tisdag 10 februari 2009

En barnlek

Jag tänker en del på att bli pappa just nu. Det kommer sig nog ganska naturligt, eftersom jag är på väg att bli det inom, säg fem-sex månader. Det jag funderat mest över är hur jag kommer att förändras, hur mitt liv kommer att förändras. Jag har hobbies, som jag tror och hoppas att jag kommer att behålla i en eller annan form hela livet. En av de som följt med mig längst och kanske påverkat mig mest är det faktum att jag spelar spel. Alla former, men gärna ganska nördiga taktikspel med inslag av fantasy. Jag har spelat figurspel, brädspel, rollspel och framför allt kortspel genom åren. Det har blivit en del av min identitet att spela spel och jag har besökt spelkonvent och umgåtts med de andra nördarna.

När jag tänker att jag ska bli en förälder har jag svårt att se detta gå hand i hand med min hobby. Hur kan man vara vuxen och samtidigt på fullaste allvar spendera timmar vridandes kort eller flyttandes små markörer på en karta? Fast å andra sidan tror jag att vår generation är en generation som leker. Det är inte lika självklart att växa upp och bli vuxen på det vis som det var för vår föräldrageneration. Jag ser omkring mig pappor i min egen generation som faktiskt ägnar sig åt sina lek-lika hobbies, trots att de passerat trettio och har blivit stadgade familjefäder.

Männen i vår föräldrageneration har hobbies, men de är antingen av sportkaraktär eller på gränsen till nyttiga (snickeri eller dylikt). Spel och dobbel är väl också en hobby som de kan ägna sig åt. Men hur många av oss födda på sjuttiotalet har föräldrar som skulle sätta sig och bli alldeles eld och lågor över att rulla tärning och flytta tennfigurer? Eller som i mitt fall, spela kort med små bilder av alver, drakar och annat knytt på? Vad beror denna skillnad på? Handlar det bara om att det finns ett annat utbud nu, eller handlar det om att det fanns andra krav och förväntningar på våra föräldrar än det gör på oss? Eller beror det på att de hade andra förväntningar på sig själva och sin föräldraroll, än vad vi har? Om ni frågar mig, så tror jag att allt är Marlon Brandos fel.

1 kommentar:

  1. Varför skulle du bli så annorlunda bara för att du reproducerar dig? Eller den större frågan, förväntas du bli så annorlunda bara för att du ska reproducera dig?

    SvaraRadera