Den enes svält, den andres smörberg.

Jag gillar mat. Det har ni som läst den här bloggen nog förstått. Jag är intresserad av politik. Men när de här två möts fattar jag inget. Absolut noll. Under de senaste två åren har man hört på nyheterna att det pågår en matkris i världen. Visserligen har den storyn hamnat i bakgrunden under de senaste månaderna pga finanskrisen. Men det betyder inte att matkrisen är över. Tvärtom, enligt dagens ekoutsändningar, där man intervjuar Joachim von Braun på IFPRI. Han menar att de fattiga och svältande i världen saknar en röst, och därför har rapporterandet kring matkrisen tystnat.

Under förra året hörde vi talas om gatuprotester som gränsade till upplopp runt om i världen, pga stigande matpriser. I bland annat Egypten, Argentina och Mexico förekom det oroligheter för att folk inte hade råd med att köpa ens de mest grundläggande matvarorna såsom vete, majs, ris eller mjölk. Svält och nöd är inget nytt för de fattiga i världen, tyvärr. Men vad som gör det så märkligt nu är att vår (vi i de rika industriländerna) strävan efter att vara miljövänliga verkar vara en del av boven i dramat då vi använder jordbruksresurser till att producera biobränsle till bilar, t.ex.

Samtidigt som jag hör det här om matkrisen, hör jag att EU har beslutat att köpa upp europeiska bönders överblivna mjölk- och smörproduktion för att stötta sina stackars bönder. För visst är det synd om det stackars franska, spanska och polska bönderna? Eller? Nästan halva EUs budget går åt till att stödja ett jordbruk inom Europa som uppenbarligen inte klarar sig självt. För om de klarade sig själva skulle de inte behöva våra skattepengar för att klara sig. När jag sökte efter information om matkrisen på internet snavade jag över en kort passus om hur "liberalisering" av matmarknaden påverkar fattiga länders möjlighet att försörja sig. Jag skriver "liberalisering" inom citattecken, för det är ingen riktig liberalisering. Krav på att införa öppna marknader (avskaffande av importtullar och exportstöd) ställs hela tiden på utvecklingsländerna. Detta samtidigt som vi har enorma subventioner och exportstöd till våra egna bönder, utöver de importkvoter som gör att varor från länder utanför unionen kostar mer. Free market, my ass. Det är inte lätt för en regering i Afrika att kunna konkurrera med Europeiska Unionens subventioner, än mindre för en enskild jordbrukare. Detta har lett till att bönderna i utvecklingsländerna inte kan försörja sig som bönder och lägger därför ner sin verksamhet. Vilket i sin tur leder till att dessa (redan fattiga) länder måste importera matvaror från industriländer, och allt detta resulterar i höga matpriser som folk inte kan betala.

Är det bara jag som ser den här kedjereaktionen? Att vi i västeuropa och USA, genom att stödja våra bönder orsakar matkris, svält och elände i resten av världen. Eller missar jag någon viktig del av orsakskedjan? Varför kan man inte få Europas politiker att inse detta, och faktiskt göra något åt det? För att om de gör det, blir de av med jobbet. För vi i Europa tror att vi alltid har varit jordbruksländer, och att vi alltid ska vara det. Till varje pris, verkar det som. För så fort någon försöker begränsa stödet till bönderna inom EU blir det genast protester, och franska bönder kan protestera. Gödsel i stora högar utanför en eller annan parlamentsbyggnad och traktorer på motorvägarna har varit exempel på aktioner tidigare. Men allvarligt talat, hur länge ska det europeiska jordbruket få vara kvar i kuvösen?

Varför är vi då så envisa med att försvara våra bönder? Öppna landskap och gammal fin kultur, är saker som jordbruket bevarar, brukar det heta. Men visst. Om vi tar Sverige som exempel så var vi en gång ett textilproducerande och bilbyggande land, men numera är vi inte det. Allt förändras, länder utvecklas och om vi ska spela efter de regler vi själva vill att andra ska följa, kanske vi ska inse att vårt jordbruk inte ska ges konstgjord andning längre. Det finns säkert någon annan konkurrensfördel som våra bönder har gentemot tredje världens jordbruk, eller för den delen gentemot Ukrainas bönder också. Hitta den, eller byt bransch säger jag.

Vad göra då? För visst vill vi vara miljövänliga, handla lokalproducerad mat och åka i miljöbilar. En tanke som slår mig är att vi kanske då får vara beredda att betala för det. Vi kan inte tro att allt ska bli bättre och samtidigt förbli billigt. Är vi inte beredda att betala för det, kanske vi bör avstå från det. För vår snålhet osrakar stort lidande i andra länder.

Som på räls

Nu ska jag klaga. Det är nästan ingen utmaning att klaga på SJ längre, men jag tänker göra det ändå. Jag åker ganska mycket tåg, då jag jobbar på en ort och bor på en annan. Detta leder till att jag får känna av eventuella brister hos SJ mer än många andra. Det jag irriterar mig på hos SJ är inte att det blir förseningar, det kan jag acceptera. Vad jag vänder mig emot är att man inte får information om det, eller att man får information på ett sätt som gör att man inte känner sig prioriterad (vilket är lite märkligt när man faktiskt är en betalande kund!).

Häromdagen när jag kom till stationen i Linköping för att ta tåget kl 17.00 till Malmö, var det enligt uppgifterna på informationstavlan ca en timme försenat. Vis av erfarenhet gick jag till informationsdisken och frågade om den uppgiften stämde. Svaret jag fick var att det kunde de inte svara på. Men jag som inte ens jobbar på SJ hade kunnat få de informationen om jag haft en dator (och det har de i informationsdisken), det enda man behöver kolla upp är vilka stationer tåget har passerat och hur mycket det var försenat vid dessa. Det kräver inte en så avancerad matematik att sedan räkna ut hur mycket det minst kommer att vara försenat i Linköping. I detta fallet hade inte ens tåget passerat Fleminsgberg, vilket innebar att det var minst 1.30h försenat... Kontentan av den här trista redogörelsen är att SJ visste att tåget var minst försenat med 1.30, men man annonserade ut att det var en timme försenat. Varför? Varför kan de inte ge den informationen de har med en gång? Det finns ingen chans att de kan köra ifatt en halvtimme mellan Flemingsberg och Linköping. I slutändan blev tåget närmare två och en halv timme försenat.

Lägg märke till att jag inte klagar på förseningen. Jag klagar på att jag inte fick tillgänglig information med en gång. Istället fick jag nån form av glädjekalkyl presenterad för mig, vilket bara ledde till frustration. Att stå där och se förseningen långsamt bli större och större, med tio-minutersintervaller är väldigt enerverande man börjar hoppas och sen tar de hoppet ifrån en. Hade jag fått informationen direkt att det var så försenat som de visste, hade jag kunnat gå å ta en fika eller gjort något trevligare än att stå och stirra på en informationsskylt som långsamt berättar för mig att jag kommer att få vänta lite till, och lite till. Jag tycker inte att det är för mycket begärt att man som betalande kund faktiskt får korrekt information, när den finns tillgänglig.

Ah. Det var skönt att klaga lite.

På allas läppar

Barack Obama. Allas hjälte, messias och han som ska styra upp saker och ting i den här kaotiska världen! Han kommer att mäkla fred i mellanöstern, göra Kina demokratiskt, Putin snäll och Berlusconi intelligent. Han ska bli kompis med Castro och avhjälpa svälten i Afrika. Minst.

Eller? Det finns en sajt som har gjort en Obameter, där de visar hur många av de löften han gav under valkampanjen som han hållit hittills respektive hur många som är på gång. Det är inte nådigt vad folk förväntar sig av honom. Hela den här frälsarbilden och personkulten som frodas överallt är läskig, tycker jag. Vad händer om allt tar lite längre tid än alla hoppas på? Och vad händer om, hemska tanke, han inte kan uppfylla allas krav?! Hur mycket tålamod har det amerikanska folket, och resten av världen?

Själv hoppas jag inte mer än att det blir bättre. Och det borde ju vara en ganska rimlig förhoppning. Idag syntes en första ljusning på det internationella planet då USA har sagt (enligt DN) att de är villiga att förhandla med Iran. Det finns ingen annan väg, verkar man ha insett. Man kan inte hålla på att störta och stödja regimer med militära medel, inte utan att få världsopinionen mot sig. Och är det någon del av det Bush lämnat efter sig som Obama måste ta tag i är det relationer med omvärlden.

Prix d'Amérique Marionnaud

För alla er oinvigda kan jag berätta att det är idag det händer: Prix d'Amérique Marionnaud går av stapeln på Vincennes i Paris. Vad är nu detta då? Jo, det är Frankrikes, Europas och kanske världens mest prestigefyllda travlopp. Några amerikaner kanske skulle protestera och hävda att Hambletonian är större, men jag vill påstå att PdA is the shit! Det som gör att Hambletonian hamnar på efterkälken är att det är inte öppet för hästar av alla åldrar - det är ett årgångslopp. Det gör att konkurrensen blir mindre. I PdA har alla hästar (åtminstone en teoretisk) möjlighet att vara med och tävla. Ingen stängs ute på grund av ålder eller kön (nåja, vallacker får inte vara med).

Många brukar himla med ögonen och le lite överseende mot mig när jag berättar att jag gillar travsport. En del tror att jag är ironisk. Det är jag inte. Jag tycker genuint om att titta på trav. Ibland spelar jag några kronor och det har hänt att jag har vunnit också. Men det är inte bara spelet som gör det intressant - det är spännande och på något sätt ganska vackert att se hästarna dundra runt en travoval. Idag kommer jag inte att spela, men jag kommer att titta på loppet, var så säker.

Loppet i sig är ganska långt (2700m), dvs dryga två varv på Vincennes bana, som har kallats världens tuffaste bana att springa på. Dels för att de franska kuskarna har en ganska hård körstil, alla tror på sina hästars förmåga att vinna och kör väldigt offensivt, och dels för att banan faktiskt inte är plan - det finns en uppförsbacke och en nerförsbacke, vilket är väldigt ovanligt. Dessutom föregås det av veckor och månader av hausse i media, spekulationerna är vilda om vilka som ska komma till start, vem som är i form och så vidare. I Sverige märks det en del, men jag har förstått att cirkusen kring det hela är mångfaldigt mycket större i Frankrike.

PdA har körts sen 1920, med några års uppehåll under andra världskriget, och vi kanske skulle kunna jämföra det med vårt eget Vasalopp. Tradition och kraftprov i ett, och vinnaren hamnar i historieböckerna. Liksom i Vasaloppet är det ofta hemmasegrare också, fransmännen har genom åren totalt dominerat sitt största lopp. Vi har haft några svenska vinnare genom åren, och mest anmärkningsvärd var Helen Ann Johanssons seger med Ina Scot 1995 - första gången en kvinna körde i loppet, så vann hon! Men även Stig H Johansson och Stefan Melander har tränat hästar som vunnit detta prestigelopp. Idag har vi två svenska representanter Triton Sund och Opal Viking. Den sistnämnde var tvåa i förra årets PdA, och tränaren Nils Enqvist har under hela året som gått sen dess sagt att man siktar på att förbättra den placeringen. Vi får se om hans optimism räcker. Jag tror inte att fransmännen har någon överdriven respekt för de svenska hästarna.

Har ni inte sett travsport, eller inte förstått tjusningen med det - titta på Prix d'Amérique idag, 15.30 på tv4 plus. Att jämföra en v75a i Sverige med det här är som att jämföra en korpmatch med finalen i fotbolls-VM. Det blir inte större än PdA. Nu ska jag börja läsa på startlistorna!

En favorit

Ikväll på SVT2 är det en av mina favoritfilmer. Eternal Sunshine of the Spotless Mind heter filmen ifråga. Oväntat nog är det Jim Carrey som spelar huvudrollen. Nu är det här inte en pinfärsk rulle, och många har säkert redan sett den, men om ni mot förmodan har missat uppmanar jag er att kasta en glutt ikväll.

Filmens tema är historia, och hur våra livshistorier gör oss till de vi är. Frågan man ställs inför är om man skulle vilja radera jobbiga minnen och obehagliga upplevelser ur sitt minne. Huvudpersonen Joel upptäcker att hans före detta flickvän har genomfört just denna operation: hon har raderat alla minnen av honom och den relation de har haft tillsammans. I ett försök att hantera situationen inleder han processen att göra detsamma gentemot henne, men under processens gång börjar han inse att utan minnet av deras historia skulle han inte längre vara densamme. På ett ömsint vis skildras hur våra relationer med andra människor formar oss, de bra likväl som de dåliga erfarenheterna är alla delar av det som gör oss till hela personer.

Utöver att ha ett originellt tema, berättas det på ett vackert och originellt vis. Michel Gondry har regisserat filmen, och hans filmer är som oftast lite tillskruvade i bildspråket och lekfullt komponerade, detta är inget undantag. Att sedan filmens manus samskrivits med Charlie Kaufman (Being John Malcovich och Adaptation, t.ex) bäddar för en upplevelse utöver det vanliga. För det är verkligen Eternal Sunshine, utöver det vanliga. Ville bara säga det.

TV-kockar - Per Morberg

Per Morberg, vicken kille, va?! Macho så att det förslår och lagar mat med lite av en rock'n'roll-attityd. Tidigare känd som skådespelare, har han gått och blivit teve-kock. Dock har bara det bara gått ett par-tre säsonger av hans program "Vad blir det för mat?" Men bland de svenska matlagarna på teve, måste jag säga att han har varit en frisk fläkt. Jag tror att hans teve-kock-karriär började med enstaka matlagningsinslag i ett jaktprogram på Tv4 plus, vilket man utvecklade till att bli ett helt eget program. Dock är det så att han har en gedigen kock-karriär bakom sig, han har gått på restaurangskola och har jobbat på många krogar i Stockholm (bl.a. Café Opera och Riche), och även i USA. Så han är inte någon novis vid spisen direkt, men som kock framför kameran är han desto nyare.

Man kan säga att hans matlagning karaktäriseras av rejäla tag. Det är inte så noga med mått, det är inte fettsnålt eller någon diskussion om nyttighet. Det är fokus på god mat och rejäl mat, lagad med bra råvaror. De recept han gör är sällan avancerade, snarare är det husmanskost och långkok, än haute cuisine eller molekylär gastronomi. Sådana teve-kockar finns det redan gott om och jag tror att Per skulle ha svårt att spela den rollen. Den person han visar upp i den här programserien verkar ligga nära Pers egen personlighet, men såklart är det tillspetsat och lite överdrivet för att göra bra teve av det hela.

Förutsättningarna för programmet är rätt annorlunda. Det är inspelat på den herrgård i Södermanland där Per bor, och mycket av den mat han lagar till verkar kunna odlas/jagas/plockas i närheten. Lyxigt att ha ett sånt skafferi i sin omgivning. Och på tal om lyx - det kök han huserar i är helt enormt. Som amatörkock blir man lätt avundsjuk när man ser hans kök. Stort och välutrustat med dyra prylar. För vilken hemmakock är inte prylgalen?

Men det som gör Per Morberg annorlunda i sin matlagning är snarare hans attityd och hans lekfullhet. Hela programmet präglas av en spjuveraktig skjuta-från-höften-känsla som är riktigt underhållande.

Lättja vs plikt

De senaste veckorna har jag flera gånger fått frågan om jag aldrig jobbar. Personen som ställer frågan tycker väl att det verkar som att jag inte jobbar så mycket som jag borde, eller nåt. Han menar att jag aldrig pratar om jobbet, utan bara om kök, mat och spel, typ. Jag kan förstå att frågan är relevant, för att arbeta hemma är något som kräver disciplin och en känsla för plikt. Tyvärr är inte min skopa rågad med någon av dem. Lättja däremot, det är min påse.

Mitt jobb är lite speciellt, kanske. För när man sitter hemma och ska skriva en avhandling i filosofi, kan man faktiskt arbeta samtidigt som man dammsuger, viker tvätt eller diskar. Eller om man är ute på en promenad, för den delen. Tankarna snurrar på, och formuleringar tar form även om man inte sitter och stirrar på skärm och tangentbord. Kanske särskilt mycket då. Mina arbetsuppgifter består ju vagt av att jag ska läsa, tänka och skriva. Med tyngdpunkten på att tänka, för utan några vassa tankar blir det inte vidare bra det man skriver. I min forskning finns inga resultat från några experiment, empirin är det skralt med. Begreppsanalys och att försöka förstå vetenskapliga teoriers relation till verkligheten är saker som är svåra att kvantifiera. Den enda måttstocken jag har är att jag försöker producera någon ny text varje dag, som för min avhandling framåt - på så vis kan jag se att jag faktiskt gjort nåt. För jag lovar, ibland ersätts lättjan av uppgivenhet, när man efter en veckas arbete inser att inget nytt har tillkommit till ens text. Allt som verkade nytt och bra på tisdag-onsdag, visade sig vara oanvändbart framåt fredag. Bara att kasta och börja om. Inget kul. Som den här veckan (och förra) - när jag har i mångt och mycket börjar från början på min avhandling igen. Sitter och skriver om första kapitlet, för fjärde gången. Nu tycker jag att det har börjat bli lite bättre, men det återstår väl att se.

Angående tankar som dyker upp under promenad, så uttrycket Nietzsche det bra, han sa något i stil med: man ska inte lita på någon idé som inte uppstått under fysisk aktivitet. Han var inte så dum, den gamle syfilitikern!