Istället för samtal.

Flytten går!

2009-07-29T16:03:00.002+02:00

Nu drar jag vidare i cyberrymden. Om ni klickar på följande länk, så kommer ni till mitt nya hem:
Istället för samtal

Se till att bokmärka den länken, så att ni inte glömmer att läsa mina briljanta (?) inlägg i bloggosfären. Vi hörs!

En stund senare

2009-07-27T16:34:00.002+02:00

...hemma på gården. Eller nåt. Jo, nu har jag blivit pappa och min fru har blivit mamma. För nästan två veckor sedan fick vi en liten Frida. Tiden sen dess har gått blixtsnabbt, men det känns som två månader. Tidsuppfattningen har fått sig en rejäl törn av sömnbrist och alla nya upplevelser. Vi tragglar oss fram genom tillvaron just nu: trötta och hålögda möter vi världen, min fru och jag. Att vara förälder är en ny och stor känsla att jag har svårt att tro att så många verkligen har gått igenom samma sak som vi har... vi måste vara speciella, eller? Antagligen inte, men det känns så.

De första dagarna efter förlossningen tillbringade vi på patienthotellets BB-avdelning vid Lunds lasarett. Det var en ytterst surrealistisk och ganska mardrömslik tillvaro. Till att börja med var vi trötta och omtumlade efter det vi hade varit med om, dessutom hade vi ett litet rum utan tillstymmelse till ventilation. Och det var varmt. Som om detta inte var nog befolkades hela avdelningen av nyfödda och deras föräldrar, vilket gav känslan av att vara omgiven av barnaskrik och zombieliknande unga människor, som hasade sig fram genom korridorerna. Allt detta sammantaget gjorde att det kändes som om man befann sig i en feberdröm i tre dygn.

Den febriga och surrealistiska känslan släppte ganska snart efter att vi kommit hem. Tillbaka i vår egen verklighet, i vår egen lägenhet med våra egna prylar och framför allt vår egen säng började vi så smått finna fotfäste igen. Inte för att vi är framme än, på långa vägar, men långsamt känns det som att det här kommer nog att gå vägen. Vi kanske kan vara ganska bra föräldrar och trivas bra med det, när allt kommer omkring.

Väntans tider

2009-07-12T11:39:00.002+02:00

Idag var det tänkt att jag och Sarah skulle bli föräldrar, men än så länge har inget hänt. Inget vatten som har gått och inga värkar som har satt igång. Mer väntan alltså. Det börjar bli lite frustrerande, och ibland undrar jag om det verkligen kommer att bli en bäbis. För ett par veckor sedan var det nästan skarpt läge, trodde vi, men det gick över... sen dess inget. Så för att fördriva tiden har jag Sarah och jag varit ute och ätit ett par kvällar, och jag var faktiskt iväg igår och spelade Magic (man kan ju inte sluta vara barnslig bara för att man ska bli pappa, eller?). Lördagen avslutades på ett litet trevlig hak i närheten av där vi bor: På Besök heter det. Mysigt ställe, med en mycket avslappnad stämning och god öl. Och goda hamburgare, visade det sig.

För att inte tjata ihjäl Sarah måste jag hitta på något även idag och kommande dagar. Idag ska vi baka surdegsbröd och kanelbullar, grilla en kyckling och en herrans massa husliga göromål. Vi är ett tydligt exempel på hur man ägnar sig åt 'nesting' när barnet börjar närma sig. Förberedelserna är långa och omständliga, känns det som. Jag tror att när barnet väl kommer, så bryr det sig ganska lite om vilken färg barnvagnen har eller vilken modell av skötbord man har köpt. Hysterin kring att förbereda sig är nog bara ett sätt för oss blivande föräldrar att lugna nerverna så gott det går inför den stundande Dagen.

Och vem vet: vår Dag kanske är idag eller imorgon? Håll tummarna för oss.

Köttvariant

2009-06-19T14:44:00.005+02:00

Förra helgen var jag på Filosofidagarna i Lund, vilket är en slags kringresande filosoficirkus som slår upp sina tält i nån universitetsstad varannat år. Jag plågades av en svår förkylning och lätt tristess under hela helgen. När söndagens lunch skulle inmundigas var jag sugen på lunnaknake. För er som inte vet vad det är, och inte orkar klicka på länken - det är en korv. En korv med anor. Trots att det är en korv med anor väckte det viss uppmärksamhet att jag faktiskt ville äta korv. För det är inte fint nog, eller nåt. Jag vet inte varför, men många rynkar lite på näsan och antar en aningen fisförnäm attityd gentemot korv.

Om jag får säga mitt så är korv den ädlaste av köttprodukter. Det ska inte vara en korv med alltför stort köttinnehåll, för en hel del av korvupplevelsen ligger i att den inte är helt kött. Den måste fyllas ut med lite potatis, spannmål eller liknande, för att få rätt konsistens. Och köttet, ja. Frågan är vad det är för kött i en korv. När man var yngre äcklades man lite av tanken på att korven innehöll hjärta, lungor, eller tunga av gris och ko. Men egentligen är det väl det mest respektfulla och ansvarstagande man kan göra: att använda hela djuret. En del teve-kockar jag har följt brukar använda begreppet 'mystery-meat', och jag tycker att det passar bra. Och vad är väl godare än just mystiskt kött instoppat i en tarm? För det mystiska köttet verkar vara av en smakrikare sort än de ganska bleka och trista kotletter eller filéer som man stöter på i köttdiskarna annars.

Insikten om att det är godare och att det faktiskt är lite schysstare mot grisen/kon/fåret/geten att använda sig av allt, har gjort att jag inte längre räds inälvsmat lika mycket, så om ni någon gång äter köttfärssås hemma hos mig kan ni räkna med att det innehåller något mystery-meat. Nästa gång jag åker till Italien kanske jag till och med vågar mig på att äta trippa. För er som inte orkar klicka - det är någon eller några av ko-magarna som töms, rensas och kokas till oigenkännlighet. Gärna serverat i ett bröd. I Florens säljs denna delikatess som gatumat: istället för en kokt med bröd kan man ta sig en trippa-macka till lunch. Sugen?

Lite vardagsgnäll

2009-06-18T11:20:00.004+02:00

Förkylning. Vad är det för jävla skit? Ska man vara det när midsommar står för dörren och massor av saker måste göras? Inte, om du frågra mig. Men det skiter uppenbarligen min kropp i. Snor och slem, galore. Hostar och snörvlar mig fram genom vardagen gör jag för tillfället. Inte nog med det, vi har en ganska lång lista på saker vi skulle vilja ha gjort i hemmet, innan tillökningen. Och som goda slöfockar är vi ute i sista stund. Istället för att fira midsommar hade jag tänkt åka till IKEA imorgon, och köpa de sista sakerna så att vi kunde inreda vårt näste under helgen. Men, tji fick vi! IKEA har stängt på midsommarafton och midsommardagen. Jag som i min enfald trodde att IKEA aldrig hade stängt - de är ju för fan öppna på långfredagen! Jaja, då kanske vi måste ta det lugnt i helgen då

Jo, en rolig sak också: läste Fredrik Strages krönika om den något udda genren nazi-zombie-splatter-film. En norsk film vid namn "Död Snö" har myntat detta begrepp (för jag tror inte att det har funnits så många inom genren innan). Visst verkar det hysteriskt skojigt att göra zombiefilm, där de odöda dessutom är iklädda SS-uniformer? Allt blir lite bättre om skurkarna är nazister. Filmen är nog inte något för mig, som egentligen inte gillar skräck- eller splatterfilm. Fast i teorin måste det här vara en av de bästa idéer som någonsin kläckts i Norge (nåja...) För att inte tala om den underbara postern. Precis som så många gånger förr är affischen nog bättre än filmen, bara kolla in tag-linen: "Eins, zwei, die!" 'Nuff said.

Kontraster i kupén

2009-06-11T15:21:00.003+02:00

Jag åker mycket tåg. Eller jag tror att jag åker mycket tåg i alla fall: nästan varje vecka åker jag fram och tillbaka mellan Malmö och Linköping, mellan hem och jobb. Oftast försöker jag att få lite jobb gjort under de nästan 3 timmarnas restid, men ibland går det bara inte. En sådan resa hade jag förra veckan, då någon manick som styr vagnslutningen hade kajkat i hela tåget jag åkte i. Jag försökte läsa lite, men slog det genast ur hågen då jag kände att krängningarna bäddade för kräkningar. Istället satt jag och tittade ut på sommar-Sverige. Det är minst sagt en resa genom kontraster som man företar sig när man åker tåg.

Ena stunden far man fram genom vad som verkar vara urskog där man kan ana vilddjuren (läs: älgar och rådjur) bakom trädstammarna. Andra stunder är det pastorala idyller med blomsterängar och betande kor, röda stugor och små sneda gärdsgårdar. I ett ljusgrönt juni finns det nog inget annat land som är vackrare, nationalromantikern i mig vaknar och jag sitter som förtrollad av all skönhet.

Men utan förvarning brötar tåget in i nån tätort eller mindre samhälle, och då har man givetvis lagt rälsen i de mindre attraktiva delarna av samhället, för att inte störa de som bor där. Detta får dock till följd att man raskt förflyttar sig från pastorala ängar till rostiga skrotupplag, betong och vad som ser ut att vara övergivna industrilokaler. Kontrasterna är markanta. I de djupa skogarna i Småland märks det här tydligt, och utanför Nässjö finns en av mina favoritexempel på den fulsnygghet som dessa industrilandskap visar upp: tre rostiga cisterner av rejält tilltagen storlek. De är flera våningar höga, och säkert tio meter i diameter. Och fråga mig inte vad de rymmer, men kontrasten de utgör gentemot det vackra landskap man nyss plöjt fram igenom är markant. Likaså det stora upplaget med fraktcontainrar, som också finns i Småland (nu minns jag inte om det är Nässjö eller Alvesta som ståtar med det). Där står containrar som har fraktats över hela världen, bokstavligt talat: det är bland annat japanska, kinesiska, italienska och sydamerikanska containrar. De står i tydlig kontrast till de enorma timmerupplagen som bildades efter Gudruns och Pers framfart i trakterna. Den stora nya världen möter den gamla svenska landsbygden på något vis. Jag tycker att det finns något poetiskt i dessa möten och dessa kontraster. Naturen möter städernas industrier, och det lokala möter det internationella.

En liten tanke från andraklass, bara.

EU-parlament

2009-06-07T14:20:00.003+02:00

Idag har jag röstat, min fru också. Jag tyckte att det kändes lite högtidligt och ganska trevligt att rösta. Det brukar göra det. Dagen till ära tog jag på mig finskorna och en kavaj och travade iväg till vallokalen. Att påstå att det var trängsel skulle vara en överdrift, och det oroar mig lite. Med oro har jag också sett hur högerextrema och främlingsfientliga partier har vunnit framsteg i Europa på senaste tiden, och inte minst i EU-parlamentsvalen i England och Holland som redan har avklarats. I England är det de gamla nazisterna som tagit på sig kostymen och låtit håret växa ut, numera kallar de sig British National Party (BNP) - visst ja, det gjorde de ju förr också. Inget har hänt i deras politik egentligen, de är fortfarande bigotta och lever på andra människors okunskap och rädsla för "de andra". I Holland är det en samling islamofober som har fått en massa röster, där heter de Frihetspartiet (eller vad det nu blir på holländska, förkortningen är i alla fall PPV). Under ledning av Geert Wilders sprider de sin dynga, och piskar upp hat mot i första hand muslimer, men även mot andra 'avvikande grupper'.
Just detta, att vara så rädd för främlingar och att låta den rädslan komma ut i form av ett hat, verkar vara så grundläggande hos människan att inte ens när vi har val till ett internationellt parlament kan vi låta bli att ty oss till nationalister. Är det bara jag som tycker att det verkar vara ett felslut? Hela tanken med ett EU är väl att uppmuntra till samarbete med andra människor, i andra länder, med andra kulturer? Hur kan man då tro att folk som inte gillar andra kulturer/religioner/hudfärger ska kunna bidra till ett samarbete och göra saker och ting bättre? Visst, man kanske vill att ens eget land ska lämna unionen, men det är inget som beslutas om i EU-parlamentet. Ett sådant beslut skulle endast kunna tas (om det kan tas) av ett nationellt parlament.

Tyvärr är det ju inte bara i det här valet som högertokar vinner framsteg. I Ungern marscherar återigen brunskjortor, men här är det inte muslimer i första hand som får ta smällen, utan romer. I Sydsvenskan läste jag en artikel om hur det högerextrema Jobbik skrämmer folk och sprider lögner om romer. I Bosnien har man till och med lagar som nekar judar, romer, minoriteter och personer från blandäktenskap att inneha politiska toppositioner. Modernt Europa? Jo, tjena. Sen ska vi väl inte tala om de nationalistiska flamländarna i Belgien, eller fascisterna i Italien, eller Front National i Frankrike, eller för den delen Danskt Folkeparti. Listan verkar inte ta slut.

Om det finns något man kan göra åt det här, så är det faktiskt att gå och rösta. Ge inte främlingsfientliga krafter en plattform att basunera ut sitt hat ifrån.

Matos och bönder

2009-06-06T15:46:00.003+02:00

Idag vandrade jag och min fru på stadens gator i jakt på Bondens Marknad. Vi hade hört så mycket gott om att kunna handla lokalt producerade och ekologiskt odlade varor på Drottningtorget här i Malmö. Till vår besvikelse hittade vi endast några få stånd ihopträngda i en liten cirkel, de liksom kurade, trots att vädret var bra. Utbudet var det lite skralt med också - alla var väldigt generösa att bjuda på vad de hade till försäljning. Men varorna var väl inte vad jag hade förväntat mig. Det fanns mest honung och diverse hårt rökta korvar. Jag hittade ett (1) stånd som sålde tomater (skitdyrt) och ett (1) stånd som sålde potatis. De andra krängde mest vakumförpackat kött av olika djur: struts, lamm, gris, nöt och tupp hittade jag. Jag som i min enfald hade hoppats på ett stort utbud av grönsaker, berg av potatis, gurkor, tomater, örter, lök, rädisor, rödbetor och sparris. Kanske lite rabarber och jordgubbar också? Det är ju ändå säsong för det.. Nädå. Dyrt kött och smaksatta honungar fick det bli. Just det, ett stånd med spettekaka fanns det också.

Surt traskade vi vidare till de mer centrala delarna av stan, för att handla lite bäbiskläder. Till vår förvåning var stora delar av centrala innerstan blockerade av marknadsstånd och serveringsdito. Det var helstekta kotlettrader serverade med stekt lök och äpplemos, franska crêpes, belgiska våfflor, thüringer-bratwurst med surkål och franska korvar med okänt innehåll. Här var godsaker.

Kanske inte de godsaker vi letat efter på bondens marknad, men mycket trevligare och mycket intressantare. Delvis var det så uppskattat för att vi inte hade några förväntningar, men mest för att korv och surkål alltid är gott!

Flash!

2009-06-02T18:18:00.002+02:00

Jag skulle bara vilja berätta att vi nu är gifta här på Vitemöllegatan i Malmö. En längre rapport om äktenskapets innebörd och vedermödor kommer senare. :-)

Nu får ni nöja er med en liten bild.

Tv-serier

2009-05-11T16:01:00.004+02:00

En vän skriver på sin blogg idag om en ny tv-serie som heter Generation Kill, som handlar om amerikanska marinsoldater i Irak. Nu har jag inte sett den serien, men hört mycket gott om den. Det ska visst vara samma manusförfattare som ligger bakom hyllade The Wire (som jag heller inte sett). Under de senaste åren har tv-serier till viss del ersatt filmer i mitt liv. Jag följer en del serier och jag ser gärna om en del gamla trotjänare (för närvarande håller jag och sambon på att beta av hela Seinfeld-serien). Jag läste i tidningen i morse om att SVT ska börja sända In Treatment, som för mig var en av de stora positiva överraskningarna under förra året.

Serien utspelar sig nästan helt och hållet i terapimiljö, och behandlar relationerna mellan terapeuten Paul Weston (Gabriel Byrne) och hans patienter. I original sändes serien med ett avsnitt om dagen måndag till och med fredag, med olika patienter varje dag. Varje vecka avslutas med att Weston själv går i terapi. I USA är man inne på andra säsongen, men här i Sverige visas den första säsongen (som är mycket bättre, om ni frågar mig).

Det är lite svårt att sätta fingret på vad som gör serien så fascinerande. Kanske är det det förbjudna att titta in på nån annans terapisession, som är något så privat och personligt, kanske det är insikten i att även terapeuter är 'vanliga' människor som faktiskt drabbas av sina patienters öden. Efter ett tag inser man att serien kretsar kring dr Westons privatliv, och man lär känna honom genom de terapisessioner han har. Hans patienter blir till delar av hans liv, och får agera som katalysatorer för hans privata känslor och tankar. Det hela är baserat på en israelisk serie Be Tipul, och den första säsongen är i stort sett bara en översättning av originalet. Men trots detta (eller kanske tack vare detta) är seriens manus helt fantastiskt, tätt och gripande. Varje vecka och varje avsnitt är jättebra, och jag förvånades gång på gång över hur bra skådespelarna var och hur intressant det kan vara att titta på ett samtal.

Om ni har möjlighet tycker jag att ni ska låta er dras in i den stilla dramatiken kring Paul Weston, Laura, Alex, Sophie, Jake och Amy, för det är verkligen värt en halvtimme om dagen.

Den gröna mattans schack.

2009-04-28T23:02:00.007+02:00

Det finns några sporter som jag följer. Det handlar inte om fotboll, hockey eller basket. Nej, det jag bänkar mig framför teven eller datorn för att titta på är antingen snooker, cykling eller trav. Just snooker är en väldigt anglo-saxisk sport och väldigt få utanför de Brittiska öarna följer sporten. Den har vunnit visst intresse i Kina under de senaste åren, tack vare framgångar för den unge Ding Junhui. Det kanske inte är så konstigt att snooker inte är en så stor internationell sport. Matcherna domineras inte direkt av fart och fläkt, och man måste ha tålamod och en del regelkännedom för att överhuvud taget förstå vad det är som pågår. Och det finns gott om regler, och gott om finesser i spelet, som gör att det är väldigt fascinerande.

Anledningen till att jag skriver om det här är att VM pågår just nu, i The Crucible Theater i Sheffield. Varje år spelas den här turneringen, som är snookerns blå band. Matcherna tar flera dagar och spelarna måste ha nerver av stål för att orka ta sig igenom en sån här prövning. Och varje år visas det på Eurosport, med Kim Hartman som ständig kommentator. Tyvärr har jag inte Eurosport längre, så jag måste nöja mig med att följa turneringen på nätet, dvs utan Kims hummanden och utbrott av "fin stöt" var femte minut. Inte lika spännande som med ljudspår, men inte mindre njutbart. För bra snooker är en njutning att titta på. Spelarna har en sån koncentration, värdighet och precision i (nästan) allt de tar sig för runt bordet, vissa av dem mer än andra.

Det finns en sak runt spelet som stör mig: det faktum att alla framgångsrika spelare ska tilldelas så förblånat fåniga smeknamn, det är Jimmy "The Whirlwind" White, Ronnie "The Rocket" O'Sullivan, John "The Wizard of Wishaw" Higgins, Shaun "The Magician" Murphy... osv, osv. Det förtar lite av spelets värdighet. Dess ursprung är brittiska officerare i Indien, som hittade på nya varianter av biljard, för att fördriva tiden i förskingring. Sedan dessa dagar har spelet präglats av en gentlemannaattityd, där man värderar fair play högt och man tar nederlag och vinst med samma värdighet. Jag tycker att dessa smeknamn strider lite mot den traditionen, och jag vet i ärlighetens namn inte om spelarna gillar dem, för de ser lite generade ut när de presenteras som "The Pistol" eller "The Welsh Potting Machine".

Nästan alla spelare av rang kommer från de brittiska öarna, och det är stor rivalitet mellan de olika delarna av det brittiska samfundet. Som tidigare nämnts så finns det uppstickare som Ding Junhui från Kina eller Marco Fu från Hong Kong. Mig veterligen har sporten aldrig slagit i USA eller på fastlandet i Europa, och jag aldrig sett en spelare från dessa länder. Lite synd är det, men också en del av charmen. Jag vill inte att spelet ska förändras, det ska vara som det alltid har varit. Det gör det sällan också, som tur är. Så om ni vill ta en paus från solsken, valborgseldar eller 1:a-majsångare i Lundagård, då tycker jag att ni ska slå på teven och titta på semifinalerna i VM, som spelas just i dessa dagar. De fyra spelare som är kvar heter: John Higgins, Shaun Murphy, Neil Robertson och Mark Allen. Jag vet att det kommer att bli spännande, jag vet att det kommer att ta lång tid och jag vet att jag kommer att titta!

Mycket nu

2009-04-28T22:26:00.003+02:00

Jag vet att jag inte har varit så aktiv på bloggen. Har väl ingen bra ursäkt egentligen, inspirationen har trutit helt enkelt. Men nu tänkte jag bara kort berätta att jag blev i helgen utsatt för en svensexa, arrangerad av mina vänner och släktingar. Såhär i backspegeln kan jag lätt säga att det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Det var en fröjd att få umgås med människor som har betytt så mycket och betyder så mycket för mig, och inse att jag betyder en hel del för dem också.

Till skillnad från vad svensexor har för rykte var den här dagen mycket civiliserad och städad. Allt från champagnefrukosten, via dans i Trädgårdsföreningen och avslutande middag (som undertecknad fick äran att laga!) var det trevligt och ordnat. Vem eller vilka som var hjärnorna bakom den här dagen är jag inte riktigt säker på, men jag kan meddela att jag hade jäkla kul! Det fanns gott om referenser till min kärlek för spel av olika slag, och ett lagom flöde av alkohol av god kvalitet. För er som inte var där kan jag meddela att den här sången spelade en viktig roll under dagen YouTube - Kings Of Convenience - I'D Rather Dance With You

Nån dag kanske det kommer filmbevis på ett internet nära dig, vi får se.

Film.

2009-04-19T12:13:00.007+02:00

Jag är inte alltid så hyperaktuell när det gäller film. Det fanns en period i mitt liv jag såg massa ny film hela tiden. Men av någon anledning har jag slutat med det - trots att jag verkligen gillar film. Så, till slut fick jag tummen ur och såg Into the Wild av Sean Penn häromdagen. Det var en upplevelse! Filmen handlar om en ung man , Chris (eller Alexander Supertramp, som han kallar sig själv) som ger sig ut på luffen efter avslutad collegeexamen. Han försvinner, berättar inte för någon vart han ska eller ens att han ska ge sig av. Driven av nån slags hämndbegär gentemot sina föräldrar och en romantisk och förvriden (?) bild av vad det innebär att vara fri och leva nära naturen driver han runt. Målet är vad han kallar "a great Alaskan adventure".

Filmens berättande växlar mellan detta äventyr i Alaska, och hans kringflackande i USA. Det är en mycket sorglig och vacker film om en person som inte verkar känna sig hemma någonstans och som på grund av detta tror att naturen kan göra honom lycklig. Han söker efter ett slags Walden-sätt att leva i samklang med omgivningen, och fly undan det moderna samhället som gjort honom så illa. Jag vill inte avslöja filmens slut, för om ni inte har sett den tycker jag verkligen att ni ska göra det. Den grep tag i mig och jag har en massa tankar som virvlar runt efter att ha sett den. Precis som bra konst ska drabba en. Jag kom bland annat att tänka på Grizzly Man, som jag såg för ett par år sedan som också är en film om en man som dras mot vildmarken i ett försök att fly undan samhällets krav och problem. Det finns något lockande i flykten undan samhället, och något skrämmande. För både Alexander i Into the Wild och Timothy i Grizzly Man mår dåligt och deras vurm för vildmarken är inte någon positiv kraft i deras liv, snarare en flykt undan ansvar och normala mänskliga relationer.

I Into the Wild finns det motstridiga känslor, då man får se hur Alexanders egoistiska flykt faktiskt skadar människor som bryr sig om honom, varvat med vidunderliga bilder av vildmarken och glädjen han upplever i att klara sig själv och att vara sin egen lyckas smed. Det går att förstå den längtan efter att leva i samklang med naturen som driver honom. Frågan är om det är värt det pris han, hans familj och hans vänner tvingas betala.

Några radiofunderingar.

2009-04-15T09:07:00.007+02:00

Radion står mig ju nära, och jag lyssnar på P1 så mycket jag bara orkar. Men det finns vissa program som får mig att vilja stänga av. Ett av dem är Stil. Min attityd gentemot det här programmet har gått i vågor, kan man säga. När programmet var nytt var jag en aning skeptisk och tänkte att vad skulle jag ha för glädje av ett program om kläder? Inte min kopp te i vanliga fall. Men till min stora förvåning fann jag att det var intressant och att man faktiskt behandlade samhällsfenomen, och visade hur de speglades i modet, t.ex. Oväntat och bra. Men, under den senaste tiden har jag börjat irritera mig mer och mer på formen - allt presenteras som om det vore en sensation. Lyssna på Susanne Ljung när hon presenterar en halvt okänd modeskapare eller stilikon. Hon får det att låta som att alla är superspeciella och helt centrala för hur modet har utvecklats under det senaste seklet... Sensationslystnad gör det inte mer intressant. Det här programmet skulle kunna vara en mycket intressant skildrare av samtidshistoria, men förvandlas till nån slags intellektualiserad modeblogg. Nä, det finns bättre sätt att spendera en timme på fredag förmiddag än att lyssna på det här.

Ett program som jag måste höja till skyarna är dock Bokcirkeln. Ett helt otippat program, tycker jag. Men det blir så bra radio att diskutera litteratur, verkar det som. En grupp människor som pratar om en bok jag inte har läst, men ändå kan jag inte slita mig. Det är nästan lika spännande som att läsa boken. För tillfället är det Anna Hallberg, Agneta Klingspor och Leif GW Persson, som diskuterar Cora Sandels Albertetrilogi. Mycket insiktsfulla läsare, som visar hur olika personer kan läsa samma bok på helt olika vis. Som tur är för alla er som inte hört programmet än, finns alla bokcirklar ute på SRs hemsida. Det är bara att njuta.

Kommers (II)

2009-04-08T13:46:00.003+02:00

Som jag skrivit om tidigare, så är det mycket som måste göras och köpas inför att man blir förälder. Men det verkar inte som att det slutar med det - nu har det uppfunnits en hel jämrans upplevelseindustri för barn. Lyssnade på Tendens idag på p1, och de har haft en serie om de perfekta föräldrarna. I stort kan man säga att serien har handlat om hur dagens unga föräldrar känner mer och mer press att vara perfekta i sin föräldraroll. Information om vad man bör göra och inte göra finns tillgänglig överallt. Experter uttalar sig i varenda medieform som finns och vi har polisiära nannysar på teve som förespråkar tough love. Som förälder är man utsatt och risken att man känner sig otillräcklig är överhängande, tror jag.

Så, dagens Tendens handlade om barnkalas och den industri som vuxit upp kring detta. Föräldrar som, i sin iver att vara sina barn till lags och att inte framstå som dåliga föräldrar i sin omgivnings ögon, spenderar stora summor pengar på kalas arrangerade av proffs. Vissa köper tjänster med catering och underhållning i hemmet, andra åker till olika former av lekställen där barnen serveras både tårta och nån form av nöjesfält. "Det är ju så bra för föräldrarna, för de slipper ju att vara med - de kan sitta i cafét och ha egen tid." så uttryckte sig en föreståndare för nån lekhall i Växjö. Ursäkta mig?

Jag vet att jag inte ska säga för mycket, för jag har ju inga egna barn osv. Men jag tänker ändå säga nåt. För vad faaan?! Är det bra att föräldrarna 'slipper' engagera sig i sina barns kalas? Vore det inte ett bra tillfälle att göra något tillsammans med sitt barn och dess kamrater, för vi har ju så ont om tid nuförtiden? Barnkalas måste ju vara ypperliga situationer att faktiskt ta sig tid till varandra, och inte bara hoppa i nåt nedrans hopptorn eller sjunga karaeoke med en inhyrd barn-entertainer. Jag blir lite äcklad av sån här kommers. För visst är det någon som har hittat ytterligare en skuldkänsloknapp hos unga föräldrar, som om man trycker på den så kommer det ut pengar i andra änden... För min egen del tror jag på fullaste allvar att det räcker gott med kanelbullar och saft, kanske en fiskdamm.

Svar på frågan

2009-04-08T13:41:00.003+02:00

Angående mitt förra inlägg, om en svensk The Office: mina farhågor besannades. Det som visades på Kobra igår var i stort sett menlöst. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som saknades, men jag tror att det var just att det var en karbonkopia som gjorde det trist. Varför göra samma sak, fast på svenska? Det finns ett bra engelskt original. Skämten i 'avsnittet' var faktiskt tagna direkt ur originalserien, de var inte ens omgjorda nämnvärt till svenska förhållanden. Det enda som var bra var att man bytt ut vinjetten mot nån muzac-variant av Ulf Lundells Öppna landskap. Det var skojigt.

Stor humor

2009-04-03T13:37:00.006+02:00

Min favoritkomiker, alla kategorier heter Ricky Gervais. Han är en av upphovsmännen bakom The Office och Extras (den andre upphovsmannen är Stephen Merchant), som med sina obehagliga personporträtt och olidligt pinsamma situationer gjort att jag vridit mig i tevesoffan både av skratt och obekvämlighet. Storheten i The Office är just det, att man inte vet om man ska skratta eller stänga av teven. Det ligger nästan för nära verkligheten, för visst finns det såna här kontor, med såna här personer i verkligheten? Formen för programmet gör det också läskigt, för det är gjort som en mockumentär där personerna i sann reality-teve-anda vänder sig in i kameran och bekänner sina känslor. Och det är inte några ädla och stora känslor, utan oftast får vi se mänskligheten från sin allra mänskligaste sida - småaktig, ogin och elak.

The Office har det gjorts lokala varianter av i en rad olika länder: bl.a. USA, Frankrike och Israel har fått sina egna versioner av David Brent. Och nu hör jag till min (skräckblandade) glädje att vi ska få en svensk mini-variant som ska visas i Kobra. Gott mos, tänkte jag först. Men efter en liten stunds eftertanke blir jag lite orolig - ska man verkligen peta i detta? Det kan inte bli lika bra som originalet och jag tror inte att vi har någon skådespelare som kan fylla Ricky Gervais stol, när det gäller att visa upp falska och lismande leenden. Men vi får väl se, för jag kommer ju inte att missa det.

Ytligheten och vulgariteten till trots är Ricky Gervais troligtvis en av de mest intelligenta komiker jag har stött på. Hans intelligens och intolerans mot dumhet verkar vara det som driver honom i hans kreativitet - ofta dolt bakom svordomar och könsord, dock. I hans stand up-shower bedriver han ständigt en kamp för sunt förnuft och rationellt tänkande, det är gott om både samhälls- och religionskritik i t.ex. Animals och Politics (två av hans shower).

Men det som har roat mig mest av Gervais produktion under de senaste åren är hans podcasts. Under namnet The Ricky Gervais Show har Ricky och Stephen fört samtal med en viss Karl Pilkington ("A man with a head like a fucking orange!" presenteras han som). Dessa samtal är helt absurda och verkar vara i stort sett manuslösa, och har blivit en enorm succé. Enligt Itunes-store är dessa världens mest köpta podcasts, vilket inte säger lite. Att försöka beskriva vad som är roligt i de här radioprogrammen är svårt, men det handlar i stort sett om att Ricky och Stephen försöker förstå hur Karl resonerar, eller inte resonerar om små och stora ting. Denne Karl Pilkington är inte som alla andra, han har en väldigt egen liten värld, och han verkar inte förstå humorn i det han själv säger. Emellanåt försöker Ricky och Stephen skjuta in lite sans och vett i samtalet, men det försvinner snart under en matta av skratt och nonsens. Nu när jag läser det här inser jag att det inte låter så fantastiskt, men det är det. Står man bara ut med Rickys ständiga skräniga skratt så är det här en guldgruva. Det gjordes fem säsonger av The Ricky Gervais Show, som har följts upp av temaprogram som har så modesta namn som "Ricky Gervais guide to the arts" eller "... guide to philosophy". Inte för att etiketterna stämmer väl med vad programmen innehåller, men underhållande är de. Faktiskt så har herr Pilkington blivit något av en kändis tack vare dessa podcasts, och han kan numer titulera sig både författare och skådespelare (även om han själv inte skulle vilja det). Tyvärr har jag inte läst hans böcker, men titeln på en av dem bådar gott, en bok som heter "Happyslapped by a jellyfish" kan inte vara tråkig.

Å fan?

2009-03-31T08:51:00.002+02:00

Vid ett par tillfällen den senaste tiden har jag funnit mig själv tänka just det: Å fan?! I lördags t.ex. fann jag mig själv skaka hand med Ola Salo, och han säger artigt: "Hej, jag heter Ola" - min första tanke är nåt i stil med "Å fan?", men jag finner mig och säger lika artigt: "Martin". Det är då själva tusan att man ska vara så lättimponerad att man blir star struck av att träffa Jesus-Ola. Men finns det något sätt att vara naturlig i den situationen? Det mest naturliga vore kanske att erkänna att jag känner igen honom och att det är bra med det, istället för att låtsas att man är världsvan och träffar kändisar varje dag. Jag vet inte.

Det andra tillfället som jag fick anledning att inte bli överraskad var när Kaliber på P1 hade lyckats lista ut att Sverigedemokraterna (SD) faktiskt är rasister! Vilket scoop va? Ingen kan väl ha blivit överraskad av att man lyckats med dold bandspelare, spela in rasistiska uttalanden vid SDs partimöten? Visst, så påstår Jimmy Åkesson att SD inte längre är ett rasistiskt parti och att man helt och hållet står bakom de mänskliga rättigheterna. Men kom igen! Efter att ha läst Maciej Zarembas intervju med Åkesson, så inser man att han har en mycket konstig syn på vad 'svenskhet' är och vem som får kalla sig svensk, t.ex. Om han är den putsade fasaden kan man undra vad för slags kryp man hittar om man vänder på några stenar. Kaliber har ju gjort just det, och funnit det alla väntade sig - partiföreståndare som ger uttryck för fördomsfulla inskränkta åsikter och rent ut rasism.

Men tyvärr tror jag inte att det är bara inom SD man skulle finna de där åsikterna. Minns bara Uppdrag gransknings valstuge-reportage från valet 2002 (var det väl?), då man med dold kamera lyckades fånga en del intressanta uttalanden från moderata politiker. En ingringare till Ring P1 häromdagen berättade om att han under 20 år inom organiserad politik (Folkpartiet) hade fått höra väldigt mycket dumheter och inskränkta uttalanden, och han var övertygad om att det förekommer i alla partier. Jag tror att han har rätt, tyvärr: om man skulle gömma en bandare på bland några socialdemokrater, t.ex. skulle man nog finna en del obehagliga åsikter där också. Det är nog den politiska arenan som lockar till sig rättshaverister och tomtar med vrickad människosyn. Jag tror nog att personer med dessa åsikter alltsomoftast hindras från att inta några maktpositioner inom de politiska partierna - men i fallet SD kan det vara annorlunda. Dels för att det är ett litet parti med ganska få erfarna politiker, som kan fylla de platser de får i kommunfullmäktige eller var de nu har blivit invalda, och dels för att det faktiskt finns en mycket högre tröskel för idioti (rasism) i partiet än vad det gör i M, Fp eller S.

Klagovisa över denna torra och kalla vår.

2009-03-24T20:27:00.004+01:00

Lars Wivallius sa det så bra. Förkylningen ger sig inte riktigt och snön har börjat falla utan förvarning. Jag anar svartkonster igen. Allt jävlas. När huvudet känns som att det är fullt med snor och synapserna rör sig i slow motion är det svårt att jobba. Men man kan ju inte sjukskriva sig för en liten förkylning, ju! Nä, istället har jag idag suttit framför datorn och funderat på vad i helvete det betyder som jag skrev igår, och hur det nu var tänkt att jag skulle fortsätta på den här begreppsanalysen jag hade påbörjat. Mina anteckningar från igår är inte helt glasklara, och jag vet att jag hade någon form av vision av briljanta (?) formuleringar strax innan jag somnade igår... Ni vet hur det är, allt är glasklart och lyses upp av en snilleblixt precis innan man tar John Blund i handen, sen vaknar man med grus i ögon och hjärna och undrar var briljansen tog vägen. Det har varit min tillvaro idag - att försöka återskapa den sena gårdagskvällens geni. Har väl fungerat sådär kan man säga.

Mycket av dagen har istället gått åt till att lyssna på en av Esbjörn Svensson Trios skivor, Viaticum, som trots att den kom för fyra år sedan har gått mig förbi. Skivan var bra, men krävde några lyssningar innan den gav efter. Visst motstånd är bra. Ni får ingen recension av mig, för det känns lite dumt att komma med nu. Ni kan få en rekommendation dock, och en uppmaning att inte glömma denna svenska jazzpianist som tyvärr gick bort alltför tidigt.

Läste på Sydsvenskans hemsida att Bob Hund har släppt en ny skiva, efter åtta års tystnad (med undantag för Bergman Rock, som verkade ha floppat). Recensionen låter bra och jag ser mycket, mycket fram emot att få lyssna på Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk. Bra titel, som vanligt. Första singeln Tinnitus i hjärtat finns på Spotify, upptäckte jag precis. Hoppas att resten kommer snart, jag behöver något som muntrar upp.

Saker i görningen

2009-03-23T15:44:00.004+01:00

Det har varit ett par dagar av förkylning och planerande här i hemmet. Jag och Sarah har suttit och försökt skriva listor över allt som ska göras: bröllop, ordna med barnkammare, måla om i hallen, bygga nya garderober, köpa ny soffa etc etc. Listan verkar kunna göras oändligt lång. Dessutom hade vi trevligt besök över helgen, då tyvärr Malmö inte visade sig från sin bästa sida - det var grått, blåsigt och lite regn. När jag tänker efter är det nog Malmös vanliga klimat i mars, men vi hade hoppats på solskensdränkta promenader i Pildammsparken.

Men det är inte bara stora saker i görningen. Jag har lite planer på några kulinariska saker den närmaste tiden också: jag tänker så tomater, sallad och basilika till min balkongträdgård och jag planerar att göra våfflor på onsdag - surdegsvåfflor! För visst måste det fungera? Istället för bakpulver blandar man i surdegsgegga, och låter smeten stå några timmar, innan det är dags att grädda. Jag är nästan helt övertygad om att det kommer att bli succé, och om det inte blir det har jag några paket våffelsmetspulver i skåpet som reserv.

Förutom trevligt besök i helgen hade jag/vi ett litet debakel i köket. Det skulle lagas kyckling med 40 vitlöksklyftor i ugn. Receptet går till så att man lägger kycklingen i en gryta i ugnen, tillsammans med vitlök, örter och lite vitt vin. 200 grader i ca 1½ timme, sen ska det vara klart. Mitt problem var att efter över tre (3) timmar var kycklingen fortfarande nästintill rå invid benen... finns det någon som kan svara på vad som gått fel? Mina känslor under lördagskvällen gick från förvåning, till irritation, till ilska, till uppgivenhet - allt kryddat av hunger. Som tur var smakade det gott till slut. Men jag kan inte släppa tanken på den här kycklingen, och jag kan inte förstå vad det var som hände. Hur kan den inte bli kokt efter så lång tid? Var det månne svartkonst inblandad?

Beaten to the punch (II)

2009-03-17T22:02:00.003+01:00

Efter att ha läst Maciej Zarembas briljanta artikelserie på DN.se om integration, etnicitet och problemet kring att vara svensk, även om man inte är född i detta land, har jag tänkt mycket på detta. Många saker kan sägas om dessa problem, men en sak som alltid har retat mig är problemet med de s.k. andra generationens invandrare.

Idag lyckades ett och samma program på P1 vara före mig med att ta upp två vitt skiljda ämnen jag velat skriva om här - Nya Vågen hade en diskussion kring vad de kallade för 'mellanförskapet' i dagens program. Mellanförskap kan kort sammanfattas som att man blir betraktad som invandrare i Sverige, men att man blir betraktad som svensk i det land som man kommer ifrån, eller därifrån ens föräldrar kommer ifrån.

Men åter till min vinkel på det hela - andra generationens invandrare. Vad ska vi kräva av någon för att de ska få kalla sig svenska? Räcker det inte med att man är född i Sverige och är svensk medborgare? Varför ska man identifieras (och genom det uteslutas) som andra generationens invandrare? Vad är det egentligen? Barn som har fötts i Sverige har inte invandrat i landet, oavsett var detta barns föräldrar är födda. Vad är det för behov vi har av att dela upp människor i vi och dem? För visst är det det vi gör, när vi väljer att kategorisera svenska ungdomar som andra generationens invandrare, för att deras föräldrar är födda i ett annat land?

Anledningen till detta sätt att kategorisera människor fick jag en liten aning om idag, när jag lyssnade på programmet om mellanförskapet. Där var Tobias Hübinette, forskare på Mångkulturellt Centrum, med, och han talade om hur den moderna bilden av svenskhet utvecklades under slutet av 1800-talet, under samma tid som rasbiologin vann uppskattning runt om i Europa. Så mycket av det som vi betraktar som att vara svensk kommer från denna tid, en tid av rastänkande. Jag tror att det i detta ligger en nyckel till att förstå varför vi har så svårt att tänka att ett barn till syrianer eller etiopier faktiskt är svenskar. Det är fråga om hur en svensk 'ska se ut', tyvärr. Hur man ska bli av med en sådan syn på svenskhet och vad det innebär att vara 'etnisk svensk' har jag ingen aning om, tyvärr. Jag kan bara konstatera att det känns ruttet att leva i ett land där man gör den här typen av uppdelningar, och inte bara på en individuell nivå utan på en statlig och officiell nivå. I statistik och politiska sammanhang hör man ofta detta språkbruk. Ett litet steg mot att erodera sönder gränsen mellan oss och dem vore kanske om man slutade använda uttryck som 'andra generationens invandrare' från officiellt håll.

Beaten to the punch (I)

2009-03-17T21:49:00.004+01:00

Idag tänkte jag skriva ett inlägg om hur gott det är med mjölkchoklad, och 'sanningen' om att den mörka chokladen skulle vara så mycket godare inte är någon sanning. Men tyvärr hann någon annan före - i dagens Nya Vågen talade Måns Hirschfelt om just detta - myten om den mörka chokladen.

Min egen idé slog mig efter middagen igår kväll, då jag åt några rutor av Marabous Frukt och Mandel, vilket var mycket länge sen. Jag har nämligen länge levt under illusionen att den ljusa chokladen inte är fin nog eller god - vilket visade sig vara helt åt helvete fel. Mjuk, len och söt var den allt jag ville ha efter maten. Hade jag fått en bit bitter och snofsig Valrhona eller nåt sånt hade jag inte njutit till närmelsevis lika mycket. Nä, från och med nu ska jag följa min tunga och mitt smaksinne och köpa god (dvs ljus) choklad.

Gentrifieringen, var blev den av?

2009-03-16T13:31:00.005+01:00

Det händer i de flesta större städer att fattigare områden av en eller annan anledning blir 'the place to be', det område där alla vill bo, där 'allt' händer. Detta brukar vara ett resultat av att vissa grupper flyttar in, det brukar tillskrivas konstnärliga grupper, bohemer, homosexuella och så kallade hipsters att ett område genomgår denna förändring. Men även ekonomiska faktorer och urban upprustning anges som orsaker. Denna typ av förändring brukar omnämnas som gentrifiering. Och även om politiker försöker styra det hela, verkar det vara en utveckling som i mångt och mycket lever sitt eget liv.

I Stockholm var det väl Södermalm som genomgick den förändringen, i Göteborg var det Haga och Majorna och här i Malmö har vi Möllevången. Från början var Möllan ett gammalt arbetarkvarter där bland annat Kvarteret Korpen utspelar sig. Det har aldrig varit frågan om att välbärgade eller högutbildade har bebott området, förrän de senaste tio-femton åren.

Själv bor jag inte långt därifrån, och kan iaktta hur området ser ut på nära håll. Fortfarande domineras området av hög arbetslöshet, många med invandrarbakgrund och vad som ser ut att vara ganska utbredd fattigdom. När ekonomin strävade uppåt hela tiden, och bostadspriserna steg och steg var Möllan en mycket het bostadsmarknad. Lägenheter kostade massor, även om standarden inte var på topp. Man såg väldigt många unga, med till synes bra inkomst som gick runt bland vattenpipeaffärerna och halalslakterierna. Men det var inte bara de unga välutbildade som drogs dit, det var också de med en mer konstnärlig och artistisk inriktning på sin tillvaro som attraherades. Det var bohemer och märkeskläder omvartannat. Det var gentrifiering enligt läroboken.

Fast något verkar ha hänt. Under den senaste tiden tycker jag mig se mer av misären på Möllan, snarare än resultatet av gentrifieringen. Alltsom oftast möter man någon som ber om en tia till mat eller dryck, eller som bara sitter med tiggarskålen framför sig utanför en affär. Av någon anledning verkar det som om gentrifieringen stannat av i Malmös mest spännande område. Visst finns det fortfarande unga akademiker som stryker runt i kvarteren, men de dominerar fortfarande inte stadsbilden. Det verkar som att den uppåtgående utveckling som Möllan var mitt i var mycket bräcklig, och den senaste ekonomiska krisen verkar ha satt rejäla käppar i hjulet på gentrifieringen här. För när bostadsmarknaden svalnar, och det inte blir en 'säker investering' att köpa en dyr lägenhet i ett fattigt invandrartätt bostadsområde, kanske färre välavlönade akademiker satsar sina slantar där. Och, när jag tänker närmare på det hela, vet jag inte om det är eftersträvansvärt att få ett nytt Majorna eller för den delen Greenwich Village.

Problemet med etnisk tillhörighet

2009-03-10T11:47:00.001+01:00

Om ni har tid, tycker jag att ni ska läsa Maciej Zarembas artikelserie i DN. Han skriver mycket bra och mycket läsvärt om vad det innebär att vara svensk, och om den infekterade debatten om integration. Jag bara önskar att jag kunde skriva som han gör!

Här finns den senaste delen i serien.

Tystnaden efter stormen

2009-03-10T08:04:00.002+01:00

Så länge The Pirate Bay-rättegången pågick kunde man varje dag läsa nya inlägg i debatten om fildelningens vara eller icke vara. Argumenten handlade om allt från pengar till moral. Frågan om det är rätt att skivbolagen förlorar pengar är väl egentligen sekundär, om man anser att den illegala fildelningen är stöld? De som förespråkar fri information på internet brukar hävda att man inte stjäl, man kopierar när man fildelar. Och i sak har de ju rätt, men det är ju inte filen man påstås stjäla, utan den eventuella ersättning som upphovsmannen skulle ha haft för en såld kopia. Typ.

Själv kan jag tycka att det hela tog larviga proportioner och att man tog till lite väl mycket brösttoner för en diskussion som handlar om något så torrt som upphovsrätten. Dessutom fick jag hela tiden känslan av att skiv- och filmbranschen egentligen bara var sura för de inte kom den här tekniken först, då hade de ju haft en fantastiskt distributionssätt för sina produkter. I stort sett gratis att skicka film och musik över hela världen, inga fysiska kopior, fodral eller nåt annat att betala för. Bara håva in cash. Nu hann tekniskt begåvade kids före, och i och med det missade industrin tåget och började klaga istället.

Jag vet inte om det är moraliskt rätt eller fel att ladda ner musik och film från nätet. Det är liksom lite irrelevant, för det går inte att stoppa nu. Frågan är bara hur de som gör musik och film faktiskt ska få sin ersättning? För det ska de väl? Skivindustrin och de stora filmbolagen tror jag är döende dinosaurier, men jag hoppas att musiker och filmmakare inte är det. Vi får se.

En intressant vinkel på problemet och dess historia såg jag idag på Sydsvenskans hemsida. Fick mig att minnas att det har funnits många olika sätt att gå runt upphovsrätten tidigare. Den digitala fildelningen har bara gjort det möjligt i större skala.

Pasta

2009-03-08T17:30:00.002+01:00

Mer mattjat blir det nu. Jag brukar berömma mig själv med att testa nya saker, och att inte vara rädd för att göra saker, trots att de verkar lite knepiga. Men en sak har jag hållit mig borta ifrån: att göra egen pasta. Så igår bestämde Sarah att vi skulle göra egen ravioli. Sagt och gjort, efter att ha konsulterat ett par kokböcker om hur man gör, satte hon igång att blanda degen. Med lite knådinsats från undertecknad blev det en riktigt smidig deg av 4,5 dl durumvetemjöl och tre ägg. Det hela tog kanske 10 minuter. Efter att degen hade vilat i ett par timmar i kylskåp kavlade Sarah ut den, och började göra raviolisar. Själva byggandet av ravioli-'kuddarna' tog sin runda tid, men om vi hade gjort en enklare pasta (tagliatelle eller pappardelle) hade det hela varit i stort sett klart i och med kavlandet. Resultatet? Apgott.

Det här tänker vi göra igen, kan jag meddela. Det var mycket enklare än jag trott och faktiskt hästlängder bättre än färdigköpt färsk pasta* (som i min smak brukar vara degig). Att jämföra med torkad pasta blir svårt, då den oftast inte innehåller ägg, och har former som man inte kan åstadkomma hemma med bara en kavel och en kniv (inte jag i alla fall).

* Pasta är inte pasta, om det var någon som trodde det. Det är väldigt stor skillnad på en bra och på en dålig pasta, men det är ett annat blogginlägg, tror jag.

På vems uppdrag, och till vilken nytta?

2009-03-06T15:49:00.007+01:00

Under de senaste dagarna har jag bevistat en konferens som handlade om Medicinens filosofi och medicinsk etik, med deltagare från de nordiska och baltiska länderna (Lettland undantaget). Det var en positiv överraskning för mig, hur varierad forskningen är inom detta fält, och hur många olika aspekter av medicin och hälsa, som man kan studera inom filosofi. Den medicinska etiken var det spår som hade allra flest representanter på konferensen, men det förekom en hel del diskussioner om andra saker också, såsom funderingar över hur man ska förhålla sig till RCT (randomized clinical trials), begreppsanalys kring frihetsbegreppet inom psykiatrin osv. En stor del av konferensen var vigd åt att de olika ländernas representanter skulle presentera vilken forskning som bedrevs i de olika länderna. Under denna presentation uppstod det en diskussion som jag tyckte var mycket intressant, och som sträcker sig långt utanför den lilla arena som det utspelade sig på, nämligen frågan om man ska bedriva nytto- eller applikationsinriktad forskning eller om det ska vara forskning för forskningens egen skull.

Det verkade som att det var den senare linjen som var dominerande på konferensen, vilket jag ställer mycket frågande inför. En filosofi som handlar om medicin eller medicinsk etik fyller en väldigt liten funktion och är väldigt svår att rättfärdiga konstnader för, om man inte kan använda den på något vis. Argumenten för att inte göra applikationsinriktad forskning var att man inte ville 'prostituera' sig, och sälja sina tjänster till företagsvärlden (i det här fallet medicinsk verksamhet). Man var rädd att man som etiker skulle fungera som ett alibi för den medicinska forskningen och verksamheten, att man skulle bara efterfrågas för att man skulle kunna formulera ansökningar på ett sätt så att det inte stred mot gällande etiska riktlinjer och liknande. Men säg att forskningen skulle bedrivas för sin egen skull, vad skulle det få för konsekvenser? En av riskerna med det vore att man bedrev forskning kring ämnen som kanske inte var aktuella för de som faktiskt arbetar inom medicinsk forskning eller sjukvården. Ett annat problem vore att om man inte bedrev forskning som faktiskt efterfrågas av sjukvårdspersonal, och om denna forskning inte bedrevs i anslutning till den medicinska verksamheten, att man fjärmar sig från verkligheten på ett sätt som knappast kan vara eftersträvansvärt. Jag tror att det skulle få konsekvenser i hur mycket utbyte läkare, sjuksköterskor eller medicinska forskare faktiskt skulle ha av den medicinska filosofin. För om man inte skriver för dem, vem skriver man då för? Tanken med en medicinsk filosofi måste väl ändå vara att man ska underlätta och förbättra arbetet inom sjukvården på ett eller annat sätt?

Det här är inte ett nytt fenomen, att filosofer vänder sig emot att gå andras ärenden, så att säga. Man är rädd för att filosofin ska naturaliseras, verkar det som. Men den attityden tycker jag verkar väldigt gammalmodig, och jag tror allvarligt talat att det inte kan vara en fruktbar inriktning att låsa in sig i ett elfenbenstorn. Min egen forskning är, som ni kanske anar, inriktad på att faktiskt vara behjälplig. Jag arbetar i gränsområdena mellan filosofi, medicin och informatik. Detta gör jag på uppdrag av medicinare och informatiker, som faktiskt är intresserade av vad filosofin kan bidra med, för att underlätta och förbättra deras arbete. På vilket sätt skulle det göra filosofin mindre intressant eller mindre filosofisk, för att man erbjuder sina tjänster där de behövs? På intet vis skulle jag vilja påstå. Men inom humaniora i allmänhet, och kanske inom filosofi i synnerhet, finns en attityd av att vi faktiskt bör sitta i ett elfenbenstorn och att vi minsann inte sysslar med den empiriska världen, utan bara befattar oss med de stora svåra frågorna. Och visst, det gör vi på ett sätt. Vi sysslar med de stora frågorna om vad som är moraliskt rätt och fel eller vad som är sant och falskt. Men som jag ser det motverkar inte det faktum att jag faktiskt bidrar till något användbart samtidigt som jag studerar de stora filosofiska frågorna. Dessa frågors allmängiltighet gör ju att de är användbara på alla områden, och att det finns användning för dessa diskussioner på alla områden, medicinen (och informatiken) inkluderad.

En del av motviljan och rädslan bland filosofer tror jag grundar sig i att man är rädd för att bli uppslukad av naturvetenskaperna eller medicinen, om man tvingas att spela på deras planhalva. Men bara för att man är dem behjälpliga finns det ingen anledning att man ska tvingas att bedriva sin forskning på deras villkor, eller att man ska mätas efter samma måttstock som dem. För däri ligger mycket av problemet, tror jag. Man kan inte som filosof mäta sig med den forskning som bedrivs av naturvetare eller medicinare, eftersom man inte har så mycket empirisk forskning och väldigt lite av den filosofiska forskningen kan mätas. Detta gör att man som humanist ofta hamnar lite på skam när pengar ska delas ut till forskning på universiteten. Dagens måttstockar för hur mycket man publicerat sig, och hur prestigefyllda tidskrifter ens artiklar har blivit antagna till är måttstockar som är utformade för en annan typ av verksamhet än humaniora. Det finns en annan tidsaspekt på filosofi än på till exempel mikrobakteriologi. Där bakteriologen kan visa på resultat och vederlägga sin forskning och faktiskt korroborera (om än inte bevisa) sina påståenden med empiriska fakta - och på så vis faktiskt driva forskningen framåt, står sig filosofen slätt. Jag kan inte belägga mina påståenden med fakta; jag kan på sin höjd framföra argument för mina slutsatser. Jag kan heller inte visa på en framåtriktad utveckling i filosofin på samma vis som inom medicinen; inom medicin är nyare rön bättre än gamla rön, men inom filosofin är Platon fortfarande aktuell.

Om dessa skillnader skulle lyftas fram tydligare i hur man bedömer forskningen, och markeras tydligare när man samarbetar över disciplinsgränserna, tror jag att man skulle kunna eliminera mycket av det som upplevs som ett hot av filosoferna. För även om skillnaderna finns där så tror jag inte att de behöver vara några hinder för samarbete. Det viktiga blir att inte glömma bort att man har olika arbetsmetoder och olika perspektiv, men att man ändå samlas kring samma ämne. Om man kunde avdramatiserad den skillnaden och den upplevda hotbilden, tror jag att filosoferna mycket gärna skulle ställa upp på att vara integrerade delar av annan forskning. För visst måste det vara bättre att faktiskt arbeta över gränserna och vara varandra behjälpliga, för alla parter. Jag tror att motsättningen mellan humaniora å ena sidan och naturvetenskaper/medicin å andra sidan är en konstruerad motsättning som inte behöver vara där, och en motsättning som ingen tjänar något på. Med en naturaliserad filosofi skulle naturvetare och medicinare kunna få nya perspektiv på sin egen verksamhet, och filosofer skulle mycket lättare kunna rättfärdiga sin verksamhet, och kanske till och med få mer anslag till att utföra forskning som bidrar med något till samhället. Det skulle jag gilla.

På tal om perfektion i enkelhet.

2009-03-01T18:39:00.004+01:00

Pasta alla Puttanesca, eller "pasta på horans vis" på svenska är en av mina absoluta favoriträtter. Det är en mycket enkel pastarätt, men oh så tillfredsställande när den är gjord med omsorg. Namnet är lite fantasieggande, och jag har hört många olika varianter på varifrån namnet kommer. Det som alla historier har gemensamt är att rättens ursprung är bland de prostituerade i Neapel, men varför just de skulle skapat en rätt som denna vet jag inte. Det har föreslagits att det är en ganska billig rätt, och de stackars bordellarbetarna i Neapel var inte så stadda i kassa. Andra har föreslagit att den innehåller ganska mycket som ger dålig andedräkt, och att de prostituerade inte var så glada i kunder som ville kyssas... men jag bryr mig inte egentligen, det är smaken på anrättningen jag bryr mig om.

Ingredienserna är tomater, vitlök, sardeller, kapris, chili och oliver. Det enda man gör är att finhacka alltihop och, som min vän Samuel säger, koka skiten ur det. Att låta denna tomatsås stå och puttra i ett par timmar gör den definitivt inte sämre - jag skulle säga att det är en förutsättning för att få en anständig puttanesca! Själv vill jag gärna lägga till några ingredienser - lite vanlig gul lök och någon ört (oregano eller persilja). Om man vill använder man färska tomater, men vintertid är det faktiskt bättre med burktomater, hela eller krossade - och gärna lika stor del passerade tomater. Men i huvudsak handlar det mest om att ha tålamod och inte snåla på olivoljan, parmesanen och svartpepparen när man serverar det hela. En spänstig spaghetti som man vänder i ner såsen blir en så fantastisk rätt tillsammans med ett glas rött. De dagar jag känner mig lite äventyrlig serverar jag det hela med grillad aubergine och ett vitt bröd (att suga upp den överblivna såsen med) - men egentligen behövs inga tillbehör, det är en fullgod rätt i och med sig självt.

(Oh, just det. Bilden ovan är lånad från den här bloggen, tack!)

In search of... vinterkräksjuka?

2009-03-01T15:21:00.006+01:00

Ibland har jag ju skrivit om tevekockar. Idag är en sån dag. Personen jag ska skriva om heter Heston Blumenthal, och jag skriver om honom på förekommen anledning. Det visade sig att över 40 personer insjuknade i magsjuka efter att ha ätit på Hestons restaurang The Fat Duck. Restaurangen är en av de få i världen som har fått tre stjärnor i Guide Michelin, och kämpar med El Bulli om att vara världens bästa restaurang enligt kritikerna. Senast det hölls en omröstning blev det en andraplats. Inte illa.

Dessutom har herr Blumenthal en teveserie i England. Serien heter In Search of Perfection vari han lagar till synes vanlig engelsk mat, men på sitt eget vis. Han lägger ner tid och energi på att komma på hur man lagar den perfekta spaghetti bolognese (eller "spag bol" som engelsmännen säger), fish and chips eller för den delen den perfekta hamburgaren. Inget är för omständligt eller tidsödande för Heston, när han ger sig ut på jakt efter sina perfekta recept. Bara att komma på hur man ska göra det perfekta hamburgerbrödet tog honom tre månader. Men Heston är inte en vanlig kock. Han driver som nämnt tidigare en mycket exklusiv restaurang, och i anslutning till denna har han även ett laboratorium där han och hans kumpaner leker fram mat. För det är det bästa sättet att beskriva vad de gör - leker. Det är på dödligt allvar och mycket exakt allting, men det finns en experimentlusta och en nyfikenhet som jag inte sett hos någon annan kock.

Man skulle kunna säga att han ägnar sig åt den så kallade molekylära gastronomin, och mycket av maten som serveras på The Fat Duck skulle man inte kunna hitta någon annanstans. Eller vad sägs om lax inkokt i lakritsgelé, eller bacon&egg-glass? Att se Heston experimentera och forska kring mat är riktigt inspirerande, och man (eller åtminstone jag) blir sugen på att börja göra saker lite mer noggrant i köket. Låta saker ta sin tid (kanske inte ugnssteka kött i 24 timmar, men närapå) och inte vara rädd för att göra något från grunden. För mig är det riktigt bra teveunderhållning, och jag tycker att han spelar i en helt egen liga bland tevekockarna, när det gäller att laga avancerad mat - men ändå mat jag skulle vilja prova på att laga och att äta.

Vintern dör

2009-02-28T11:08:00.004+01:00

Under veckan som gått har jag flera gånger nynnat på Jakob Hellmans låt Vintern dör. Att se snön smälta bort, känna den första vårsolens trevande försök att värma upp och att till och med höra fåglarna sjunga är varje år lika njutbart. Till och med på våra sydliga breddgrader har vi haft lite snö i år, snö och kallt. I tisdags stod jag vid mitt fönster och sjöng:

Tänk dej, stå i pyjamasen och se
kalla, kalla kristaller smält, smält ner.
För solen lyser utanför
och skuggor målar mönster
och vintern dör.

Jag sjöng inte så högt, för jag ville inte störa våren som pågick utanför, eller för den delen Sarah. Men de orden spred glädje i min kropp och fick min mun att spricka upp i ett fånigt leende. Jag började planera vad jag skulle så i min lilla balkongträdgård och vilka sorters tomatplantor jag ska odla i år. Hela våren och sommaren ligger liksom framför en, när allt är som i startgroparna. Allt väntar på att få ta fart och börja växa och stå i.

Igår, när det var nykrattat i rabatterna upptäckte vi årets första snödroppar, små klungor av späda stänglar med vita hängen. Vackert som i en saga. Bilden intill är faktiskt tagen med min mobil, och föreställer sagda snödroppar.

Hoppas att ni har vår, och att ni kan njuta av sol och fågelsång. Annars kan ni ju alltid lyssna på Hellmans hyllning till våren. Då känns det som att våren är nära.

Vafan?!

2009-02-24T23:03:00.002+01:00

Den här dagen har präglats av en sak, och en sak allena: Vickan och Daniel ska gifta sig. Jag skiter i det. Jag bryr mig inte mer om dem än om någon annan jag inte känner. De kunde ha varit Jenny och Stig från Hässleholm, as far as I am concerned.. Det är verkligen en icke-nyhet. Och ändå så skriver jag om det. Fan!

Men det som tog priset idag var inte alla fjantiga kommentarer på teve och i radio, utan det här. Läs det och begrunda. Om det är på allvar, vilket jag inte är säker på - så är det sorgligt. Jag orkar inte ens kommentera det. Som ni vet fick vi den enda kommentaren vi behöver om kungahuset av Tage Danielsson.

Kommers

2009-02-24T15:41:00.003+01:00

I dagarna har jag och min sambo varit på jakt efter den perfekta barnvagnen. Det borde ju inte vara så svårt att hitta en barnvagn som man känner sig nöjd med, trodde jag i min enfald. Pyttsan! Det är en jungel av modeller med olika funktioner, finesser och brister. Till att börja med så har jag väldigt lite erfarenhet av att köra en barnvagn, vilket gör att jag har inte ens en aning om vad man behöver ta reda på om den modell man tänkt att skaffa sig. Utöver det finns det ca en kvadriljon olika modeller att välja mellan. Nedan är en liten bild av olika modeller, från en tillverkare!

Jävlar anåda! Problemet för mig i det här läget är att jag tappar fullständigt sugen. Utbudet och kommersen kring det hela får mig att äcklas lite. Inte lite, förresten. Jag äcklas. Tillverkarna slår mynt av vår osäkerhet i en situation då vi har väldigt svårt att värja oss. Det är klart att man vill ha den allra bästa modellen, med alla finesser och tekniska landvinningar som står till buds inom barnvagnstillverkningen anno 2009. Men allvarligt, är det inte i mycket rädslan för att bli sedd som en dålig förälder som gör att man ens funderar på att lägga närmare 10'000 på en barnvagn? För det finns ett 'grupptryck' bland blivande föräldrar, man sneglar på de andra unga paren med runda magar när de går i butikerna... och man sneglar på de nyblivna föräldrarnas val av barnvagnar och tänker att man kan ju inte vara sämre själv. Men, jag är rätt säker på att mina blivande kvaliteter som pappa inte hänger på om jag spenderar fem eller tio tusen kronor på barnvagnen till mitt barn. Åtminstone försöker jag trösta mig med det, när jag inser att vi inte har råd med en Bugaboo Chameleon. För även om man har råd med själva vagnen (ca 10'000), så tillkommer skötväska, myggnät, regnskydd, dvd-spelare och hjulskydd osv. Inget tillbehör går för under 500kr/st, så summa summarum blir man av med en månadslön i runda slängar. Prisvärt? Kanske, men jag tvivlar.

Bildbevis.

2009-02-20T13:15:00.002+01:00

Det blev rätt bra. Kommer att smaka gott med lite smör och ost på, till en kopp kaffe under eftermiddagen. Det känns alltid så bra att knacka på den frasiga skorpan och insupa doften av nybakat bröd. En känsla av stolthet och hunger sprider sig i kroppen...

Ett skivtips till.

2009-02-20T11:53:00.004+01:00

Som jag redan fastslagit i ett tidigare inlägg, så stannar vissa skivor hos en. Nu tänkte jag berätta om en skiva som har legat mig väldigt varmt om hjärtat i drygt 20 år. Det är "Vem ska jag tro på?" av Thomas diLeva. Skivan kom ut 1987, och jag tror att jag fick den i julklapp samma år (om mitt minne inte tar fel fick jag den av min syster Lotta). Ända sedan jag hade sett några tidiga videoklipp av diLeva på något musikprogram på 80-talet var jag fast. Han fascinerade mig med sina konstiga kläder, sitt sätt att sjunga och sina texter. För det är ju texterna som gör honom till en så (i mina ögon) stor artist.

Den här skivan är en riktig poppärla, med den stora hiten "Vem ska jag tro på?" som mest kända låt. Men om man lyssnar igenom finns fantastiska låtar som "Tycker om" eller "Imorgon". diLeva är inte rädd för att bli bombastisk eller låta pretentiös. Han behandlar stora ämnen som meningen med livet och kärlek i sina låttexter, och han gör det på ett sätt som känns genuint. Det är inte tomma poptexter, utan ett seriöst försök att förklara varifrån han kommer och hur han ser på dessa frågor som det inte finns några enkla svar på. Dessutom har han en stor portion humor och självdistans, vad det verkar. På ett sätt intar han rollen av narr: han är den som säger sanningar på ett till synes sätt dumt sätt, och han tar på sig att bli skrattad åt. Just på den här skivan började diLevas mer pretentiösa och andliga sida att visa sig. Tidigare hade han varit lite mer mainstream popartist, men i och med "Vem ska jag tro på?" började han sprida sitt kärleksevangelium. Måhända är han naiv och uttrycker sig lite förenklat, men visst är det skönt med en person som diLeva? En person som säger att han älskar alla och uppmanar oss att det är ok att faktiskt vara snälla och visa lite medmänsklighet. Jag gillar tanken på att vi har en själens krigare som kämpar för oss.

En brödrapport.

2009-02-20T11:37:00.007+01:00

För kännedom: jag har den här veckan bakat tre omgångar av surdegsbröd här hemma i vårt nya kök. Det är en spännande upplevelse att ha sin egen surdeg som står och bubblar i en burk i köket. Det känns bra. De tre omgångarna har varit av olika karaktär och med olika resultat, kan vi kalla det. Först gjorde jag en deg som snarare kan beskrivas som en kaksmet - det var en kletig tillställning som jag inte lyckades baka ut på något vis. Istället hällde jag alltihop mitt på bakplåten och höll mina tummar att den inte skulle jäsa över kanten. Resultatet blev ett stort bröd. Det var ganska gott, om än lite svårhanterligt. Fick skäras i fyra bitar, som var och en motsvarade en rejäl limpstorlek. Problemet blir ju med ett sådant stort bröd är ju att man får mindre skorpa, och det är ju skorpan som ger brödet stadga och en hel del smak.

Under mitt andra äventyr försökte jag rätta till kletigheten och hade i mer rågmjöl i degen, det resulterade i tre fina limpor (se bilden). Mycket stolt är jag över hur de såg ut, doftade och smakade. Men det fanns ju rum för förbättring, det gör det ju alltid. I huvudsak tyckte jag att dessa kanske blev lite för kompakta, och att det finns en tendens att smula lite för mycket - jag tror att det beror på rågmjölet. Så idag har jag satt ännu en deg, denna gång utan så mycket råg, men med tillsatta hasselnötter och fikon. Än så länge ser det ut som att det kommer att bli bra. Två ganska rejält tilltagna limpor står just i detta nu och jäser på en plåt i köket...

Resultat kommer inom kort.

Kallt.

2009-02-17T09:51:00.004+01:00

Nu har vintern slagit klorna i oss igen. Det är en isblå kall morgon i Malmö, och jag försöker förstå varför det inte blir varmare när vi ändå går mot ljusare tider. Istället blir det kallare och vitare ute. Det här vädret behövde vi ju i december eller möjligtvis i januari... nu vill åtminstone jag ha en känsla av vår och lite hopp om värme igen. För ett par veckor sen tyckte jag att det fanns en doft av vår och varmare tider i luften, men det var kanske bara delirium.

Som kontrast till den dystra vinterns återtåg kan jag meddela att vår tomatplanta bär frukt. Den har blommat och burit små små körsbärstomater ända sedan i maj förra året. Nu börjar den se trött ut, men envist och stoiskt står den där och visar sina frukter för kylan utanför. Som ett litet försynt långfinger mot vintern och med ett stilla trots kämpar den på. Vår tomatplanta, en motståndsrörelse i det lilla.

2 skivitps

2009-02-13T15:11:00.008+01:00

Vissa skivor stannar hos en. Oavsett hur mycket man växer upp, eller hur mycket nytt man utsätts för så finns det vissa skivor och musiker man alltid återvänder till. Åtminstone är det så för mig. Två sådana skivor är "Deserter's Songs" av Mercury Rev och "The Same As A Flower" av Nagisa Ni Te. Anledningen till att jag skriver om dessa är att de är ganska okända, men riktiga pärlor.

Den förstnämnda är från nångång på 90-talet och är en slags blandning mellan folkmusik, experimentell musik och psykedelia. Mot slutet av grungeeran kom denna väldigt finstämda och ömma skivan som nog missades av de allra flesta. Även om den återfanns på vissa popkritikers favoritlistor så fick den inte den uppmärksamhet den förtjänade. Mercury Rev är (var?) nåt slags musikkollektiv, med varierande medlemmar (enligt Wikipedia har de haft nitton olika medlemmar...)och väldigt varierande musik på sina skivor. Det mesta annat de gjort tycker jag faktiskt inte om, men "Deserter's Songs" är kanske en av de bästa skivor som kom under 90-talet. Låtar som "Holes" och "Goddess on a highway" är så vackra, melodiska med underfundiga texter. En liten rolighet är att man på vissa av låtarna dessutom spelar såg, ett klart underanvänt instrument i dagens popindustri, eller vad säger ni?

Om en del har hört talas om "Deserter's Songs", så är nog "The Same As A Flower" helt okänd för de allra flesta. Jag upptäckte den för ca 5 år sedan, när den var precis nysläppt, tack vare teveprogrammet "This is my music" - där Andres Lokko presenterade japansk pop i ett avsnitt. Nagisa Ni Te betyder visst "på stranden" om jag har fått det rätt översatt, och är ett lågmält popband som spelar skir musik. Jag fattar inte ett skvatt av texterna, men det är så vackert att jag inte bryr mig riktigt. Ömheten i musiken och rösterna gör att jag smälter. Problemet kan vara att hitta dessa två skivor. En liten sökning på Spotify leder till noll och intet. Ingen av de två skivorna finns där - lite av en skandal skulle jag vilja säga. Dock vill jag uppmana er å det varmaste att försöka hitta dem, sök med ljus och lykta, de är värda varje minuts sökning, jag lovar.

Olle Ljungström.

2009-02-11T14:56:00.008+01:00

Skamsen inser jag att jag nästan hade glömt bort Olle Ljungström. Tills häromdagen då jag snubblade över hyllningsskivan "Andra sjunger Olle Ljungström - en hyllning". Skivan är jättebra! Nuff said. När man hör hur Sara Isaksson eller Thomas diLeva tolkar Olles låtar inser man att hans låtar, och framför allt hans texter, är riktiga pärlor. Någonstans läste jag att han (Olle) är en mytisk person en legend inom svensk pop och rock. Riktigt så har väl inte jag fattat att det står till. Jag trodde att han gjorde några schyssta popplattor på 1980- och 90-talen, förs i Reeperbahn, sen som soloartist. Ett tag var han med i min ungdoms favoritprogram på ZTV: Knesset. I samtal med Kristian Luuk och Karin Magnusson bland andra var Olle ganska anonym. Men visst har han varit saknad, och nu när jag läser om att det har gjorts en dokumentär om honom också, kanske jag ska börja omvärdera honom. Jag menar, inte ens Jakob Hellman verkar vara såhär saknad...

Fast åter till hans musik. Bland guldkornen på hyllningsskivan kan man höra Uno Svenningsson sjunga Kaffe och en cigarett, eller Bo Sundström sjunga Tivoli. Låtarna är så starka att jag glömmer bort att det är artister som jag brukar bli riktigt irriterad på i vanliga fall. Hyllningsskivan gjorde att jag började botanisera bland Olles gamla skivor, och de som faller mig mest i smaken är Tack och Världens räddaste man. Ska ni börja lyssna på honom någonstans råder jag er till de två skivorna. Hans texter är väldigt känsliga och lite roliga, men jag tror att det roliga som han håller upp är en fasad. Jag tror att han var och är en väldigt känslig person. Vemod och ett intryck av att den som sjunger inte riktigt har funnit sin roll i tillvaron lyser igenom låtarna. För hur rolig han än försöker vara lyckas inte ironin skyla att han hade det jobbigt. Ironin var nog tänkt att fungera som en sköld mot hans egna demoner. Det har ju framkommit senare att han under hela sin karriär har brottats med en alkoholism, och jag vet inte vem som har vunnit den brottningsmatchen.

Han drog också en repa till Afghanistan för att göra dokumentärfilm med Pål Hollender, om jag inte är felunderrättad. Det var något om att göra dogma-dokumentärer (dogumentär) i samma anda som von Trier (och efter regler av samme von Trier) och hans vänner gjorde sina dogmafilmer på 90-talet. Enligt rykten blev Olle skadad i Afghanistan. Jag har dessutom hört att allt skulle vara något slags practical joke av von Trier, fast Hollender och Ljungström tagit det på allvar. Men filmen blev av, och den heter United States of Afghanistan, och visades på SVT. Riktigt obehaglig och bra.

Men det var ett sidospår, skulle jag vilja säga. Ska vi minnas Olle Ljungström för något ska det vara hans musik och hans texter. Och allra mest vill jag hoppas på att han kommer tillbaka. Bra popmusik görs det för lite av i det här landet. Olle är behövd.

En barnlek

2009-02-10T23:12:00.004+01:00

Jag tänker en del på att bli pappa just nu. Det kommer sig nog ganska naturligt, eftersom jag är på väg att bli det inom, säg fem-sex månader. Det jag funderat mest över är hur jag kommer att förändras, hur mitt liv kommer att förändras. Jag har hobbies, som jag tror och hoppas att jag kommer att behålla i en eller annan form hela livet. En av de som följt med mig längst och kanske påverkat mig mest är det faktum att jag spelar spel. Alla former, men gärna ganska nördiga taktikspel med inslag av fantasy. Jag har spelat figurspel, brädspel, rollspel och framför allt kortspel genom åren. Det har blivit en del av min identitet att spela spel och jag har besökt spelkonvent och umgåtts med de andra nördarna.

När jag tänker att jag ska bli en förälder har jag svårt att se detta gå hand i hand med min hobby. Hur kan man vara vuxen och samtidigt på fullaste allvar spendera timmar vridandes kort eller flyttandes små markörer på en karta? Fast å andra sidan tror jag att vår generation är en generation som leker. Det är inte lika självklart att växa upp och bli vuxen på det vis som det var för vår föräldrageneration. Jag ser omkring mig pappor i min egen generation som faktiskt ägnar sig åt sina lek-lika hobbies, trots att de passerat trettio och har blivit stadgade familjefäder.

Männen i vår föräldrageneration har hobbies, men de är antingen av sportkaraktär eller på gränsen till nyttiga (snickeri eller dylikt). Spel och dobbel är väl också en hobby som de kan ägna sig åt. Men hur många av oss födda på sjuttiotalet har föräldrar som skulle sätta sig och bli alldeles eld och lågor över att rulla tärning och flytta tennfigurer? Eller som i mitt fall, spela kort med små bilder av alver, drakar och annat knytt på? Vad beror denna skillnad på? Handlar det bara om att det finns ett annat utbud nu, eller handlar det om att det fanns andra krav och förväntningar på våra föräldrar än det gör på oss? Eller beror det på att de hade andra förväntningar på sig själva och sin föräldraroll, än vad vi har? Om ni frågar mig, så tror jag att allt är Marlon Brandos fel.

Lugn, bara lugn.

2009-02-04T21:59:00.004+01:00

Ville bara slå ett slag för den skönaste stolinnehavaren i Svenska Akademin: Kristina Lugn. Det var ett bra avsnitt av litteraturprogrammet Babel på teve ikväll. Det var väldigt roligt. Mycket tack vare Kristina Lugn. Hon måste vara en av de bästa och värsta personer att intervjua, samtidigt. Hon verkar vara en sund och mycket humoristisk person. Hennes kommentarer om att vilja göra musikal och om hur det kändes att bli förälder var stor teve.

Och om ni missade hennes radioprogram, Allvarligt talat med Kristina Lugn, där hon svarade på frågor från radiolyssnarna, så gick ni miste om kanske det bästa som har sänts i Sveriges Radio. Men misströsta inte - de fyra programmen finns som podcast på SRs hemsida. Det är allvarliga frågor och svåra frågor som behandlas, men de behandlas med ömhet, värme och humor. Tyvärr är jag inte så välbevandrad i hennes poesi, som jag skulle vilja vara, men det jag har hört har jag tyckt väldigt mycket om. Men egentligen spelar det ingen roll om hon skriver bra eller dåligt, jag gillar Kristina Lugn ändå.

Personligt ansvar?

2009-02-03T21:12:00.003+01:00

Som vanligt lyssnade jag på radio idag. Lantz i P1 är förvånansvärt bra. Jag erkänner att jag var en av alla de som tyckte att Annika Lantz inte hade att göra i P1, när det kom fram att hon skulle ha ett program i Sveriges bästa radiokanal. Men det har gått över. Hon har visat sig vara riktigt bra, både som underhållare och som intervjuare. Och det är dit jag vill komma, till en intervju. Idag handlade en del av hennes program om personligt ansvar, och som en del av detta inslag intervjuade hon en doktorand i praktisk filosofi från Göteborg. Tyvärr minns jag inte hans namn, vilket jag ber om ursäkt för.

Under intervjun diskuterades olika syn på personligt ansvar, när Annika Lantz påstod att "Det här med personligt ansvar verkar vara något subjektivt?", varpå filosofen utbrast, med något som liknade äckel i rösten "Subjektivt?" Senare i diskussionen framgick det att filosofen menade att trots att det kanske finns många svar på frågan om vad personligt ansvar är för något, betyder inte det att det finns många korrekta svar på frågan. Denna inställning var nog orsaken till hans reaktion på påståendet om personligt ansvar som något subjektivt.

Denna reaktion påminner mig om en situation när jag läste filosofi. En av studenterna utbrast (troligtvis för att bortförklara varför han haft fel i något resonemang) att "allt är relativt", varpå läraren spände ögonen i honom och sa: "Nej, verkligen inte!"

Tonfallet var inte olikt det jag hörde på radion idag. Bara så att ni vet: filosofer är sällan relativister.

Statlig egendom

2009-02-02T15:50:00.004+01:00

Hörde på nyheterna att det har blivit klart med ett sammangående mellan den svenska och den danska posten. Jag vet inte jag. Det är så mycket som vår nuvarande regering inte vill ha kvar, verkar det som. Man ska sälja ut en massa statliga företag, för att "sånt ska inte staten ägna sig åt". Men exakt vad är det de vill att staten inte ska ägna sig åt? Ge medborgarna i Sverige möjligheten att skicka brev och ta emot brev? Betala räkningar, även om man bor på landet? Tror de att ett privat alternativ kommer att prioritera de som bor på landsbygden och inte kan ta sig till en tätort för att betala sina räkningar?

Men posten är inte det enda som ska privatiseras, nädå. Apoteksbolaget, SBAB och Telia är väl några andra exempel. Jag vet att jag är konservativ och kanske har en romantisk bild av vad det svenska folkhemmet har varit och bör vara, men jag tycker att staten ska driva en del företag. Det är väl ganska självklart att man har ett icke vinstdrivande företag som kan se till att service finns åt alla medborgare (eller så gott som alla åtminstone)? Oavsett om servicen är att se till att det finns telefonlinjer till alla eller att det finns ett alternativ på lånemarknaden för de som inte de vinstdrivande bankerna vill ge lån. Dessutom tror jag inteatt det blir säkrare eller billigare att låta en privat aktör hantera våra apotek. Att föra in vinsttankar i sådant som alla bör ha tillgång till, tror jag obönhörligen leder till att någon inte längre kommer att få tillgång till det. Vissa människor kommer att vara ointressanta som kunder för att de inte bor på rätt ställen eller inte är tillräckligt kapitalstarka eller något liknande. I min samhällsvision är det det som är poängen med att ha statliga företag - de ser till att alla får den service de behöver. Och det ska få kosta.

Liknande tankar tycker jag att man kan applicera på privatisering av sjukvård också. Jag vill inte att någon ska se på vården av mig eller mina nära ur ett vinstperspektiv. Hur tror någon att vården blir bättre då? Ett exempel på verksamhet som jag kan anse att staten inte bör ägna sig åt är kanske försäljning av alkohol. Det monopolet känns väldigt förmyndande och inte som att det fyller samma samhällsstöttande funktion som t.ex. Apoteket gör.

Och en avslutande tanke om dagens postsammanslagning: Sverige fick 1.4 miljarder kronor som nån slags kompensation när de två posterna gick samman. Inte för att vara dumdryg, men täcker det ens lönekostnaderna för Postens VD under ett år?

Hugh Fearnley-Whittingstall, med en längtan till landet.

2009-02-01T10:32:00.005+01:00

Ännu en tevekock. Här i hushållet har vi den senaste tiden sett på ett teveprogram om ett ställe som heter River Cottage. Både program och restaurang där drivs av den något skogmulleliknande Hugh Fearnley-Whittingstall. Det hela är en gästgivaregård med nån slags grönavågen-anläggning, med en stor köksträdgård och frigående djur. Alltihop genomsyras av en uppskattning för vad jorden ger, verkar det som. Istället för att importera en massa smaklösa grönsaker på vintern, får man ta tillvara det som landet (i det här fallet England) faktiskt kan ge. Hugh F-W har varit i hetluften i England då han försökt uppmärksamma hur industriproducerad kyckling behandlas under sitt korta liv, och han har försökt få de som föder upp och säljer dessa kycklingar att stå för sin verksamhet och visa upp den i teve. Det har inte varit så populärt, men ganska framgångsrikt då försäljningen av frigående kyckling faktiskt har ökat markant pga hans kampanj.

Matlagningen som Hugh står för är väldigt robust och enkel. Han är inte så petig med recept eller så. Det är en genuin glädje inför bra råvaror och känslan av att upptäcka nya smaker som verkar driva honom i hans matlagning. Mycket handlar om respekt för det man kan få från naturen. Han tar tillvara mer av djur än de flesta andra, och han är beredd att experimentera med råvaror på ett sätt som jag inte har sett hos många andra tevekockar. Jag tittar inte på hans program så mycket för matlagningen som för den känsla hans attityd ingjuter i mig. Man blir inspirerad att odla sin egen potatis i ett gammalt bildäck på balkongen, och att gå till slaktaren och be att få köpa fårnacke.

Men den viktigaste känslan jag får när jag ser denne man, i dessa program är att jag vill också leva det livet. Jag skulle vilja ha ett litet hus på landet, med en köksträdgård, ett par höns och kanske en get. Låta livet faktiskt styras av naturen lite mer, väder och årstider skulle få sätta agendan för vad som skulle göras dag från dag. Det vill jag. Nu vet jag givetvis att det är en romantiserad bild av jordbruk jag har, och att det inte är så jäkla kul att vara beroende av väder och vind när det är sent i november och det blåser och regnar. Men allvarligt, visst verkar det vara ett bättre liv än att sitta framför en datorskärm och stressas av prestationskrav?

Den enes svält, den andres smörberg.

2009-01-30T08:22:00.005+01:00

Jag gillar mat. Det har ni som läst den här bloggen nog förstått. Jag är intresserad av politik. Men när de här två möts fattar jag inget. Absolut noll. Under de senaste två åren har man hört på nyheterna att det pågår en matkris i världen. Visserligen har den storyn hamnat i bakgrunden under de senaste månaderna pga finanskrisen. Men det betyder inte att matkrisen är över. Tvärtom, enligt dagens ekoutsändningar, där man intervjuar Joachim von Braun på IFPRI. Han menar att de fattiga och svältande i världen saknar en röst, och därför har rapporterandet kring matkrisen tystnat.

Under förra året hörde vi talas om gatuprotester som gränsade till upplopp runt om i världen, pga stigande matpriser. I bland annat Egypten, Argentina och Mexico förekom det oroligheter för att folk inte hade råd med att köpa ens de mest grundläggande matvarorna såsom vete, majs, ris eller mjölk. Svält och nöd är inget nytt för de fattiga i världen, tyvärr. Men vad som gör det så märkligt nu är att vår (vi i de rika industriländerna) strävan efter att vara miljövänliga verkar vara en del av boven i dramat då vi använder jordbruksresurser till att producera biobränsle till bilar, t.ex.

Samtidigt som jag hör det här om matkrisen, hör jag att EU har beslutat att köpa upp europeiska bönders överblivna mjölk- och smörproduktion för att stötta sina stackars bönder. För visst är det synd om det stackars franska, spanska och polska bönderna? Eller? Nästan halva EUs budget går åt till att stödja ett jordbruk inom Europa som uppenbarligen inte klarar sig självt. För om de klarade sig själva skulle de inte behöva våra skattepengar för att klara sig. När jag sökte efter information om matkrisen på internet snavade jag över en kort passus om hur "liberalisering" av matmarknaden påverkar fattiga länders möjlighet att försörja sig. Jag skriver "liberalisering" inom citattecken, för det är ingen riktig liberalisering. Krav på att införa öppna marknader (avskaffande av importtullar och exportstöd) ställs hela tiden på utvecklingsländerna. Detta samtidigt som vi har enorma subventioner och exportstöd till våra egna bönder, utöver de importkvoter som gör att varor från länder utanför unionen kostar mer. Free market, my ass. Det är inte lätt för en regering i Afrika att kunna konkurrera med Europeiska Unionens subventioner, än mindre för en enskild jordbrukare. Detta har lett till att bönderna i utvecklingsländerna inte kan försörja sig som bönder och lägger därför ner sin verksamhet. Vilket i sin tur leder till att dessa (redan fattiga) länder måste importera matvaror från industriländer, och allt detta resulterar i höga matpriser som folk inte kan betala.

Är det bara jag som ser den här kedjereaktionen? Att vi i västeuropa och USA, genom att stödja våra bönder orsakar matkris, svält och elände i resten av världen. Eller missar jag någon viktig del av orsakskedjan? Varför kan man inte få Europas politiker att inse detta, och faktiskt göra något åt det? För att om de gör det, blir de av med jobbet. För vi i Europa tror att vi alltid har varit jordbruksländer, och att vi alltid ska vara det. Till varje pris, verkar det som. För så fort någon försöker begränsa stödet till bönderna inom EU blir det genast protester, och franska bönder kan protestera. Gödsel i stora högar utanför en eller annan parlamentsbyggnad och traktorer på motorvägarna har varit exempel på aktioner tidigare. Men allvarligt talat, hur länge ska det europeiska jordbruket få vara kvar i kuvösen?

Varför är vi då så envisa med att försvara våra bönder? Öppna landskap och gammal fin kultur, är saker som jordbruket bevarar, brukar det heta. Men visst. Om vi tar Sverige som exempel så var vi en gång ett textilproducerande och bilbyggande land, men numera är vi inte det. Allt förändras, länder utvecklas och om vi ska spela efter de regler vi själva vill att andra ska följa, kanske vi ska inse att vårt jordbruk inte ska ges konstgjord andning längre. Det finns säkert någon annan konkurrensfördel som våra bönder har gentemot tredje världens jordbruk, eller för den delen gentemot Ukrainas bönder också. Hitta den, eller byt bransch säger jag.

Vad göra då? För visst vill vi vara miljövänliga, handla lokalproducerad mat och åka i miljöbilar. En tanke som slår mig är att vi kanske då får vara beredda att betala för det. Vi kan inte tro att allt ska bli bättre och samtidigt förbli billigt. Är vi inte beredda att betala för det, kanske vi bör avstå från det. För vår snålhet osrakar stort lidande i andra länder.

Som på räls

2009-01-29T09:00:00.004+01:00

Nu ska jag klaga. Det är nästan ingen utmaning att klaga på SJ längre, men jag tänker göra det ändå. Jag åker ganska mycket tåg, då jag jobbar på en ort och bor på en annan. Detta leder till att jag får känna av eventuella brister hos SJ mer än många andra. Det jag irriterar mig på hos SJ är inte att det blir förseningar, det kan jag acceptera. Vad jag vänder mig emot är att man inte får information om det, eller att man får information på ett sätt som gör att man inte känner sig prioriterad (vilket är lite märkligt när man faktiskt är en betalande kund!).

Häromdagen när jag kom till stationen i Linköping för att ta tåget kl 17.00 till Malmö, var det enligt uppgifterna på informationstavlan ca en timme försenat. Vis av erfarenhet gick jag till informationsdisken och frågade om den uppgiften stämde. Svaret jag fick var att det kunde de inte svara på. Men jag som inte ens jobbar på SJ hade kunnat få de informationen om jag haft en dator (och det har de i informationsdisken), det enda man behöver kolla upp är vilka stationer tåget har passerat och hur mycket det var försenat vid dessa. Det kräver inte en så avancerad matematik att sedan räkna ut hur mycket det minst kommer att vara försenat i Linköping. I detta fallet hade inte ens tåget passerat Fleminsgberg, vilket innebar att det var minst 1.30h försenat... Kontentan av den här trista redogörelsen är att SJ visste att tåget var minst försenat med 1.30, men man annonserade ut att det var en timme försenat. Varför? Varför kan de inte ge den informationen de har med en gång? Det finns ingen chans att de kan köra ifatt en halvtimme mellan Flemingsberg och Linköping. I slutändan blev tåget närmare två och en halv timme försenat.

Lägg märke till att jag inte klagar på förseningen. Jag klagar på att jag inte fick tillgänglig information med en gång. Istället fick jag nån form av glädjekalkyl presenterad för mig, vilket bara ledde till frustration. Att stå där och se förseningen långsamt bli större och större, med tio-minutersintervaller är väldigt enerverande man börjar hoppas och sen tar de hoppet ifrån en. Hade jag fått informationen direkt att det var så försenat som de visste, hade jag kunnat gå å ta en fika eller gjort något trevligare än att stå och stirra på en informationsskylt som långsamt berättar för mig att jag kommer att få vänta lite till, och lite till. Jag tycker inte att det är för mycket begärt att man som betalande kund faktiskt får korrekt information, när den finns tillgänglig.

Ah. Det var skönt att klaga lite.

På allas läppar

2009-01-26T21:19:00.002+01:00

Barack Obama. Allas hjälte, messias och han som ska styra upp saker och ting i den här kaotiska världen! Han kommer att mäkla fred i mellanöstern, göra Kina demokratiskt, Putin snäll och Berlusconi intelligent. Han ska bli kompis med Castro och avhjälpa svälten i Afrika. Minst.

Eller? Det finns en sajt som har gjort en Obameter, där de visar hur många av de löften han gav under valkampanjen som han hållit hittills respektive hur många som är på gång. Det är inte nådigt vad folk förväntar sig av honom. Hela den här frälsarbilden och personkulten som frodas överallt är läskig, tycker jag. Vad händer om allt tar lite längre tid än alla hoppas på? Och vad händer om, hemska tanke, han inte kan uppfylla allas krav?! Hur mycket tålamod har det amerikanska folket, och resten av världen?

Själv hoppas jag inte mer än att det blir bättre. Och det borde ju vara en ganska rimlig förhoppning. Idag syntes en första ljusning på det internationella planet då USA har sagt (enligt DN) att de är villiga att förhandla med Iran. Det finns ingen annan väg, verkar man ha insett. Man kan inte hålla på att störta och stödja regimer med militära medel, inte utan att få världsopinionen mot sig. Och är det någon del av det Bush lämnat efter sig som Obama måste ta tag i är det relationer med omvärlden.

Prix d'Amérique Marionnaud

2009-01-25T11:52:00.006+01:00

För alla er oinvigda kan jag berätta att det är idag det händer: Prix d'Amérique Marionnaud går av stapeln på Vincennes i Paris. Vad är nu detta då? Jo, det är Frankrikes, Europas och kanske världens mest prestigefyllda travlopp. Några amerikaner kanske skulle protestera och hävda att Hambletonian är större, men jag vill påstå att PdA is the shit! Det som gör att Hambletonian hamnar på efterkälken är att det är inte öppet för hästar av alla åldrar - det är ett årgångslopp. Det gör att konkurrensen blir mindre. I PdA har alla hästar (åtminstone en teoretisk) möjlighet att vara med och tävla. Ingen stängs ute på grund av ålder eller kön (nåja, vallacker får inte vara med).

Många brukar himla med ögonen och le lite överseende mot mig när jag berättar att jag gillar travsport. En del tror att jag är ironisk. Det är jag inte. Jag tycker genuint om att titta på trav. Ibland spelar jag några kronor och det har hänt att jag har vunnit också. Men det är inte bara spelet som gör det intressant - det är spännande och på något sätt ganska vackert att se hästarna dundra runt en travoval. Idag kommer jag inte att spela, men jag kommer att titta på loppet, var så säker.

Loppet i sig är ganska långt (2700m), dvs dryga två varv på Vincennes bana, som har kallats världens tuffaste bana att springa på. Dels för att de franska kuskarna har en ganska hård körstil, alla tror på sina hästars förmåga att vinna och kör väldigt offensivt, och dels för att banan faktiskt inte är plan - det finns en uppförsbacke och en nerförsbacke, vilket är väldigt ovanligt. Dessutom föregås det av veckor och månader av hausse i media, spekulationerna är vilda om vilka som ska komma till start, vem som är i form och så vidare. I Sverige märks det en del, men jag har förstått att cirkusen kring det hela är mångfaldigt mycket större i Frankrike.

PdA har körts sen 1920, med några års uppehåll under andra världskriget, och vi kanske skulle kunna jämföra det med vårt eget Vasalopp. Tradition och kraftprov i ett, och vinnaren hamnar i historieböckerna. Liksom i Vasaloppet är det ofta hemmasegrare också, fransmännen har genom åren totalt dominerat sitt största lopp. Vi har haft några svenska vinnare genom åren, och mest anmärkningsvärd var Helen Ann Johanssons seger med Ina Scot 1995 - första gången en kvinna körde i loppet, så vann hon! Men även Stig H Johansson och Stefan Melander har tränat hästar som vunnit detta prestigelopp. Idag har vi två svenska representanter Triton Sund och Opal Viking. Den sistnämnde var tvåa i förra årets PdA, och tränaren Nils Enqvist har under hela året som gått sen dess sagt att man siktar på att förbättra den placeringen. Vi får se om hans optimism räcker. Jag tror inte att fransmännen har någon överdriven respekt för de svenska hästarna.

Har ni inte sett travsport, eller inte förstått tjusningen med det - titta på Prix d'Amérique idag, 15.30 på tv4 plus. Att jämföra en v75a i Sverige med det här är som att jämföra en korpmatch med finalen i fotbolls-VM. Det blir inte större än PdA. Nu ska jag börja läsa på startlistorna!

En favorit

2009-01-24T18:15:00.002+01:00

Ikväll på SVT2 är det en av mina favoritfilmer. Eternal Sunshine of the Spotless Mind heter filmen ifråga. Oväntat nog är det Jim Carrey som spelar huvudrollen. Nu är det här inte en pinfärsk rulle, och många har säkert redan sett den, men om ni mot förmodan har missat uppmanar jag er att kasta en glutt ikväll.

Filmens tema är historia, och hur våra livshistorier gör oss till de vi är. Frågan man ställs inför är om man skulle vilja radera jobbiga minnen och obehagliga upplevelser ur sitt minne. Huvudpersonen Joel upptäcker att hans före detta flickvän har genomfört just denna operation: hon har raderat alla minnen av honom och den relation de har haft tillsammans. I ett försök att hantera situationen inleder han processen att göra detsamma gentemot henne, men under processens gång börjar han inse att utan minnet av deras historia skulle han inte längre vara densamme. På ett ömsint vis skildras hur våra relationer med andra människor formar oss, de bra likväl som de dåliga erfarenheterna är alla delar av det som gör oss till hela personer.

Utöver att ha ett originellt tema, berättas det på ett vackert och originellt vis. Michel Gondry har regisserat filmen, och hans filmer är som oftast lite tillskruvade i bildspråket och lekfullt komponerade, detta är inget undantag. Att sedan filmens manus samskrivits med Charlie Kaufman (Being John Malcovich och Adaptation, t.ex) bäddar för en upplevelse utöver det vanliga. För det är verkligen Eternal Sunshine, utöver det vanliga. Ville bara säga det.

TV-kockar - Per Morberg

2009-01-22T21:19:00.003+01:00

Per Morberg, vicken kille, va?! Macho så att det förslår och lagar mat med lite av en rock'n'roll-attityd. Tidigare känd som skådespelare, har han gått och blivit teve-kock. Dock har bara det bara gått ett par-tre säsonger av hans program "Vad blir det för mat?" Men bland de svenska matlagarna på teve, måste jag säga att han har varit en frisk fläkt. Jag tror att hans teve-kock-karriär började med enstaka matlagningsinslag i ett jaktprogram på Tv4 plus, vilket man utvecklade till att bli ett helt eget program. Dock är det så att han har en gedigen kock-karriär bakom sig, han har gått på restaurangskola och har jobbat på många krogar i Stockholm (bl.a. Café Opera och Riche), och även i USA. Så han är inte någon novis vid spisen direkt, men som kock framför kameran är han desto nyare.

Man kan säga att hans matlagning karaktäriseras av rejäla tag. Det är inte så noga med mått, det är inte fettsnålt eller någon diskussion om nyttighet. Det är fokus på god mat och rejäl mat, lagad med bra råvaror. De recept han gör är sällan avancerade, snarare är det husmanskost och långkok, än haute cuisine eller molekylär gastronomi. Sådana teve-kockar finns det redan gott om och jag tror att Per skulle ha svårt att spela den rollen. Den person han visar upp i den här programserien verkar ligga nära Pers egen personlighet, men såklart är det tillspetsat och lite överdrivet för att göra bra teve av det hela.

Förutsättningarna för programmet är rätt annorlunda. Det är inspelat på den herrgård i Södermanland där Per bor, och mycket av den mat han lagar till verkar kunna odlas/jagas/plockas i närheten. Lyxigt att ha ett sånt skafferi i sin omgivning. Och på tal om lyx - det kök han huserar i är helt enormt. Som amatörkock blir man lätt avundsjuk när man ser hans kök. Stort och välutrustat med dyra prylar. För vilken hemmakock är inte prylgalen?

Men det som gör Per Morberg annorlunda i sin matlagning är snarare hans attityd och hans lekfullhet. Hela programmet präglas av en spjuveraktig skjuta-från-höften-känsla som är riktigt underhållande.

Lättja vs plikt

2009-01-22T10:23:00.002+01:00

De senaste veckorna har jag flera gånger fått frågan om jag aldrig jobbar. Personen som ställer frågan tycker väl att det verkar som att jag inte jobbar så mycket som jag borde, eller nåt. Han menar att jag aldrig pratar om jobbet, utan bara om kök, mat och spel, typ. Jag kan förstå att frågan är relevant, för att arbeta hemma är något som kräver disciplin och en känsla för plikt. Tyvärr är inte min skopa rågad med någon av dem. Lättja däremot, det är min påse.

Mitt jobb är lite speciellt, kanske. För när man sitter hemma och ska skriva en avhandling i filosofi, kan man faktiskt arbeta samtidigt som man dammsuger, viker tvätt eller diskar. Eller om man är ute på en promenad, för den delen. Tankarna snurrar på, och formuleringar tar form även om man inte sitter och stirrar på skärm och tangentbord. Kanske särskilt mycket då. Mina arbetsuppgifter består ju vagt av att jag ska läsa, tänka och skriva. Med tyngdpunkten på att tänka, för utan några vassa tankar blir det inte vidare bra det man skriver. I min forskning finns inga resultat från några experiment, empirin är det skralt med. Begreppsanalys och att försöka förstå vetenskapliga teoriers relation till verkligheten är saker som är svåra att kvantifiera. Den enda måttstocken jag har är att jag försöker producera någon ny text varje dag, som för min avhandling framåt - på så vis kan jag se att jag faktiskt gjort nåt. För jag lovar, ibland ersätts lättjan av uppgivenhet, när man efter en veckas arbete inser att inget nytt har tillkommit till ens text. Allt som verkade nytt och bra på tisdag-onsdag, visade sig vara oanvändbart framåt fredag. Bara att kasta och börja om. Inget kul. Som den här veckan (och förra) - när jag har i mångt och mycket börjar från början på min avhandling igen. Sitter och skriver om första kapitlet, för fjärde gången. Nu tycker jag att det har börjat bli lite bättre, men det återstår väl att se.

Angående tankar som dyker upp under promenad, så uttrycket Nietzsche det bra, han sa något i stil med: man ska inte lita på någon idé som inte uppstått under fysisk aktivitet. Han var inte så dum, den gamle syfilitikern!

If you're bored - streak!

2009-01-21T11:51:00.003+01:00

Jag läste att en grupp ungdomar i Linköping, som inte hade något att göra valde ett intressant alternativ till passivitet. Om det här är en naturlig reaktion på att vara uttråkad måste jag säga att hyser hopp för mänskligheten! En så mycket bättre aktivitet, och så mycket mer underhållande än att bli destruktiv (som jag har förstått att ungdomar i andra delar av landet har valt, när de inte har "någon lokal"). Hoppas att ingen blev sjuk, bara.

Problem från min snäva horisont.

2009-01-20T11:34:00.004+01:00

Spotify är min nya vän. Jag har lyssnat mycket på musik via denna tjänst sen jag fick ynnesten att bli inbjuden. Jag gillar tjänsten starkt, och jag kan bara rekommendera den till alla jag känner. Själv har jag inte betalat för något premium account, så jag får stå ut med lite reklam ibland, men det gör faktiskt inget. Om jag kan lagligen lyssna på min favoritmusik, gör jag det gärna i utbyte mot några sekunders reklam per timme. No sweat.

Det finns så många sköna funktioner på Spotify, men jag ska inte tråka ut er med det. De flesta av er har säkert redan testat. Det jag skulle vilja ta upp är istället ett problem som jag har, och jag kanske inte är ensam. Jag drabbas av nån slags Spotify-katatoni. När jag sitter framför skärmen och ska leta upp mina favoritartister kan jag inte komma på nåt att söka efter. Det blir liksom blankt i huvudet på mig. Här har man en musikskatt, och möjligheter att leta upp gamla godingar som man inte hört på år och dag. Men det enda jag kan komma på att göra är att leta upp det jag redan har som mp3or på datorn.. Har ingen musikfantasi, eller vad det kan kallas.

Just nu lyssnar jag på:
Freddie Wadling, The Smiths, Tomas Andersson-Wij, The Flaming Lips, Bruce Springsteen, Bon Iver, Fleet Foxes och Tom Waits. Precis samma som jag har lyssnat på i min mp3spelare det senaste året. Är det nån som kan hjälpa mig ur det här ekorrhjulet? Kom med lite goa tips om något som jag borde lyssna på, något jag glömt bort eller aldrig känt till!

(Jo, förresten, jag har hittat lite jazz som jag inte kände till tidigare. Ahmed Jamal var en goding.)

Ur askan - i elden?

2009-01-19T23:50:00.003+01:00

Har hört idag på nyheterna att det äntligen är eldupphör från båda sidor i konflikten på Gaza. Fast jag tror inte att man kan kalla det fred, eller ens i närheten. Misstroendet och hatet som såtts på Gazaremsan är nog större än nånsin. Och hur omfattande Israels fredsvilja är har vi väl sett bevisad de senaste 22 dagarna? Nog finns sagt om denna konflikt på alla möjliga håll. Jag kan bara konstatera att det är förjävligt med krig.

Vad som skrämmer mig just nu, är vad som kommer ur de senaste veckornas krig. Ingen av sidorna vill ju erkänna att de andra uppnått något. Men sanning att säga så tror jag att de ledande krigshetsarna på båda sidor är ganska nöjda med att ha sått ännu mer hat och våld i regionen. Ingen vill ha fred, utom folket - de som faktiskt får raketer skjutna mot sig eller de som blir bombade. Ledarna på båda sidor verkar vara halsstarriga stridspittar.

Vad som gjorde mig lite fundersam var Saudiarabiens varning riktad till Israel. Kan aldrig vara bra att omgivningen börjar mumla på det viset. Det enda man skulle kunna hoppas på är att någon form av internationella styrkor skulle vara på plats och hålla isär de stridande parterna. Men det är väl för mycket begärt kanske, veton brukar väl hagla i FN när den här frågan kommer på tal.

Nä, jag önskar att några ledare kunde testa Humphrey Bogarts teori om att världen är två drinkar från fred. Han menade att om ledarna i krigande länder satte sig ner och drack två drinkar tillsammans, skulle de inte längre vara osams - och freden skulle vara uppnådd. Lite ligger det nog i det, med eller utan alkohol behöver man nog sitta ner och prata, och faktiskt börja se den andra parten som människor. Först då kan man nå fred. Men det är klart att ett så enkelt förslag är omöjligt att genomföra.

Den gubben gick inte!

2009-01-19T12:40:00.003+01:00

Med jämna mellanrum får jag skräp-epost i form av påstådda lotterivinster av större eller mindre belopp. Avsändaren intygar att jag har vunnit alltifrån ett par hundratusen upp till flera miljoner, i ett lotteri jag inte ens anmält mig till! Troligt. Det 'enda' jag behöver göra är att ta kontakt med dem och lämna lite uppgifter. Jo, tjena. För att det ska verka troligt heter lotterierna alltid något i stil med British National Lottery eller så.

Just idag fick jag ett sånt brev. Men det var mer ett än vanligt korkat försök. Som vanligt var det något hittepå om att jag vunnit i just ovan nämnda British National Lottery, och jag bara behövde skriva ett brev till dem så skulle jag kunna kassera in £ 800'000. Tackar. Ett litet krux med den här var bara att längst ner i brevet, i nån slags signatur (efter avskedsfraser och kontaktuppgifter) så står det snyggt och prydligt:

http://www.udo.edu.ve
Universidad de Oriente - Venezuela.

Vänta nu! Varför skulle British National Lottery använda sig av ett venezuelanskt universitet som bulvan för sina lotterier? Alla bluffmakare på internet behöver man inte frukta lika mycket. Hos den här gick hissen inte hela vägen upp, vad det verkar. Frågan är om de lyckas lura nån med såna här brev?

Salmonella i mitt pålägg?

2009-01-19T12:00:00.006+01:00

Jag läser i Sydsvenskan att man i USA uppmanar folk att inte äta jordnötssmör, då man tror att det har förekommit salmonella i det. Ett salmonellautbrott som rör hela landet har varat i flera månader, tros vara orsakat av detta delikata smörgåspålägg. Nu vet jag att många svenskar inte är så förtjusta i tanken på jordnötssmör, men jag kan intyga att med en god sylt och ett bra jordnötssmör förvandlas den tråkigaste brödbit till en kulinarisk höjdare. Vi kanske inte talar om några förfinade smaker, men det är som Jamie Oliver sa "This is not Michelin-star food, this is proper food: this is dinner." Även om han talade om något annat vid tillfället, så tycker jag att det går att applicera i detta fall också. Jordnötssmör är väl inget man får serverat på en stjärnrestaurang, men det finns tid och plats för all typ av mat. Ibland är det inte haute cuisine man vill ha, ibland är det faktiskt falukorv, eller som i detta fallet jordnötssmör, som man traktar efter.

Så, trots att man kan få salmonella av det, uppmanar jag er att testa! Mitt favoritmärke heter "Smooth Operator" och görs av Peanut Butter & Co Detta är helt utan tillsatser, bara jordnötter. Den är inte bara god, den är väldigt nyttig också, bra för hjärtat eller nåt sånt trams. Jag äter det enbart för att jag gillart.

Bönor att stilla be om.

2009-01-18T23:00:00.004+01:00

Efter att ha tittat på ett matlagnings-program om bönor, blev jag lite sugen på att laga en av mina favoriträtter: pasta ai fagioli. Men det kan jag ju inte, eftersom köket fortfarande är delvis omonterat och delvis inte här. Istället tänkte jag bara slå ett slag för min favoritböna - borlottibönan. Det är en väldigt populär böna i Toscana, den och andra bönor. Jag har hört det ryktas att toscanaborna (toscaniter?) kallas för mangiafagioli eller bönätare. Man kan bara gissa varför.

Det är en så mångsidig liten baljväxt. Som jag har nämnt kan man med fördel ha den till pasta, gärna med lite lök, selleri och bacon, som man bara fräser på i lite olivolja, sen blandar man i de kokta bönorna (eller från en konservburk, om man är lite lat). Vänd ner den varma pastan, mal över lite svartpeppar, lite parmesan och så en skvätt riktigt god olivolja! Mat för en kung! Eller åtminstone mig. När jag första gången mötte kombinationen av bönor och pasta blev jag förvånad - jag var inte särskilt förtjust i tanken måste jag säga. Men till min förvåning blir de krämiga bönorna tillsammans med pastan en riktig fullträff. En klyfta vitlök passar också bra i rätten, om man känner för det.

Om man inte känner sig så modig att man vill kombinera bönan med pasta, kan man med fördel göra sallader på den. En som jag gillar är att blanda den med kokt potatis, grillade paprikor och persilja (och givetvis den obligatoriska trion salt, svartpeppar och olivolja). Kan ätas varm, ljummen eller kall och passar utmärkt som den är med lite gröna blad och bröd, eller till en bit kött. Apgott. Soppor kan man också ha borlottibönor i, en enkel bönsoppa med lite lök och tomater och buljong. Jättegott, och vad vi kallar för comfort food här i hushållet. Vad den svenska översättningen skulle vara vet jag inte (tröstmat?). Glöm inte att ringla lite olivolja över soppskålen innan ni äter bara.

En sista tanke jag har är att man borde kunna ersätta kikärter i hummus med borlottibönan. Båda har den där brödliknande och lite nötiga smaken, och bildar nog ett ganska liknande mos. Mysigt va? Man skulle kunna göra en variant på hummus, där man ersätter vitlöken, tahinen och koriandern med lite rostat lök, chili och persilja istället. Skulle nog kunna passa bra på en bit rostat bröd, tillsammans med lite grillade grönsaker. Bra sommarmat, tror jag. Kan fungera som en liten förrätt också. Men jag vet ju som sagt inte. Testa gärna och berätta för mig.

Sådär. Nu blev jag av med det mesta av mina matlagningsabstinenser. Puh.

Trubbel i paradiset?

2009-01-17T15:44:00.005+01:00

Det har stormat en del internt i Kristdemokraterna den senaste tiden. Anledningen är givetvis den gode Lennart Sacrédeus och hans eventuella plats på partiets lista till Europaparlamentet. Egentligen har jag inte någon direkt anledning att tycka synd om karln, han står för ganska många saker som jag har svårt att hålla med om - han är abortmotståndare och motsätter sig homosexuellas rätt att gifta sig, bland annat. En gammal ärkekonservativ stöt helt enkelt. Anledningen till att det har blivit lite intressant är att kd har tagit avstånd från honom. Partiledarens sågning av Sacrédeus under en presskonferens igår var högklassig. Man kan se inslaget här.

Vad händer egentligen i ett parti som kd? Som jag ser det är det ett parti med två ansikten. Å ena sidan ska man vara ett fungerande, modernt parti som ska vara med och bilda regering tillsammans med den övriga fyrklövern, å andra sidan ska man vara sina kärnväljare trogna. Dessa kärnväljare är väl problemet. Det verkar röra sig om folk som tycker att Sacrédeus har en sund inställning till saker och ting. Det verkar vara en samling mörkerpersoner, som tycker att det var bättre förr, och man ska inte hålla på med såna där nymodigheter som EU eller jämställdhet. Detta märks då Sacrédus fått stort stöd i de interna omröstningarna, och hamnade med god mariginal på valbar plats när partiets ombudsmän sa sitt. När nu partiledningen gjorde allt de kunde för att bli av med Sacrédeus, och gjorde sig av med honom under nästan kuppartade former, blottar man partiets kluvenhet. Frågan är ju hur Hägglund skulle kunna göra annorlunda. Han och partiledningen har ju förbundit sig att hålla ihop alliansen, och då platsar inte tokfransar och motvalls käringar som Sacrédeus, men om man tappar tokfransarna kanske man tappar sina viktigaste väljare. Moment 22.

Min högst personliga åsikt är att jag tycker att det är ganska kul att se masken falla. Det har funnits tidigare exempel på hur mörkblått kd är, men då har det mest varit fråga om kommunalpolitiker i Uppsala med koppling till Livets Ord eller nåt. Nu är det på riksnivå (till och med på internationell nivå, i och med att det handlar om val till Europaparlamentet), vilket gör det lite mer obekvämt för kd. Ett intressant val av partiledningen var ju nu att man inte anförde Sacrédeus åsikter som skäl till att man petade honom, utan hans arbetsmetoder. Han är svår att samarbeta med och envis, typ. Kanske kan det rädda kvar den mer konservativa linjen kvar i partiet. Jag tvivlar på att någon köper att det är de verkliga skälen.

Ett orosmoln är väl vad som händer om de mörkblå väljarna överger kd, har de något alternativ i dagens politiska klimat? Som det ser ut nu är det väl bara Sverigedemokraterna som har en sådan ultrakonservativ linje, som skulle tilltala de högerkristna väljarna?

Om jag vore en riktig olyckskorp skulle jag börja kraxa om att det här är slutet på kd, då man inte i längden kan hålla partiet igång om man förlorar de där kärntrupperna. Men det kan ju visa sig att det finns en kamrat 4% även på den borgerliga kanten, som kan rädda partiet kvar. Den som lever får se. Oavsett vilket så tycker jag att den här striden borde skada partiets anseende, och visa upp för dess samarbetspartner att det finns en del mörka krafter, och man ska kanske tänka både en och två gånger innan man hoppar ner i samma badtunna som dessa. Eller vad säger ni liberaler i folkpartiet och centern? Hur går liberalismen ihop med den kristna högerns bakåtsträvande attityd?

TV-kockar - Keith Floyd

2009-01-16T19:19:00.006+01:00

Ett kärt ämne för mig är matlagning. Det, tillsammans med att jag inte har ett kök just nu, gör att jag använder mig av matlagningsprogram som substitut. Till min stora lycka finns det ju ett näst intill oändligt antal typer som lagar mat framför kamerorna. Eller snarare... till min stora frustration. För det finns så många, och det är väldigt svårt att hitta russinen i kakan. Tänkte ta tillfället i akt att här och nu dela med mig av min stora erfarenhet av matlagnings-tv (ja, som konsument alltså). Förste man till rakning är en riktig veteran inom branschen - Keith Floyd.

Denne bedagade gentleman har rest världen runt och gjort matlagnings-tv sedan 1984. Sammanlagt har det blivit 18 olika serier, av olika längd och med olika fokus. Jag kan inte påstå mig att ha sett alla serier, eller alla avsnitt. Men om man är intresserad kan man fortfarande bese hans äventyr i TV8, och för närvarande visas serien som heter Floyd Around the Med. Faktiskt en riktigt bra serie, där han fortfarande inte har blivit för avdankad. Som tv-kock vet jag faktiskt inte hur bra Floyd är. Det mesta av den mat han lagar verkar han inte ha täckning för. Han reser till exotiska platser och lagar den lokala maten, oftast erkännande att han inte kan eller känner till recepten särskilt väl. Detta samtidigt som han svingar vinglas efter vinglas. Resultatet kan inte vara särskilt bra, viskar kritikern i mig. Men gubben är rätt cool, han kan nog laga mat, och han verkar ha roligt när han gör det. Hans eviga klagande när han reste runt i Malaysia var skoj - alkohol är förbjudet i det muslimska Malaysia, och Floyd måste hålla tillgodo med 'these bloody fruit juices!'. Mycket minnesvärd tv. Men helhetsintrycket av hans serier är nog att de är ganska amatörmässiga med dagens mått mätt, detta trots att han gjorde tv i nästan 20 år innan han lade av (nåja, man ska väl aldrig säga aldrig, han kanske kommer tillbaka).

Man ska dock ha i åtanke att han var en föregångare i den här branschen, när han började spela in sina första serier hade inte TV-kockar den stjärnstatus som Jamie Oliver eller Gordon Ramsey åtnjuter idag. Med det i minnet ska man se Floyds tv-program. Det fanns inte samma krav eller förväntningar på det som producerades då. Idag tror jag inte att någon programansvarig skulle ha släppt igenom Floyds serier. Det är mer kuriosa och nostalgi som gör att jag tycker att det är kul att titta på Floyds fadäser. För tittar gör jag ju.

Ring P1

2009-01-16T09:42:00.002+01:00

Ett problembarn i Sveriges Radio, eller vad man ska kalla det. Ring P1 är ett skumt program, vissa dagar är det fullt av rättshaverister och missnöjda gnällspikar - andra dagar får man briljanta inringningar (vilket ord!) av folk som är väldigt insatta i obskyra frågor. Många är kritiska mot Ring P1, och tycker att det är ett forum för trångsynta människor som vill klaga på allt och alla. Vissa har menat att programmet bör läggas ner. Men så mycket mer ryms inom programmet, och de värsta bigotterna får oftast mothugg av andra lyssnare. Det blir faktiskt allt som oftast en intressant debatt. Det allra bästa som hänt var ju när Kjell Albin Abrahamson (programledare) helt tappade hakan när vår gamle kändisspion Stig Bergling ringde in och ville berätta om sin syn på FRA-lagen. Det kan man kalla ett scoop!

Men den nivån är såklart ovanlig. Ofta tycker folk, snarare än argumenterar för saker och ting. Men det är väl det programmet är till för? Tycka i offentligheten. Dock är programmets kvalitet väldigt beroende av vem som är programledare. Hur de hanterar inringarnas svador är helt avgörande för om det blir njutbart (?) att lyssna. Även de till synes triviala problem kan bli intressanta om de bemöts på rätt sätt av programledaren. Vissa är mycket bättre än andra.

Den faktor som enskilt kan stjälpa en programledare är brist på allmänbildning. Om den som ska vara ett bollplank och kritisk granskare av det som sägs inte förstår vad frågan handlar om, så blir programmet helt platt och faktiskt ganska pinsamt. Den form av allmänbildning som krävs av programledarna går lite utöver vad man normalt kallar allmänbildning. De måste kunna relatera till vitt skilda saker, och man inser snart att väldigt mycket av det som sker i Sverige sker utanför de tre storstadsområdena. Att känna till de problem som kan drabba t.ex. äldre på landsbygden eller debatten kring rovdjursbekämpning är inte något man plockar upp genom att läsa DN varje morgon. De programledare som klarar sig allra bäst (om ni frågar mig) är Täppas Fogelberg och Kjell Albin Abrahamson. Täppas brukar få ta emot massor kritik, men om man lyssnar på hans program är han faktiskt väldigt bra på att få folk att uttrycka sina åsikter, även i frågor de inte alls tänkte prata om när de ringde in. Och vad det gäller Abrahamson så kan han genom sitt utlandsperspektiv (han är utrikeskorrespondent i Polen) ställa de svenska problemen i perspektiv som gör hans dialoger med inringarna mycket underhållande. Om ni bara ska lyssna under två veckor i år, gör det i sommar. Veckor 25 och 26 för att vara exakt - då svarar herr Abrahamson.

Sanning.

2009-01-15T15:14:00.002+01:00

Jag vet inte. Sitter just nu och lyssnar på Nordegren i p1. Det här är ett inlägg skjutet från höften, men jag kan inte låta bli att reagera på diskussionen om sanning, som tar sitt avstamp i Liza Marklunds böcker om Mia. I diskussionen verkar det finnas olika sanningar. Marklund lär ha argumenterat för att det hon beskriver är 'Mias sanning' - inte en bokstavlig sanning. Jag förstår inte vad det betyder. Nu ska jag inte diskutera just det fallet, då jag inte läst böckerna om Mia, eller ens följt debatten.

Men vad betyder det att man har sin egen sanning? Betyder inte bara det att man har sin egen uppfattning? Alla har sin egen uppfattning, det accepterar jag, men jag är lika övertygad om att man har det om samma sak. Åtminstone i min vokabulär är det den där 'samma-saken' som är sanningen. Inte min uppfattning. Eller din. Men jag vet inte, jag.

I väntan på ett kök.

2009-01-15T11:25:00.000+01:00

För kännedom: vi har levt utan kök länge nu.

Vi har 'renoverat' vårt kök sen i september, tror jag. Det känns som att det har varit för evigt. Men nu börjar jag ana ett ljus i tunneln. I morse ringde en kvinna från IKEA och meddelade att imorgon kommer vårt kök att levereras. Nu innebär ju inte det att vi har ett färdigt kök såklart. Allt ska ju monteras och det ska dras fram el till diskmaskin, kyl och lite belysning. Och så ska ju vitvarorna komma också - de är köpta i en icke-IKEA-butik. Nästa vecka ska de komma enligt utsago från kundtjänsten.

Vägen har som sagt varit lång. Vi rev vårt gamla kök och körde det till tippen under hösten. Sen har vi gjort det mesta själva, därav tidsåtgången. Det är ganska tidsödande att riva tapeter, bredspackla, slipa och måla ett rum. Särskilt när man som vi inte är proffs, och försöker sköta våra heltidsjobb vid sidan. Eller tvärtom kanske man ska se det - att vi försöker renovera köket vid sidan av våra heltidsjobb. När jag klurat ut hur man gör ska jag publicera lite bildbevis för vårt slit. Det viktigaste är i alla fall att snart slipper vi diska i badrummet och äta mat som man kan laga i vardagsrummet. Äntligen!

Mot slutet.

2009-01-15T11:03:00.001+01:00

Jag har precis lyssnat till Meny i p1, ett program som jag under de senaste åren följt med stort intresse, eftersom jag gillar radio och jag gillar matlagning. De gånger jag inte befinner mig vid en radio på torsdag förmiddag, har jag lyckats ladda ner podcasten som Sveriges Radio så snällt tillhandahåller. Programmet har oftast varit bra, och gett mig en hel del inspiration genom åren. Men nu har jag hört att programmet ska läggas ner. Min första tanke var att det kommer att bli tomt i radion. Fast efter att ha lyssnat igenom några program från det senaste året, kan jag tycka att det känns lite skönt att bli av med det. Det har varit ett bra program, men nu börjar det gå litegrann i stå. Upprepningar är omöjliga att undvika när man har gjort ett program i snart 15 år. Jag tror att det är dags för något nytt i Sveriges Radio, för oss matintresserade. Jag vet inte om det kommer någon uppföljare, men jag har svårt att tro att man inte planerar någon ersättare till Meny. Matlagning är alldeles för populärt för att SR ska vara utan ett program i ämnet.

Frågan är bara hur man gör ett nytt, modernt och intressant matlagningsprogram i radio? Mycket av matlagning bygger ju på andra sinnen än hörseln, eller hur? Själv har jag ingen aning, men jag hoppas att de programansvariga på p1 vet vad de sysslar med.

Ny dag: ny blogg.

2009-01-15T11:01:00.000+01:00

Jo, jag har under en tid gått och funderat på om det inte vore tid för mig att starta en blogg. Alla andra gör ju det, och jag är nog inte dummare eller mer ointressant än nån annan. Hoppas jag. Så jag önskar er välkommen till min lilla hörna på internet! Nu ska vi se, vad var det jag tänkte...