Å fan?

Vid ett par tillfällen den senaste tiden har jag funnit mig själv tänka just det: Å fan?! I lördags t.ex. fann jag mig själv skaka hand med Ola Salo, och han säger artigt: "Hej, jag heter Ola" - min första tanke är nåt i stil med "Å fan?", men jag finner mig och säger lika artigt: "Martin". Det är då själva tusan att man ska vara så lättimponerad att man blir star struck av att träffa Jesus-Ola. Men finns det något sätt att vara naturlig i den situationen? Det mest naturliga vore kanske att erkänna att jag känner igen honom och att det är bra med det, istället för att låtsas att man är världsvan och träffar kändisar varje dag. Jag vet inte.

Det andra tillfället som jag fick anledning att inte bli överraskad var när Kaliber på P1 hade lyckats lista ut att Sverigedemokraterna (SD) faktiskt är rasister! Vilket scoop va? Ingen kan väl ha blivit överraskad av att man lyckats med dold bandspelare, spela in rasistiska uttalanden vid SDs partimöten? Visst, så påstår Jimmy Åkesson att SD inte längre är ett rasistiskt parti och att man helt och hållet står bakom de mänskliga rättigheterna. Men kom igen! Efter att ha läst Maciej Zarembas intervju med Åkesson, så inser man att han har en mycket konstig syn på vad 'svenskhet' är och vem som får kalla sig svensk, t.ex. Om han är den putsade fasaden kan man undra vad för slags kryp man hittar om man vänder på några stenar. Kaliber har ju gjort just det, och funnit det alla väntade sig - partiföreståndare som ger uttryck för fördomsfulla inskränkta åsikter och rent ut rasism.

Men tyvärr tror jag inte att det är bara inom SD man skulle finna de där åsikterna. Minns bara Uppdrag gransknings valstuge-reportage från valet 2002 (var det väl?), då man med dold kamera lyckades fånga en del intressanta uttalanden från moderata politiker. En ingringare till Ring P1 häromdagen berättade om att han under 20 år inom organiserad politik (Folkpartiet) hade fått höra väldigt mycket dumheter och inskränkta uttalanden, och han var övertygad om att det förekommer i alla partier. Jag tror att han har rätt, tyvärr: om man skulle gömma en bandare på bland några socialdemokrater, t.ex. skulle man nog finna en del obehagliga åsikter där också. Det är nog den politiska arenan som lockar till sig rättshaverister och tomtar med vrickad människosyn. Jag tror nog att personer med dessa åsikter alltsomoftast hindras från att inta några maktpositioner inom de politiska partierna - men i fallet SD kan det vara annorlunda. Dels för att det är ett litet parti med ganska få erfarna politiker, som kan fylla de platser de får i kommunfullmäktige eller var de nu har blivit invalda, och dels för att det faktiskt finns en mycket högre tröskel för idioti (rasism) i partiet än vad det gör i M, Fp eller S.

Klagovisa över denna torra och kalla vår.

Lars Wivallius sa det så bra. Förkylningen ger sig inte riktigt och snön har börjat falla utan förvarning. Jag anar svartkonster igen. Allt jävlas. När huvudet känns som att det är fullt med snor och synapserna rör sig i slow motion är det svårt att jobba. Men man kan ju inte sjukskriva sig för en liten förkylning, ju! Nä, istället har jag idag suttit framför datorn och funderat på vad i helvete det betyder som jag skrev igår, och hur det nu var tänkt att jag skulle fortsätta på den här begreppsanalysen jag hade påbörjat. Mina anteckningar från igår är inte helt glasklara, och jag vet att jag hade någon form av vision av briljanta (?) formuleringar strax innan jag somnade igår... Ni vet hur det är, allt är glasklart och lyses upp av en snilleblixt precis innan man tar John Blund i handen, sen vaknar man med grus i ögon och hjärna och undrar var briljansen tog vägen. Det har varit min tillvaro idag - att försöka återskapa den sena gårdagskvällens geni. Har väl fungerat sådär kan man säga.

Mycket av dagen har istället gått åt till att lyssna på en av Esbjörn Svensson Trios skivor, Viaticum, som trots att den kom för fyra år sedan har gått mig förbi. Skivan var bra, men krävde några lyssningar innan den gav efter. Visst motstånd är bra. Ni får ingen recension av mig, för det känns lite dumt att komma med nu. Ni kan få en rekommendation dock, och en uppmaning att inte glömma denna svenska jazzpianist som tyvärr gick bort alltför tidigt.

Läste på Sydsvenskans hemsida att Bob Hund har släppt en ny skiva, efter åtta års tystnad (med undantag för Bergman Rock, som verkade ha floppat). Recensionen låter bra och jag ser mycket, mycket fram emot att få lyssna på Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk. Bra titel, som vanligt. Första singeln Tinnitus i hjärtat finns på Spotify, upptäckte jag precis. Hoppas att resten kommer snart, jag behöver något som muntrar upp.

Saker i görningen

Det har varit ett par dagar av förkylning och planerande här i hemmet. Jag och Sarah har suttit och försökt skriva listor över allt som ska göras: bröllop, ordna med barnkammare, måla om i hallen, bygga nya garderober, köpa ny soffa etc etc. Listan verkar kunna göras oändligt lång. Dessutom hade vi trevligt besök över helgen, då tyvärr Malmö inte visade sig från sin bästa sida - det var grått, blåsigt och lite regn. När jag tänker efter är det nog Malmös vanliga klimat i mars, men vi hade hoppats på solskensdränkta promenader i Pildammsparken.

Men det är inte bara stora saker i görningen. Jag har lite planer på några kulinariska saker den närmaste tiden också: jag tänker så tomater, sallad och basilika till min balkongträdgård och jag planerar att göra våfflor på onsdag - surdegsvåfflor! För visst måste det fungera? Istället för bakpulver blandar man i surdegsgegga, och låter smeten stå några timmar, innan det är dags att grädda. Jag är nästan helt övertygad om att det kommer att bli succé, och om det inte blir det har jag några paket våffelsmetspulver i skåpet som reserv.

Förutom trevligt besök i helgen hade jag/vi ett litet debakel i köket. Det skulle lagas kyckling med 40 vitlöksklyftor i ugn. Receptet går till så att man lägger kycklingen i en gryta i ugnen, tillsammans med vitlök, örter och lite vitt vin. 200 grader i ca 1½ timme, sen ska det vara klart. Mitt problem var att efter över tre (3) timmar var kycklingen fortfarande nästintill rå invid benen... finns det någon som kan svara på vad som gått fel? Mina känslor under lördagskvällen gick från förvåning, till irritation, till ilska, till uppgivenhet - allt kryddat av hunger. Som tur var smakade det gott till slut. Men jag kan inte släppa tanken på den här kycklingen, och jag kan inte förstå vad det var som hände. Hur kan den inte bli kokt efter så lång tid? Var det månne svartkonst inblandad?

Beaten to the punch (II)

Efter att ha läst Maciej Zarembas briljanta artikelserie på DN.se om integration, etnicitet och problemet kring att vara svensk, även om man inte är född i detta land, har jag tänkt mycket på detta. Många saker kan sägas om dessa problem, men en sak som alltid har retat mig är problemet med de s.k. andra generationens invandrare.

Idag lyckades ett och samma program på P1 vara före mig med att ta upp två vitt skiljda ämnen jag velat skriva om här - Nya Vågen hade en diskussion kring vad de kallade för 'mellanförskapet' i dagens program. Mellanförskap kan kort sammanfattas som att man blir betraktad som invandrare i Sverige, men att man blir betraktad som svensk i det land som man kommer ifrån, eller därifrån ens föräldrar kommer ifrån.

Men åter till min vinkel på det hela - andra generationens invandrare. Vad ska vi kräva av någon för att de ska få kalla sig svenska? Räcker det inte med att man är född i Sverige och är svensk medborgare? Varför ska man identifieras (och genom det uteslutas) som andra generationens invandrare? Vad är det egentligen? Barn som har fötts i Sverige har inte invandrat i landet, oavsett var detta barns föräldrar är födda. Vad är det för behov vi har av att dela upp människor i vi och dem? För visst är det det vi gör, när vi väljer att kategorisera svenska ungdomar som andra generationens invandrare, för att deras föräldrar är födda i ett annat land?

Anledningen till detta sätt att kategorisera människor fick jag en liten aning om idag, när jag lyssnade på programmet om mellanförskapet. Där var Tobias Hübinette, forskare på Mångkulturellt Centrum, med, och han talade om hur den moderna bilden av svenskhet utvecklades under slutet av 1800-talet, under samma tid som rasbiologin vann uppskattning runt om i Europa. Så mycket av det som vi betraktar som att vara svensk kommer från denna tid, en tid av rastänkande. Jag tror att det i detta ligger en nyckel till att förstå varför vi har så svårt att tänka att ett barn till syrianer eller etiopier faktiskt är svenskar. Det är fråga om hur en svensk 'ska se ut', tyvärr. Hur man ska bli av med en sådan syn på svenskhet och vad det innebär att vara 'etnisk svensk' har jag ingen aning om, tyvärr. Jag kan bara konstatera att det känns ruttet att leva i ett land där man gör den här typen av uppdelningar, och inte bara på en individuell nivå utan på en statlig och officiell nivå. I statistik och politiska sammanhang hör man ofta detta språkbruk. Ett litet steg mot att erodera sönder gränsen mellan oss och dem vore kanske om man slutade använda uttryck som 'andra generationens invandrare' från officiellt håll.

Beaten to the punch (I)

Idag tänkte jag skriva ett inlägg om hur gott det är med mjölkchoklad, och 'sanningen' om att den mörka chokladen skulle vara så mycket godare inte är någon sanning. Men tyvärr hann någon annan före - i dagens Nya Vågen talade Måns Hirschfelt om just detta - myten om den mörka chokladen.

Min egen idé slog mig efter middagen igår kväll, då jag åt några rutor av Marabous Frukt och Mandel, vilket var mycket länge sen. Jag har nämligen länge levt under illusionen att den ljusa chokladen inte är fin nog eller god - vilket visade sig vara helt åt helvete fel. Mjuk, len och söt var den allt jag ville ha efter maten. Hade jag fått en bit bitter och snofsig Valrhona eller nåt sånt hade jag inte njutit till närmelsevis lika mycket. Nä, från och med nu ska jag följa min tunga och mitt smaksinne och köpa god (dvs ljus) choklad.

Gentrifieringen, var blev den av?

Det händer i de flesta större städer att fattigare områden av en eller annan anledning blir 'the place to be', det område där alla vill bo, där 'allt' händer. Detta brukar vara ett resultat av att vissa grupper flyttar in, det brukar tillskrivas konstnärliga grupper, bohemer, homosexuella och så kallade hipsters att ett område genomgår denna förändring. Men även ekonomiska faktorer och urban upprustning anges som orsaker. Denna typ av förändring brukar omnämnas som gentrifiering. Och även om politiker försöker styra det hela, verkar det vara en utveckling som i mångt och mycket lever sitt eget liv.

I Stockholm var det väl Södermalm som genomgick den förändringen, i Göteborg var det Haga och Majorna och här i Malmö har vi Möllevången. Från början var Möllan ett gammalt arbetarkvarter där bland annat Kvarteret Korpen utspelar sig. Det har aldrig varit frågan om att välbärgade eller högutbildade har bebott området, förrän de senaste tio-femton åren.

Själv bor jag inte långt därifrån, och kan iaktta hur området ser ut på nära håll. Fortfarande domineras området av hög arbetslöshet, många med invandrarbakgrund och vad som ser ut att vara ganska utbredd fattigdom. När ekonomin strävade uppåt hela tiden, och bostadspriserna steg och steg var Möllan en mycket het bostadsmarknad. Lägenheter kostade massor, även om standarden inte var på topp. Man såg väldigt många unga, med till synes bra inkomst som gick runt bland vattenpipeaffärerna och halalslakterierna. Men det var inte bara de unga välutbildade som drogs dit, det var också de med en mer konstnärlig och artistisk inriktning på sin tillvaro som attraherades. Det var bohemer och märkeskläder omvartannat. Det var gentrifiering enligt läroboken.

Fast något verkar ha hänt. Under den senaste tiden tycker jag mig se mer av misären på Möllan, snarare än resultatet av gentrifieringen. Alltsom oftast möter man någon som ber om en tia till mat eller dryck, eller som bara sitter med tiggarskålen framför sig utanför en affär. Av någon anledning verkar det som om gentrifieringen stannat av i Malmös mest spännande område. Visst finns det fortfarande unga akademiker som stryker runt i kvarteren, men de dominerar fortfarande inte stadsbilden. Det verkar som att den uppåtgående utveckling som Möllan var mitt i var mycket bräcklig, och den senaste ekonomiska krisen verkar ha satt rejäla käppar i hjulet på gentrifieringen här. För när bostadsmarknaden svalnar, och det inte blir en 'säker investering' att köpa en dyr lägenhet i ett fattigt invandrartätt bostadsområde, kanske färre välavlönade akademiker satsar sina slantar där. Och, när jag tänker närmare på det hela, vet jag inte om det är eftersträvansvärt att få ett nytt Majorna eller för den delen Greenwich Village.

Problemet med etnisk tillhörighet

Om ni har tid, tycker jag att ni ska läsa Maciej Zarembas artikelserie i DN. Han skriver mycket bra och mycket läsvärt om vad det innebär att vara svensk, och om den infekterade debatten om integration. Jag bara önskar att jag kunde skriva som han gör!

Här finns den senaste delen i serien.