Olle Ljungström.

Skamsen inser jag att jag nästan hade glömt bort Olle Ljungström. Tills häromdagen då jag snubblade över hyllningsskivan "Andra sjunger Olle Ljungström - en hyllning". Skivan är jättebra! Nuff said. När man hör hur Sara Isaksson eller Thomas diLeva tolkar Olles låtar inser man att hans låtar, och framför allt hans texter, är riktiga pärlor. Någonstans läste jag att han (Olle) är en mytisk person en legend inom svensk pop och rock. Riktigt så har väl inte jag fattat att det står till. Jag trodde att han gjorde några schyssta popplattor på 1980- och 90-talen, förs i Reeperbahn, sen som soloartist. Ett tag var han med i min ungdoms favoritprogram på ZTV: Knesset. I samtal med Kristian Luuk och Karin Magnusson bland andra var Olle ganska anonym. Men visst har han varit saknad, och nu när jag läser om att det har gjorts en dokumentär om honom också, kanske jag ska börja omvärdera honom. Jag menar, inte ens Jakob Hellman verkar vara såhär saknad...

Fast åter till hans musik. Bland guldkornen på hyllningsskivan kan man höra Uno Svenningsson sjunga Kaffe och en cigarett, eller Bo Sundström sjunga Tivoli. Låtarna är så starka att jag glömmer bort att det är artister som jag brukar bli riktigt irriterad på i vanliga fall. Hyllningsskivan gjorde att jag började botanisera bland Olles gamla skivor, och de som faller mig mest i smaken är Tack och Världens räddaste man. Ska ni börja lyssna på honom någonstans råder jag er till de två skivorna. Hans texter är väldigt känsliga och lite roliga, men jag tror att det roliga som han håller upp är en fasad. Jag tror att han var och är en väldigt känslig person. Vemod och ett intryck av att den som sjunger inte riktigt har funnit sin roll i tillvaron lyser igenom låtarna. För hur rolig han än försöker vara lyckas inte ironin skyla att han hade det jobbigt. Ironin var nog tänkt att fungera som en sköld mot hans egna demoner. Det har ju framkommit senare att han under hela sin karriär har brottats med en alkoholism, och jag vet inte vem som har vunnit den brottningsmatchen.

Han drog också en repa till Afghanistan för att göra dokumentärfilm med Pål Hollender, om jag inte är felunderrättad. Det var något om att göra dogma-dokumentärer (dogumentär) i samma anda som von Trier (och efter regler av samme von Trier) och hans vänner gjorde sina dogmafilmer på 90-talet. Enligt rykten blev Olle skadad i Afghanistan. Jag har dessutom hört att allt skulle vara något slags practical joke av von Trier, fast Hollender och Ljungström tagit det på allvar. Men filmen blev av, och den heter United States of Afghanistan, och visades på SVT. Riktigt obehaglig och bra.

Men det var ett sidospår, skulle jag vilja säga. Ska vi minnas Olle Ljungström för något ska det vara hans musik och hans texter. Och allra mest vill jag hoppas på att han kommer tillbaka. Bra popmusik görs det för lite av i det här landet. Olle är behövd.