av rang kommer från de brittiska öarna, och det är stor rivalitet mellan de olika delarna av det brittiska samfundet. Som tidigare nämnts så finns det uppstickare som Ding Junhui från Kina eller Marco Fu från Hong Kong. Mig veterligen har sporten aldrig slagit i USA eller på fastlandet i Europa, och jag aldrig sett en spelare från dessa länder. Lite synd är det, men också en del av charmen. Jag vill inte att spelet ska förändras, det ska vara som det alltid har varit. Det gör det sällan också, som tur är. Så om ni vill ta en paus från solsken, valborgseldar eller 1:a-majsångare i Lundagård, då tycker jag att ni ska slå på teven och titta på semifinalerna i VM, som spelas just i dessa dagar. De fyra spelare som är kvar heter: John Higgins, Shaun Murphy, Neil Robertson och Mark Allen. Jag vet att det kommer att bli spännande, jag vet att det kommer att ta lång tid och jag vet att jag kommer att titta!

Mycket nu

Jag vet att jag inte har varit så aktiv på bloggen. Har väl ingen bra ursäkt egentligen, inspirationen har trutit helt enkelt. Men nu tänkte jag bara kort berätta att jag blev i helgen utsatt för en svensexa, arrangerad av mina vänner och släktingar. Såhär i backspegeln kan jag lätt säga att det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Det var en fröjd att få umgås med människor som har betytt så mycket och betyder så mycket för mig, och inse att jag betyder en hel del för dem också.

Till skillnad från vad svensexor har för rykte var den här dagen mycket civiliserad och städad. Allt från champagnefrukosten, via dans i Trädgårdsföreningen och avslutande middag (som undertecknad fick äran att laga!) var det trevligt och ordnat. Vem eller vilka som var hjärnorna bakom den här dagen är jag inte riktigt säker på, men jag kan meddela att jag hade jäkla kul! Det fanns gott om referenser till min kärlek för spel av olika slag, och ett lagom flöde av alkohol av god kvalitet. För er som inte var där kan jag meddela att den här sången spelade en viktig roll under dagen YouTube - Kings Of Convenience - I'D Rather Dance With You

Nån dag kanske det kommer filmbevis på ett internet nära dig, vi får se.

Film.

Jag är inte alltid så hyperaktuell när det gäller film. Det fanns en period i mitt liv jag såg massa ny film hela tiden. Men av någon anledning har jag slutat med det - trots att jag verkligen gillar film. Så, till slut fick jag tummen ur och såg Into the Wild av Sean Penn häromdagen. Det var en upplevelse! Filmen handlar om en ung man , Chris (eller Alexander Supertramp, som han kallar sig själv) som ger sig ut på luffen efter avslutad collegeexamen. Han försvinner, berättar inte för någon vart han ska eller ens att han ska ge sig av. Driven av nån slags hämndbegär gentemot sina föräldrar och en romantisk och förvriden (?) bild av vad det innebär att vara fri och leva nära naturen driver han runt. Målet är vad han kallar "a great Alaskan adventure".

Filmens berättande växlar mellan detta äventyr i Alaska, och hans kringflackande i USA. Det är en mycket sorglig och vacker film om en person som inte verkar känna sig hemma någonstans och som på grund av detta tror att naturen kan göra honom lycklig. Han söker efter ett slags Walden-sätt att leva i samklang med omgivningen, och fly undan det moderna samhället som gjort honom så illa. Jag vill inte avslöja filmens slut, för om ni inte har sett den tycker jag verkligen att ni ska göra det. Den grep tag i mig och jag har en massa tankar som virvlar runt efter att ha sett den. Precis som bra konst ska drabba en. Jag kom bland annat att tänka på Grizzly Man, som jag såg för ett par år sedan som också är en film om en man som dras mot vildmarken i ett försök att fly undan samhällets krav och problem. Det finns något lockande i flykten undan samhället, och något skrämmande. För både Alexander i Into the Wild och Timothy i Grizzly Man mår dåligt och deras vurm för vildmarken är inte någon positiv kraft i deras liv, snarare en flykt undan ansvar och normala mänskliga relationer.

I Into the Wild finns det motstridiga känslor, då man får se hur Alexanders egoistiska flykt faktiskt skadar människor som bryr sig om honom, varvat med vidunderliga bilder av vildmarken och glädjen han upplever i att klara sig själv och att vara sin egen lyckas smed. Det går att förstå den längtan efter att leva i samklang med naturen som driver honom. Frågan är om det är värt det pris han, hans familj och hans vänner tvingas betala.

Några radiofunderingar.

Radion står mig ju nära, och jag lyssnar på P1 så mycket jag bara orkar. Men det finns vissa program som får mig att vilja stänga av. Ett av dem är Stil. Min attityd gentemot det här programmet har gått i vågor, kan man säga. När programmet var nytt var jag en aning skeptisk och tänkte att vad skulle jag ha för glädje av ett program om kläder? Inte min kopp te i vanliga fall. Men till min stora förvåning fann jag att det var intressant och att man faktiskt behandlade samhällsfenomen, och visade hur de speglades i modet, t.ex. Oväntat och bra. Men, under den senaste tiden har jag börjat irritera mig mer och mer på formen - allt presenteras som om det vore en sensation. Lyssna på Susanne Ljung när hon presenterar en halvt okänd modeskapare eller stilikon. Hon får det att låta som att alla är superspeciella och helt centrala för hur modet har utvecklats under det senaste seklet... Sensationslystnad gör det inte mer intressant. Det här programmet skulle kunna vara en mycket intressant skildrare av samtidshistoria, men förvandlas till nån slags intellektualiserad modeblogg. Nä, det finns bättre sätt att spendera en timme på fredag förmiddag än att lyssna på det här.

Ett program som jag måste höja till skyarna är dock Bokcirkeln. Ett helt otippat program, tycker jag. Men det blir så bra radio att diskutera litteratur, verkar det som. En grupp människor som pratar om en bok jag inte har läst, men ändå kan jag inte slita mig. Det är nästan lika spännande som att läsa boken. För tillfället är det Anna Hallberg, Agneta Klingspor och Leif GW Persson, som diskuterar Cora Sandels Albertetrilogi. Mycket insiktsfulla läsare, som visar hur olika personer kan läsa samma bok på helt olika vis. Som tur är för alla er som inte hört programmet än, finns alla bokcirklar ute på SRs hemsida. Det är bara att njuta.

Kommers (II)

Som jag skrivit om tidigare, så är det mycket som måste göras och köpas inför att man blir förälder. Men det verkar inte som att det slutar med det - nu har det uppfunnits en hel jämrans upplevelseindustri för barn. Lyssnade på Tendens idag på p1, och de har haft en serie om de perfekta föräldrarna. I stort kan man säga att serien har handlat om hur dagens unga föräldrar känner mer och mer press att vara perfekta i sin föräldraroll. Information om vad man bör göra och inte göra finns tillgänglig överallt. Experter uttalar sig i varenda medieform som finns och vi har polisiära nannysar på teve som förespråkar tough love. Som förälder är man utsatt och risken att man känner sig otillräcklig är överhängande, tror jag.

Så, dagens Tendens handlade om barnkalas och den industri som vuxit upp kring detta. Föräldrar som, i sin iver att vara sina barn till lags och att inte framstå som dåliga föräldrar i sin omgivnings ögon, spenderar stora summor pengar på kalas arrangerade av proffs. Vissa köper tjänster med catering och underhållning i hemmet, andra åker till olika former av lekställen där barnen serveras både tårta och nån form av nöjesfält. "Det är ju så bra för föräldrarna, för de slipper ju att vara med - de kan sitta i cafét och ha egen tid." så uttryckte sig en föreståndare för nån lekhall i Växjö. Ursäkta mig?

Jag vet att jag inte ska säga för mycket, för jag har ju inga egna barn osv. Men jag tänker ändå säga nåt. För vad faaan?! Är det bra att föräldrarna 'slipper' engagera sig i sina barns kalas? Vore det inte ett bra tillfälle att göra något tillsammans med sitt barn och dess kamrater, för vi har ju så ont om tid nuförtiden? Barnkalas måste ju vara ypperliga situationer att faktiskt ta sig tid till varandra, och inte bara hoppa i nåt nedrans hopptorn eller sjunga karaeoke med en inhyrd barn-entertainer. Jag blir lite äcklad av sån här kommers. För visst är det någon som har hittat ytterligare en skuldkänsloknapp hos unga föräldrar, som om man trycker på den så kommer det ut pengar i andra änden... För min egen del tror jag på fullaste allvar att det räcker gott med kanelbullar och saft, kanske en fiskdamm.

Svar på frågan

Angående mitt förra inlägg, om en svensk The Office: mina farhågor besannades. Det som visades på Kobra igår var i stort sett menlöst. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som saknades, men jag tror att det var just att det var en karbonkopia som gjorde det trist. Varför göra samma sak, fast på svenska? Det finns ett bra engelskt original. Skämten i 'avsnittet' var faktiskt tagna direkt ur originalserien, de var inte ens omgjorda nämnvärt till svenska förhållanden. Det enda som var bra var att man bytt ut vinjetten mot nån muzac-variant av Ulf Lundells Öppna landskap. Det var skojigt.

Stor humor

Min favoritkomiker, alla kategorier heter Ricky Gervais. Han är en av upphovsmännen bakom The Office och Extras (den andre upphovsmannen är Stephen Merchant), som med sina obehagliga personporträtt och olidligt pinsamma situationer gjort att jag vridit mig i tevesoffan både av skratt och obekvämlighet. Storheten i The Office är just det, att man inte vet om man ska skratta eller stänga av teven. Det ligger nästan för nära verkligheten, för visst finns det såna här kontor, med såna här personer i verkligheten? Formen för programmet gör det också läskigt, för det är gjort som en mockumentär där personerna i sann reality-teve-anda vänder sig in i kameran och bekänner sina känslor. Och det är inte några ädla och stora känslor, utan oftast får vi se mänskligheten från sin allra mänskligaste sida - småaktig, ogin och elak.

The Office har det gjorts lokala varianter av i en rad olika länder: bl.a. USA, Frankrike och Israel har fått sina egna versioner av David Brent. Och nu hör jag till min (skräckblandade) glädje att vi ska få en svensk mini-variant som ska visas i Kobra. Gott mos, tänkte jag först. Men efter en liten stunds eftertanke blir jag lite orolig - ska man verkligen peta i detta? Det kan inte bli lika bra som originalet och jag tror inte att vi har någon skådespelare som kan fylla Ricky Gervais stol, när det gäller att visa upp falska och lismande leenden. Men vi får väl se, för jag kommer ju inte att missa det.

Ytligheten och vulgariteten till trots är Ricky Gervais troligtvis en av de mest intelligenta komiker jag har stött på. Hans intelligens och intolerans mot dumhet verkar vara det som driver honom i hans kreativitet - ofta dolt bakom svordomar och könsord, dock. I hans stand up-shower bedriver han ständigt en kamp för sunt förnuft och rationellt tänkande, det är gott om både samhälls- och religionskritik i t.ex. Animals och Politics (två av hans shower).

Men det som har roat mig mest av Gervais produktion under de senaste åren är hans podcasts. Under namnet The Ricky Gervais Show har Ricky och Stephen fört samtal med en viss Karl Pilkington ("A man with a head like a fucking orange!" presenteras han som). Dessa samtal är helt absurda och verkar vara i stort sett manuslösa, och har blivit en enorm succé. Enligt Itunes-store är dessa världens mest köpta podcasts, vilket inte säger lite. Att försöka beskriva vad som är roligt i de här radioprogrammen är svårt, men det handlar i stort sett om att Ricky och Stephen försöker förstå hur Karl resonerar, eller inte resonerar om små och stora ting. Denne Karl Pilkington är inte som alla andra, han har en väldigt egen liten värld, och han verkar inte förstå humorn i det han själv säger. Emellanåt försöker Ricky och Stephen skjuta in lite sans och vett i samtalet, men det försvinner snart under en matta av skratt och nonsens. Nu när jag läser det här inser jag att det inte låter så fantastiskt, men det är det. Står man bara ut med Rickys ständiga skräniga skratt så är det här en guldgruva. Det gjordes fem säsonger av The Ricky Gervais Show, som har följts upp av temaprogram som har så modesta namn som "Ricky Gervais guide to the arts" eller "... guide to philosophy". Inte för att etiketterna stämmer väl med vad programmen innehåller, men underhållande är de. Faktiskt så har herr Pilkington blivit något av en kändis tack vare dessa podcasts, och han kan numer titulera sig både författare och skådespelare (även om han själv inte skulle vilja det). Tyvärr har jag inte läst hans böcker, men titeln på en av dem bådar gott, en bok som heter "Happyslapped by a jellyfish" kan inte vara tråkig.

Å fan?

Vid ett par tillfällen den senaste tiden har jag funnit mig själv tänka just det: Å fan?! I lördags t.ex. fann jag mig själv skaka hand med Ola Salo, och han säger artigt: "Hej, jag heter Ola" - min första tanke är nåt i stil med "Å fan?", men jag finner mig och säger lika artigt: "Martin". Det är då själva tusan att man ska vara så lättimponerad att man blir star struck av att träffa Jesus-Ola. Men finns det något sätt att vara naturlig i den situationen? Det mest naturliga vore kanske att erkänna att jag känner igen honom och att det är bra med det, istället för att låtsas att man är världsvan och träffar kändisar varje dag. Jag vet inte.

Det andra tillfället som jag fick anledning att inte bli överraskad var när Kaliber på P1 hade lyckats lista ut att Sverigedemokraterna (SD) faktiskt är rasister! Vilket scoop va? Ingen kan väl ha blivit överraskad av att man lyckats med dold bandspelare, spela in rasistiska uttalanden vid SDs partimöten? Visst, så påstår Jimmy Åkesson att SD inte längre är ett rasistiskt parti och att man helt och hållet står bakom de mänskliga rättigheterna. Men kom igen! Efter att ha läst Maciej Zarembas intervju med Åkesson, så inser man att han har en mycket konstig syn på vad 'svenskhet' är och vem som får kalla sig svensk, t.ex. Om han är den putsade fasaden kan man undra vad för slags kryp man hittar om man vänder på några stenar. Kaliber har ju gjort just det, och funnit det alla väntade sig - partiföreståndare som ger uttryck för fördomsfulla inskränkta åsikter och rent ut rasism.

Men tyvärr tror jag inte att det är bara inom SD man skulle finna de där åsikterna. Minns bara Uppdrag gransknings valstuge-reportage från valet 2002 (var det väl?), då man med dold kamera lyckades fånga en del intressanta uttalanden från moderata politiker. En ingringare till Ring P1 häromdagen berättade om att han under 20 år inom organiserad politik (Folkpartiet) hade fått höra väldigt mycket dumheter och inskränkta uttalanden, och han var övertygad om att det förekommer i alla partier. Jag tror att han har rätt, tyvärr: om man skulle gömma en bandare på bland några socialdemokrater, t.ex. skulle man nog finna en del obehagliga åsikter där också. Det är nog den politiska arenan som lockar till sig rättshaverister och tomtar med vrickad människosyn. Jag tror nog att personer med dessa åsikter alltsomoftast hindras från att inta några maktpositioner inom de politiska partierna - men i fallet SD kan det vara annorlunda. Dels för att det är ett litet parti med ganska få erfarna politiker, som kan fylla de platser de får i kommunfullmäktige eller var de nu har blivit invalda, och dels för att det faktiskt finns en mycket högre tröskel för idioti (rasism) i partiet än vad det gör i M, Fp eller S.

Klagovisa över denna torra och kalla vår.

Lars Wivallius sa det så bra. Förkylningen ger sig inte riktigt och snön har börjat falla utan förvarning. Jag anar svartkonster igen. Allt jävlas. När huvudet känns som att det är fullt med snor och synapserna rör sig i slow motion är det svårt att jobba. Men man kan ju inte sjukskriva sig för en liten förkylning, ju! Nä, istället har jag idag suttit framför datorn och funderat på vad i helvete det betyder som jag skrev igår, och hur det nu var tänkt att jag skulle fortsätta på den här begreppsanalysen jag hade påbörjat. Mina anteckningar från igår är inte helt glasklara, och jag vet att jag hade någon form av vision av briljanta (?) formuleringar strax innan jag somnade igår... Ni vet hur det är, allt är glasklart och lyses upp av en snilleblixt precis innan man tar John Blund i handen, sen vaknar man med grus i ögon och hjärna och undrar var briljansen tog vägen. Det har varit min tillvaro idag - att försöka återskapa den sena gårdagskvällens geni. Har väl fungerat sådär kan man säga.

Mycket av dagen har istället gått åt till att lyssna på en av Esbjörn Svensson Trios skivor, Viaticum, som trots att den kom för fyra år sedan har gått mig förbi. Skivan var bra, men krävde några lyssningar innan den gav efter. Visst motstånd är bra. Ni får ingen recension av mig, för det känns lite dumt att komma med nu. Ni kan få en rekommendation dock, och en uppmaning att inte glömma denna svenska jazzpianist som tyvärr gick bort alltför tidigt.

Läste på Sydsvenskans hemsida att Bob Hund har släppt en ny skiva, efter åtta års tystnad (med undantag för Bergman Rock, som verkade ha floppat). Recensionen låter bra och jag ser mycket, mycket fram emot att få lyssna på Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk. Bra titel, som vanligt. Första singeln Tinnitus i hjärtat finns på Spotify, upptäckte jag precis. Hoppas att resten kommer snart, jag behöver något som muntrar upp.

Saker i görningen

Det har varit ett par dagar av förkylning och planerande här i hemmet. Jag och Sarah har suttit och försökt skriva listor över allt som ska göras: bröllop, ordna med barnkammare, måla om i hallen, bygga nya garderober, köpa ny soffa etc etc. Listan verkar kunna göras oändligt lång. Dessutom hade vi trevligt besök över helgen, då tyvärr Malmö inte visade sig från sin bästa sida - det var grått, blåsigt och lite regn. När jag tänker efter är det nog Malmös vanliga klimat i mars, men vi hade hoppats på solskensdränkta promenader i Pildammsparken.

Men det är inte bara stora saker i görningen. Jag har lite planer på några kulinariska saker den närmaste tiden också: jag tänker så tomater, sallad och basilika till min balkongträdgård och jag planerar att göra våfflor på onsdag - surdegsvåfflor! För visst måste det fungera? Istället för bakpulver blandar man i surdegsgegga, och låter smeten stå några timmar, innan det är dags att grädda. Jag är nästan helt övertygad om att det kommer att bli succé, och om det inte blir det har jag några paket våffelsmetspulver i skåpet som reserv.

Förutom trevligt besök i helgen hade jag/vi ett litet debakel i köket. Det skulle lagas kyckling med 40 vitlöksklyftor i ugn. Receptet går till så att man lägger kycklingen i en gryta i ugnen, tillsammans med vitlök, örter och lite vitt vin. 200 grader i ca 1½ timme, sen ska det vara klart. Mitt problem var att efter över tre (3) timmar var kycklingen fortfarande nästintill rå invid benen... finns det någon som kan svara på vad som gått fel? Mina känslor under lördagskvällen gick från förvåning, till irritation, till ilska, till uppgivenhet - allt kryddat av hunger. Som tur var smakade det gott till slut. Men jag kan inte släppa tanken på den här kycklingen, och jag kan inte förstå vad det var som hände. Hur kan den inte bli kokt efter så lång tid? Var det månne svartkonst inblandad?