Den gröna mattans schack.

Det finns några sporter som jag följer. Det handlar inte om fotboll, hockey eller basket. Nej, det jag bänkar mig framför teven eller datorn för att titta på är antingen snooker, cykling eller trav. Just snooker är en väldigt anglo-saxisk sport och väldigt få utanför de Brittiska öarna följer sporten. Den har vunnit visst intresse i Kina under de senaste åren, tack vare framgångar för den unge Ding Junhui. Det kanske inte är så konstigt att snooker inte är en så stor internationell sport. Matcherna domineras inte direkt av fart och fläkt, och man måste ha tålamod och en del regelkännedom för att överhuvud taget förstå vad det är som pågår. Och det finns gott om regler, och gott om finesser i spelet, som gör att det är väldigt fascinerande.

Anledningen till att jag skriver om det här är att VM pågår just nu, i The Crucible Theater i Sheffield. Varje år spelas den här turneringen, som är snookerns blå band. Matcherna tar flera dagar och spelarna måste ha nerver av stål för att orka ta sig igenom en sån här prövning. Och varje år visas det på Eurosport, med Kim Hartman som ständig kommentator. Tyvärr har jag inte Eurosport längre, så jag måste nöja mig med att följa turneringen på nätet, dvs utan Kims hummanden och utbrott av "fin stöt" var femte minut. Inte lika spännande som med ljudspår, men inte mindre njutbart. För bra snooker är en njutning att titta på. Spelarna har en sån koncentration, värdighet och precision i (nästan) allt de tar sig för runt bordet, vissa av dem mer än andra.

Det finns en sak runt spelet som stör mig: det faktum att alla framgångsrika spelare ska tilldelas så förblånat fåniga smeknamn, det är Jimmy "The Whirlwind" White, Ronnie "The Rocket" O'Sullivan, John "The Wizard of Wishaw" Higgins, Shaun "The Magician" Murphy... osv, osv. Det förtar lite av spelets värdighet. Dess ursprung är brittiska officerare i Indien, som hittade på nya varianter av biljard, för att fördriva tiden i förskingring. Sedan dessa dagar har spelet präglats av en gentlemannaattityd, där man värderar fair play högt och man tar nederlag och vinst med samma värdighet. Jag tycker att dessa smeknamn strider lite mot den traditionen, och jag vet i ärlighetens namn inte om spelarna gillar dem, för de ser lite generade ut när de presenteras som "The Pistol" eller "The Welsh Potting Machine".

Nästan alla spelare av rang kommer från de brittiska öarna, och det är stor rivalitet mellan de olika delarna av det brittiska samfundet. Som tidigare nämnts så finns det uppstickare som Ding Junhui från Kina eller Marco Fu från Hong Kong. Mig veterligen har sporten aldrig slagit i USA eller på fastlandet i Europa, och jag aldrig sett en spelare från dessa länder. Lite synd är det, men också en del av charmen. Jag vill inte att spelet ska förändras, det ska vara som det alltid har varit. Det gör det sällan också, som tur är. Så om ni vill ta en paus från solsken, valborgseldar eller 1:a-majsångare i Lundagård, då tycker jag att ni ska slå på teven och titta på semifinalerna i VM, som spelas just i dessa dagar. De fyra spelare som är kvar heter: John Higgins, Shaun Murphy, Neil Robertson och Mark Allen. Jag vet att det kommer att bli spännande, jag vet att det kommer att ta lång tid och jag vet att jag kommer att titta!

Mycket nu

Jag vet att jag inte har varit så aktiv på bloggen. Har väl ingen bra ursäkt egentligen, inspirationen har trutit helt enkelt. Men nu tänkte jag bara kort berätta att jag blev i helgen utsatt för en svensexa, arrangerad av mina vänner och släktingar. Såhär i backspegeln kan jag lätt säga att det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Det var en fröjd att få umgås med människor som har betytt så mycket och betyder så mycket för mig, och inse att jag betyder en hel del för dem också.

Till skillnad från vad svensexor har för rykte var den här dagen mycket civiliserad och städad. Allt från champagnefrukosten, via dans i Trädgårdsföreningen och avslutande middag (som undertecknad fick äran att laga!) var det trevligt och ordnat. Vem eller vilka som var hjärnorna bakom den här dagen är jag inte riktigt säker på, men jag kan meddela att jag hade jäkla kul! Det fanns gott om referenser till min kärlek för spel av olika slag, och ett lagom flöde av alkohol av god kvalitet. För er som inte var där kan jag meddela att den här sången spelade en viktig roll under dagen YouTube - Kings Of Convenience - I'D Rather Dance With You

Nån dag kanske det kommer filmbevis på ett internet nära dig, vi får se.

Film.

Jag är inte alltid så hyperaktuell när det gäller film. Det fanns en period i mitt liv jag såg massa ny film hela tiden. Men av någon anledning har jag slutat med det - trots att jag verkligen gillar film. Så, till slut fick jag tummen ur och såg Into the Wild av Sean Penn häromdagen. Det var en upplevelse! Filmen handlar om en ung man , Chris (eller Alexander Supertramp, som han kallar sig själv) som ger sig ut på luffen efter avslutad collegeexamen. Han försvinner, berättar inte för någon vart han ska eller ens att han ska ge sig av. Driven av nån slags hämndbegär gentemot sina föräldrar och en romantisk och förvriden (?) bild av vad det innebär att vara fri och leva nära naturen driver han runt. Målet är vad han kallar "a great Alaskan adventure".

Filmens berättande växlar mellan detta äventyr i Alaska, och hans kringflackande i USA. Det är en mycket sorglig och vacker film om en person som inte verkar känna sig hemma någonstans och som på grund av detta tror att naturen kan göra honom lycklig. Han söker efter ett slags Walden-sätt att leva i samklang med omgivningen, och fly undan det moderna samhället som gjort honom så illa. Jag vill inte avslöja filmens slut, för om ni inte har sett den tycker jag verkligen att ni ska göra det. Den grep tag i mig och jag har en massa tankar som virvlar runt efter att ha sett den. Precis som bra konst ska drabba en. Jag kom bland annat att tänka på Grizzly Man, som jag såg för ett par år sedan som också är en film om en man som dras mot vildmarken i ett försök att fly undan samhällets krav och problem. Det finns något lockande i flykten undan samhället, och något skrämmande. För både Alexander i Into the Wild och Timothy i Grizzly Man mår dåligt och deras vurm för vildmarken är inte någon positiv kraft i deras liv, snarare en flykt undan ansvar och normala mänskliga relationer.

I Into the Wild finns det motstridiga känslor, då man får se hur Alexanders egoistiska flykt faktiskt skadar människor som bryr sig om honom, varvat med vidunderliga bilder av vildmarken och glädjen han upplever i att klara sig själv och att vara sin egen lyckas smed. Det går att förstå den längtan efter att leva i samklang med naturen som driver honom. Frågan är om det är värt det pris han, hans familj och hans vänner tvingas betala.

Några radiofunderingar.

Radion står mig ju nära, och jag lyssnar på P1 så mycket jag bara orkar. Men det finns vissa program som får mig att vilja stänga av. Ett av dem är Stil. Min attityd gentemot det här programmet har gått i vågor, kan man säga. När programmet var nytt var jag en aning skeptisk och tänkte att vad skulle jag ha för glädje av ett program om kläder? Inte min kopp te i vanliga fall. Men till min stora förvåning fann jag att det var intressant och att man faktiskt behandlade samhällsfenomen, och visade hur de speglades i modet, t.ex. Oväntat och bra. Men, under den senaste tiden har jag börjat irritera mig mer och mer på formen - allt presenteras som om det vore en sensation. Lyssna på Susanne Ljung när hon presenterar en halvt okänd modeskapare eller stilikon. Hon får det att låta som att alla är superspeciella och helt centrala för hur modet har utvecklats under det senaste seklet... Sensationslystnad gör det inte mer intressant. Det här programmet skulle kunna vara en mycket intressant skildrare av samtidshistoria, men förvandlas till nån slags intellektualiserad modeblogg. Nä, det finns bättre sätt att spendera en timme på fredag förmiddag än att lyssna på det här.

Ett program som jag måste höja till skyarna är dock Bokcirkeln. Ett helt otippat program, tycker jag. Men det blir så bra radio att diskutera litteratur, verkar det som. En grupp människor som pratar om en bok jag inte har läst, men ändå kan jag inte slita mig. Det är nästan lika spännande som att läsa boken. För tillfället är det Anna Hallberg, Agneta Klingspor och Leif GW Persson, som diskuterar Cora Sandels Albertetrilogi. Mycket insiktsfulla läsare, som visar hur olika personer kan läsa samma bok på helt olika vis. Som tur är för alla er som inte hört programmet än, finns alla bokcirklar ute på SRs hemsida. Det är bara att njuta.

Kommers (II)

Som jag skrivit om tidigare, så är det mycket som måste göras och köpas inför att man blir förälder. Men det verkar inte som att det slutar med det - nu har det uppfunnits en hel jämrans upplevelseindustri för barn. Lyssnade på Tendens idag på p1, och de har haft en serie om de perfekta föräldrarna. I stort kan man säga att serien har handlat om hur dagens unga föräldrar känner mer och mer press att vara perfekta i sin föräldraroll. Information om vad man bör göra och inte göra finns tillgänglig överallt. Experter uttalar sig i varenda medieform som finns och vi har polisiära nannysar på teve som förespråkar tough love. Som förälder är man utsatt och risken att man känner sig otillräcklig är överhängande, tror jag.

Så, dagens Tendens handlade om barnkalas och den industri som vuxit upp kring detta. Föräldrar som, i sin iver att vara sina barn till lags och att inte framstå som dåliga föräldrar i sin omgivnings ögon, spenderar stora summor pengar på kalas arrangerade av proffs. Vissa köper tjänster med catering och underhållning i hemmet, andra åker till olika former av lekställen där barnen serveras både tårta och nån form av nöjesfält. "Det är ju så bra för föräldrarna, för de slipper ju att vara med - de kan sitta i cafét och ha egen tid." så uttryckte sig en föreståndare för nån lekhall i Växjö. Ursäkta mig?

Jag vet att jag inte ska säga för mycket, för jag har ju inga egna barn osv. Men jag tänker ändå säga nåt. För vad faaan?! Är det bra att föräldrarna 'slipper' engagera sig i sina barns kalas? Vore det inte ett bra tillfälle att göra något tillsammans med sitt barn och dess kamrater, för vi har ju så ont om tid nuförtiden? Barnkalas måste ju vara ypperliga situationer att faktiskt ta sig tid till varandra, och inte bara hoppa i nåt nedrans hopptorn eller sjunga karaeoke med en inhyrd barn-entertainer. Jag blir lite äcklad av sån här kommers. För visst är det någon som har hittat ytterligare en skuldkänsloknapp hos unga föräldrar, som om man trycker på den så kommer det ut pengar i andra änden... För min egen del tror jag på fullaste allvar att det räcker gott med kanelbullar och saft, kanske en fiskdamm.

Svar på frågan

Angående mitt förra inlägg, om en svensk The Office: mina farhågor besannades. Det som visades på Kobra igår var i stort sett menlöst. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som saknades, men jag tror att det var just att det var en karbonkopia som gjorde det trist. Varför göra samma sak, fast på svenska? Det finns ett bra engelskt original. Skämten i 'avsnittet' var faktiskt tagna direkt ur originalserien, de var inte ens omgjorda nämnvärt till svenska förhållanden. Det enda som var bra var att man bytt ut vinjetten mot nån muzac-variant av Ulf Lundells Öppna landskap. Det var skojigt.

Stor humor

Min favoritkomiker, alla kategorier heter Ricky Gervais. Han är en av upphovsmännen bakom The Office och Extras (den andre upphovsmannen är Stephen Merchant), som med sina obehagliga personporträtt och olidligt pinsamma situationer gjort att jag vridit mig i tevesoffan både av skratt och obekvämlighet. Storheten i The Office är just det, att man inte vet om man ska skratta eller stänga av teven. Det ligger nästan för nära verkligheten, för visst finns det såna här kontor, med såna här personer i verkligheten? Formen för programmet gör det också läskigt, för det är gjort som en mockumentär där personerna i sann reality-teve-anda vänder sig in i kameran och bekänner sina känslor. Och det är inte några ädla och stora känslor, utan oftast får vi se mänskligheten från sin allra mänskligaste sida - småaktig, ogin och elak.

The Office har det gjorts lokala varianter av i en rad olika länder: bl.a. USA, Frankrike och Israel har fått sina egna versioner av David Brent. Och nu hör jag till min (skräckblandade) glädje att vi ska få en svensk mini-variant som ska visas i Kobra. Gott mos, tänkte jag först. Men efter en liten stunds eftertanke blir jag lite orolig - ska man verkligen peta i detta? Det kan inte bli lika bra som originalet och jag tror inte att vi har någon skådespelare som kan fylla Ricky Gervais stol, när det gäller att visa upp falska och lismande leenden. Men vi får väl se, för jag kommer ju inte att missa det.

Ytligheten och vulgariteten till trots är Ricky Gervais troligtvis en av de mest intelligenta komiker jag har stött på. Hans intelligens och intolerans mot dumhet verkar vara det som driver honom i hans kreativitet - ofta dolt bakom svordomar och könsord, dock. I hans stand up-shower bedriver han ständigt en kamp för sunt förnuft och rationellt tänkande, det är gott om både samhälls- och religionskritik i t.ex. Animals och Politics (två av hans shower).

Men det som har roat mig mest av Gervais produktion under de senaste åren är hans podcasts. Under namnet The Ricky Gervais Show har Ricky och Stephen fört samtal med en viss Karl Pilkington ("A man with a head like a fucking orange!" presenteras han som). Dessa samtal är helt absurda och verkar vara i stort sett manuslösa, och har blivit en enorm succé. Enligt Itunes-store är dessa världens mest köpta podcasts, vilket inte säger lite. Att försöka beskriva vad som är roligt i de här radioprogrammen är svårt, men det handlar i stort sett om att Ricky och Stephen försöker förstå hur Karl resonerar, eller inte resonerar om små och stora ting. Denne Karl Pilkington är inte som alla andra, han har en väldigt egen liten värld, och han verkar inte förstå humorn i det han själv säger. Emellanåt försöker Ricky och Stephen skjuta in lite sans och vett i samtalet, men det försvinner snart under en matta av skratt och nonsens. Nu när jag läser det här inser jag att det inte låter så fantastiskt, men det är det. Står man bara ut med Rickys ständiga skräniga skratt så är det här en guldgruva. Det gjordes fem säsonger av The Ricky Gervais Show, som har följts upp av temaprogram som har så modesta namn som "Ricky Gervais guide to the arts" eller "... guide to philosophy". Inte för att etiketterna stämmer väl med vad programmen innehåller, men underhållande är de. Faktiskt så har herr Pilkington blivit något av en kändis tack vare dessa podcasts, och han kan numer titulera sig både författare och skådespelare (även om han själv inte skulle vilja det). Tyvärr har jag inte läst hans böcker, men titeln på en av dem bådar gott, en bok som heter "Happyslapped by a jellyfish" kan inte vara tråkig.