Jag åker mycket tåg. Eller jag tror att jag åker mycket tåg i alla fall: nästan varje vecka åker jag fram och tillbaka mellan Malmö och Linköping, mellan hem och jobb. Oftast försöker jag att få lite jobb gjort under de nästan 3 timmarnas restid, men ibland går det bara inte. En sådan resa hade jag förra veckan, då någon manick som styr vagnslutningen hade kajkat i hela tåget jag åkte i. Jag försökte läsa lite, men slog det genast ur hågen då jag kände att krängningarna bäddade för kräkningar. Istället satt jag och tittade ut på sommar-Sverige. Det är minst sagt en resa genom kontraster som man företar sig när man åker tåg.
Ena stunden far man fram genom vad som verkar vara urskog där man kan ana vilddjuren (läs: älgar och rådjur) bakom trädstammarna. Andra stunder är det pastorala idyller med blomsterängar och betande kor, röda stugor och små sneda gärdsgårdar. I ett ljusgrönt juni finns det nog inget annat land som är vackrare, nationalromantikern i mig vaknar och jag sitter som förtrollad av all skönhet.
Men utan förvarning brötar tåget in i nån tätort eller mindre samhälle, och då har man givetvis lagt rälsen i de mindre attraktiva delarna av samhället, för att inte störa de som bor där. Detta får dock till följd att man raskt förflyttar sig från pastorala ängar till rostiga skrotupplag, betong och vad som ser ut att vara övergivna industrilokaler. Kontrasterna är markanta. I de djupa skogarna i Småland märks det här tydligt, och utanför Nässjö finns en av mina favoritexempel på den fulsnygghet som dessa industrilandskap visar upp: tre rostiga cisterner av rejält tilltagen storlek. De är flera våningar höga, och säkert tio meter i diameter. Och fråga mig inte vad de rymmer, men kontrasten de utgör gentemot det vackra landskap man nyss plöjt fram igenom är markant. Likaså det stora upplaget med fraktcontainrar, som också finns i Småland (nu minns jag inte om det är Nässjö eller Alvesta som ståtar med det). Där står containrar som har fraktats över hela världen, bokstavligt talat: det är bland annat japanska, kinesiska, italienska och sydamerikanska containrar. De står i tydlig kontrast till de enorma timmerupplagen som bildades efter Gudruns och Pers framfart i trakterna. Den stora nya världen möter den gamla svenska landsbygden på något vis. Jag tycker att det finns något poetiskt i dessa möten och dessa kontraster. Naturen möter städernas industrier, och det lokala möter det internationella.
En liten tanke från andraklass, bara.
Förra helgen var jag på Filosofidagarna i Lund, vilket är en slags kringresande filosoficirkus som slår upp sina tält i nån universitetsstad varannat år. Jag plågades av en svår förkylning och lätt tristess under hela helgen. När söndagens lunch skulle inmundigas var jag sugen på lunnaknake. För er som inte vet vad det är, och inte orkar klicka på länken - det är en korv. En korv med anor. Trots att det är en korv med anor väckte det viss uppmärksamhet att jag faktiskt ville äta korv. För det är inte fint nog, eller nåt. Jag vet inte varför, men många rynkar lite på näsan och antar en aningen fisförnäm attityd gentemot korv.
Insikten om att det är godare och att det faktiskt är lite schysstare mot grisen/kon/fåret/geten att använda sig av allt, har gjort att jag inte längre räds inälvsmat lika mycket, så om ni någon gång äter köttfärssås hemma hos mig kan ni räkna med att det innehåller något mystery-meat. Nästa gång jag åker till Italien kanske jag till och med vågar mig på att äta trippa. För er som inte orkar klicka - det är någon eller några av ko-magarna som töms, rensas och kokas till oigenkännlighet. Gärna serverat i ett bröd. I Florens säljs denna delikatess som gatumat: istället för en kokt med bröd kan man ta sig en trippa-macka till lunch. Sugen?
Jo, en rolig sak också: läste Fredrik Strages krönika om den något udda genren nazi-zombie-splatter-film. En norsk film vid namn "Död Snö" har myntat detta begrepp (för jag tror inte att det har funnits så många inom genren innan). Visst verkar det hysteriskt skojigt att göra zombiefilm, där de odöda dessutom är iklädda SS-uniformer? Allt blir lite bättre om skurkarna är nazister. Filmen är nog inte något för mig, som egentligen inte gillar skräck- eller splatterfilm. Fast i teorin måste det här vara en av de bästa idéer som någonsin kläckts i Norge (nåja...) För att inte tala om den underbara postern. Precis som så många gånger förr är affischen nog bättre än filmen, bara kolla in tag-linen: "Eins, zwei, die!" 'Nuff said.
Just detta, att vara så rädd för främlingar och att låta den rädslan komma ut i form av ett hat, verkar vara så grundläggande hos människan att inte ens när vi har val till ett internationellt parlament kan vi låta bli att ty oss till nationalister. Är det bara jag som tycker att det verkar vara ett felslut? Hela tanken med ett EU är väl att uppmuntra till samarbete med andra människor, i andra länder, med andra kulturer? Hur kan man då tro att folk som inte gillar andra kulturer/religioner/hudfärger ska kunna bidra till ett samarbete och göra saker och ting bättre? Visst, man kanske vill att ens eget land ska lämna unionen, men det är inget som beslutas om i EU-parlamentet. Ett sådant beslut skulle endast kunna tas (om det kan tas) av ett nationellt parlament.
