Prix d'Amérique Marionnaud

För alla er oinvigda kan jag berätta att det är idag det händer: Prix d'Amérique Marionnaud går av stapeln på Vincennes i Paris. Vad är nu detta då? Jo, det är Frankrikes, Europas och kanske världens mest prestigefyllda travlopp. Några amerikaner kanske skulle protestera och hävda att Hambletonian är större, men jag vill påstå att PdA is the shit! Det som gör att Hambletonian hamnar på efterkälken är att det är inte öppet för hästar av alla åldrar - det är ett årgångslopp. Det gör att konkurrensen blir mindre. I PdA har alla hästar (åtminstone en teoretisk) möjlighet att vara med och tävla. Ingen stängs ute på grund av ålder eller kön (nåja, vallacker får inte vara med).

Många brukar himla med ögonen och le lite överseende mot mig när jag berättar att jag gillar travsport. En del tror att jag är ironisk. Det är jag inte. Jag tycker genuint om att titta på trav. Ibland spelar jag några kronor och det har hänt att jag har vunnit också. Men det är inte bara spelet som gör det intressant - det är spännande och på något sätt ganska vackert att se hästarna dundra runt en travoval. Idag kommer jag inte att spela, men jag kommer att titta på loppet, var så säker.

Loppet i sig är ganska långt (2700m), dvs dryga två varv på Vincennes bana, som har kallats världens tuffaste bana att springa på. Dels för att de franska kuskarna har en ganska hård körstil, alla tror på sina hästars förmåga att vinna och kör väldigt offensivt, och dels för att banan faktiskt inte är plan - det finns en uppförsbacke och en nerförsbacke, vilket är väldigt ovanligt. Dessutom föregås det av veckor och månader av hausse i media, spekulationerna är vilda om vilka som ska komma till start, vem som är i form och så vidare. I Sverige märks det en del, men jag har förstått att cirkusen kring det hela är mångfaldigt mycket större i Frankrike.

PdA har körts sen 1920, med några års uppehåll under andra världskriget, och vi kanske skulle kunna jämföra det med vårt eget Vasalopp. Tradition och kraftprov i ett, och vinnaren hamnar i historieböckerna. Liksom i Vasaloppet är det ofta hemmasegrare också, fransmännen har genom åren totalt dominerat sitt största lopp. Vi har haft några svenska vinnare genom åren, och mest anmärkningsvärd var Helen Ann Johanssons seger med Ina Scot 1995 - första gången en kvinna körde i loppet, så vann hon! Men även Stig H Johansson och Stefan Melander har tränat hästar som vunnit detta prestigelopp. Idag har vi två svenska representanter Triton Sund och Opal Viking. Den sistnämnde var tvåa i förra årets PdA, och tränaren Nils Enqvist har under hela året som gått sen dess sagt att man siktar på att förbättra den placeringen. Vi får se om hans optimism räcker. Jag tror inte att fransmännen har någon överdriven respekt för de svenska hästarna.

Har ni inte sett travsport, eller inte förstått tjusningen med det - titta på Prix d'Amérique idag, 15.30 på tv4 plus. Att jämföra en v75a i Sverige med det här är som att jämföra en korpmatch med finalen i fotbolls-VM. Det blir inte större än PdA. Nu ska jag börja läsa på startlistorna!