Den gröna mattans schack.

Det finns några sporter som jag följer. Det handlar inte om fotboll, hockey eller basket. Nej, det jag bänkar mig framför teven eller datorn för att titta på är antingen snooker, cykling eller trav. Just snooker är en väldigt anglo-saxisk sport och väldigt få utanför de Brittiska öarna följer sporten. Den har vunnit visst intresse i Kina under de senaste åren, tack vare framgångar för den unge Ding Junhui. Det kanske inte är så konstigt att snooker inte är en så stor internationell sport. Matcherna domineras inte direkt av fart och fläkt, och man måste ha tålamod och en del regelkännedom för att överhuvud taget förstå vad det är som pågår. Och det finns gott om regler, och gott om finesser i spelet, som gör att det är väldigt fascinerande.

Anledningen till att jag skriver om det här är att VM pågår just nu, i The Crucible Theater i Sheffield. Varje år spelas den här turneringen, som är snookerns blå band. Matcherna tar flera dagar och spelarna måste ha nerver av stål för att orka ta sig igenom en sån här prövning. Och varje år visas det på Eurosport, med Kim Hartman som ständig kommentator. Tyvärr har jag inte Eurosport längre, så jag måste nöja mig med att följa turneringen på nätet, dvs utan Kims hummanden och utbrott av "fin stöt" var femte minut. Inte lika spännande som med ljudspår, men inte mindre njutbart. För bra snooker är en njutning att titta på. Spelarna har en sån koncentration, värdighet och precision i (nästan) allt de tar sig för runt bordet, vissa av dem mer än andra.

Det finns en sak runt spelet som stör mig: det faktum att alla framgångsrika spelare ska tilldelas så förblånat fåniga smeknamn, det är Jimmy "The Whirlwind" White, Ronnie "The Rocket" O'Sullivan, John "The Wizard of Wishaw" Higgins, Shaun "The Magician" Murphy... osv, osv. Det förtar lite av spelets värdighet. Dess ursprung är brittiska officerare i Indien, som hittade på nya varianter av biljard, för att fördriva tiden i förskingring. Sedan dessa dagar har spelet präglats av en gentlemannaattityd, där man värderar fair play högt och man tar nederlag och vinst med samma värdighet. Jag tycker att dessa smeknamn strider lite mot den traditionen, och jag vet i ärlighetens namn inte om spelarna gillar dem, för de ser lite generade ut när de presenteras som "The Pistol" eller "The Welsh Potting Machine".

Nästan alla spelare av rang kommer från de brittiska öarna, och det är stor rivalitet mellan de olika delarna av det brittiska samfundet. Som tidigare nämnts så finns det uppstickare som Ding Junhui från Kina eller Marco Fu från Hong Kong. Mig veterligen har sporten aldrig slagit i USA eller på fastlandet i Europa, och jag aldrig sett en spelare från dessa länder. Lite synd är det, men också en del av charmen. Jag vill inte att spelet ska förändras, det ska vara som det alltid har varit. Det gör det sällan också, som tur är. Så om ni vill ta en paus från solsken, valborgseldar eller 1:a-majsångare i Lundagård, då tycker jag att ni ska slå på teven och titta på semifinalerna i VM, som spelas just i dessa dagar. De fyra spelare som är kvar heter: John Higgins, Shaun Murphy, Neil Robertson och Mark Allen. Jag vet att det kommer att bli spännande, jag vet att det kommer att ta lång tid och jag vet att jag kommer att titta!