tisdag 17 mars 2009

Beaten to the punch (II)

Efter att ha läst Maciej Zarembas briljanta artikelserie på DN.se om integration, etnicitet och problemet kring att vara svensk, även om man inte är född i detta land, har jag tänkt mycket på detta. Många saker kan sägas om dessa problem, men en sak som alltid har retat mig är problemet med de s.k. andra generationens invandrare.

Idag lyckades ett och samma program på P1 vara före mig med att ta upp två vitt skiljda ämnen jag velat skriva om här - Nya Vågen hade en diskussion kring vad de kallade för 'mellanförskapet' i dagens program. Mellanförskap kan kort sammanfattas som att man blir betraktad som invandrare i Sverige, men att man blir betraktad som svensk i det land som man kommer ifrån, eller därifrån ens föräldrar kommer ifrån.

Men åter till min vinkel på det hela - andra generationens invandrare. Vad ska vi kräva av någon för att de ska få kalla sig svenska? Räcker det inte med att man är född i Sverige och är svensk medborgare? Varför ska man identifieras (och genom det uteslutas) som andra generationens invandrare? Vad är det egentligen? Barn som har fötts i Sverige har inte invandrat i landet, oavsett var detta barns föräldrar är födda. Vad är det för behov vi har av att dela upp människor i vi och dem? För visst är det det vi gör, när vi väljer att kategorisera svenska ungdomar som andra generationens invandrare, för att deras föräldrar är födda i ett annat land?

Anledningen till detta sätt att kategorisera människor fick jag en liten aning om idag, när jag lyssnade på programmet om mellanförskapet. Där var Tobias Hübinette, forskare på Mångkulturellt Centrum, med, och han talade om hur den moderna bilden av svenskhet utvecklades under slutet av 1800-talet, under samma tid som rasbiologin vann uppskattning runt om i Europa. Så mycket av det som vi betraktar som att vara svensk kommer från denna tid, en tid av rastänkande. Jag tror att det i detta ligger en nyckel till att förstå varför vi har så svårt att tänka att ett barn till syrianer eller etiopier faktiskt är svenskar. Det är fråga om hur en svensk 'ska se ut', tyvärr. Hur man ska bli av med en sådan syn på svenskhet och vad det innebär att vara 'etnisk svensk' har jag ingen aning om, tyvärr. Jag kan bara konstatera att det känns ruttet att leva i ett land där man gör den här typen av uppdelningar, och inte bara på en individuell nivå utan på en statlig och officiell nivå. I statistik och politiska sammanhang hör man ofta detta språkbruk. Ett litet steg mot att erodera sönder gränsen mellan oss och dem vore kanske om man slutade använda uttryck som 'andra generationens invandrare' från officiellt håll.

4 kommentarer:

  1. Jag kallas svensk men ibland vet jag inte om jag vill vara det. Hur blir jag osvensk?

    SvaraRadera
  2. Jag tror att syftet med en etikett ibland är viktigare för vilken roll den spelar snarare än vad det faktiskt står på etiketten - de kan ju faktiskt vara menade att ge upplysningar om innehållet också... I mitt fall har "andra generationens invandrare" varit en etikett som faktiskt gett namn och erkännande åt det mellanförskap det innebär att se svensk ut, låta svensk, men vara uppväxt med en helt annan kultur. Skulle inte vara fel att ha en etikett som "Tredje generationens fanatismoffer" heller.

    SvaraRadera
  3. Och finns det verkligen inget annat sätt att kommentera på den här bloggen än att ha bloggkonto någonstans? Vi som sköter våra egna bloggar manuellt, då? Diskriminering! :)

    Det var jag som skrev inlägget ovanför, förresten.

    (evaldsson.info/hon)

    SvaraRadera
  4. Nej, tyvärr så måste man ha nåt slags konto på gmail, för att kunna kommentera här. Men varför skulle man inte vilja det? ;-)

    Jag tror att du kan ha rätt, Milly, men etiketter skickar ofta ganska obehagliga signaler. För att benämna någon som just andra generationens invandrare markerar väldigt tydligt att det är inte en 'riktigt svensk' vi har med att göra... eller är jag överkänslig?

    SvaraRadera